Tokyo Tidbits

In the midst of winter I found there was within me an invincible summer

2012-02-02T10:13:00.001Z

But the suffering you choose for yourself

2012-02-01T16:24:00.002Z

En isig vind över vattnet bär
ett eko från de dödas värld
en hälsning från ett svartsjukt, hånfullt hav

Och vintern sliter pirens skjul
river lyktor från en firad juli
från pariserhjulets skelett av trä och sten

Inne i staden råder ständigt lågsäsong
och restaurangerna står tomma året om

Och på barer klänger vraken fast
Vi sörjer en förlorad last
och snön hjälper spillrorna i land

Svarta grenar skymmer huset vitt
har inte varit här sen allt var ditt
En till salu-skylt som täcks av snö och sand

Och på verandan sjunger vindspelet din sång
och tomma fönster står och slår nu, natten lång

Och gamla minnen är som flagorna som yr
mot en himmel av järn och gift och bly

Som en Julia i jeans på din balkong
Jag är skuggan vid din skärmdörr, än en gång
Och ditt rockslag är som trasor i min hand
och jag lämnar inga fotspår ens i sand

Hello 2012!

2012-01-04T23:55:00.000Z

Above: New Year's resolution.

London calling - time for 2012

2011-12-29T10:42:00.004Z

Nu far jag till London och min bästa väns nya lägenhet i Wood Green för att fira nyår. Vi ses på andra sidan festen och årsskiftet!

Bye bye Stockholm, hello London. See you on the other side of the New Year's Eve party!

Dagens kontor - ett badrum

2011-12-29T09:43:00.002Z

Häromdagen hängde jag med de här donnorna. Det blev en pratstund om söndagmiddagar, Widellsås vs Schulmansås och hur man skapar lyx i vardagen. Fotograferingen tog plats i familjen Schulmans kök, men mitt jobb gjordes från Alex och Amandas badrum. En ny erfarenhet, härligt oortodoxt!
Håll utkik vecka 5, då kommer resultatet i en bilaga i Svenska Dagbladet.

I spent the other day with these two sisters. The article will be published in a supplement in Svenska Dagbladet.

First we take Manhattan...

2011-12-12T14:01:00.014Z

A very, very busy year is drawing to its end.

Together with Johnny Wohlin I have interviewd famous Swedish restaurateur Pontus Frithiof and when I spent an afternoon with table setting queen Catharina Lindeberg, Morgan King was with me. Morgan and I have also travelled across the Western Cape of South Africa, enjoying the regions food, wine and "joie de virve" lifestyle. Something along the same lines was what met Nicholas John Stevens and I when we explored Gran Canaria to find what lies beyond the most obvious tourist attractions. I've also learnt all about thai boxing because Karin Skoog and I decided to investigate what goes on when some of Sweden's most promising fighters go to Thailand to get in shape for upcoming championships.

On top of that I've also interviewed author Mats-Eric Nilsson, written about Reykjavik, cosy skiing destinations, what to think about when you need to get vaccinated for that much awaited trip abroad, and been all over European Russia with Team Árstíðir. During two intense weeks of touring we were met by hospitality from old and new friends, spent more hours than we cared to count on night trains and played TV shows (one that also had Spike Lee as a guest, he was a very kind and down-to-earth guy) and sold out venues from Petrozavodsk in the north to Voronezh in the south.

To name just a few of the projects...

So. Yes, it's been very, very busy. I've travelled more than the year has months and loved every minute of it. A lot of the jobs are yet to be published, but here's a small selection of what's been going on.

Nürnberg - Sthlm - New York

2011-08-01T22:14:00.006Z

Är hemma en sväng i Stockholm och packar om resväskan efter ett kort stopp i Nürnberg där jag befunnit mig över helgen för att sköta presskontakter på stora musikfestivalen Bardentreffen där Árstíðir hade två spelningar. Det har varit en sådan succé att jag fortfarande är helt uppfylld av lycka och kärlek. Vilket gäng team Árstíðir är, jag är så stolt över att få vara en del av det.
Nu riktas dock mitt fokus över Atlanten eftersom jag flyger till New York i morgon för en längre periods jobb för ett flertal tidningar. Med mig på resan har jag Nick, del två av vad som numera på en och annan redaktion benämns som "stjärnteamet". Onwards and upwards som det heter.

I'm in Stockholm for less than 24 hours in between travelling from Nürnberg, where I've been working with team Árstíðir during the huge music festival Bardentreffen, and leaving for a couple of weeks in New York as of tomorrow morning. I'm doing several jobs for different Swedish magazines together with Nick. There's a rumour that we're called "the star team". Well, onwards and upwards as they say!

If I can make it here, I can make it anywhere

2011-07-13T12:56:00.003+01:00

I dag går min playlist med bara New York-relaterade låtar extra varm eftersom jag snart ska åka dit för att göra en hel hög jobb. Något jag också ska göra från Boston. Och från en massa platser runtom i New England. Efter veckor av hårt arbete för att få allt att gå ihop händer ketchupeffekten. Världens bästa stad ligger för våra fötter. New York, concrete jungle where dreams are made of. There’s nothing you can’t do now you’re in New York. These streets will make you feel brand new, big lights will inspire you. Let's hear it for New York!

Don't talk to me about work

2011-06-10T13:06:00.007+01:00

Juni och jag är inne i en intensiv produktionsfas. ActionAids senaste nyhetsbrev har just gått till tryck och jag har lämnat mina två jobb från Cypern till När & Fjärran. Nästa vecka sitter jag med två jobb till MatHem och ett stort antal artiklar från Stockholm till holländska Spotted by Locals. Framtiden får också lite plats genom att jag i går hade ett mycket roligt och konstruktivt spånmöte med fotografen Karin Skoog. Medan de flesta nu börjar gå in i dvala inför industrisemester känner jag mig på årets topp.

För övrigt: kärlek till den stora familjen i London, Blithe Spirit på Apollo Theatre, All’s well that ends well på The Globe, nästan Bryan Adams på Gröna Lund. Värme, vin och vänner. Dansar fastän hjärtat brister, det går sönder i takt med basen i marken, i takt med värkande huvud. Vulkan inuti men polerad yta, för mina damer och herrar: bruden och brudgummens vals! Jag, jag gömde mina drömmar precis där din axel blir till hals. Dansar för att hjärtat blöder. Om ett år eller två kommer det här vara över, om ett år eller två kommer det här vara över, om ett år eller två är det aldrig över.

June’s here and it’s a very intense period. I’ve handed in a lot of work to ActionAid and När & Fjärran. Next week it’s MatHem and Spotted by Locals. I’ve also had a fruitful meeting with photographer Karin Skoog . No vacation in sight – and I like it!

Otherwise? I miss my big family in London, been to a lot of theatre shows and almost saw Bryan Adams. It’s summer; I drink wine and hang out with friends. Oh, and it’s a heartache. I heard the church bells from afar but we found each other in the dark. And when the smoke does finally pass, we will rise above all the ash.

London

2011-06-01T00:19:00.006+01:00

Väskan packad igen, i morgon bär det av till London. Ska bland annat göra ett par jobb tillsammans med Morgan King vilket jag ser fram emot. Det blir också tid att umgås med vänner och familj, teater, middagar och allmänt häng i det som numera känns mer som min hemstad än vad Malmö gör. När jag kommer tillbaka till Stockholm stundar sommarens första stora fest - med cirkustema. Vi ses i manegen!

I'm off to London for a week, to work with photographer Morgan King and visit friends and family. Once I'm back in Stockholm I'm ready to kick off the party season with a circus themed happening.

To travel for a living

2011-05-25T12:58:00.005+01:00

I dag har jag fått datumen på min jobbresa till Sydafrika som blivit flyttad till september. Jag åker tillsammans med fotografen Morgan King som jag också reste till Kenya med. Ser verkligen fram emot det. Har velat åka till Sydafrika länge och sedan jag med jämna mellanrum börjat titta in hos Emma Östergren som publicerar mycket miljö- och modefoton har suget ökat ännu mer.

I måndags kom jag och Nicholas John Stevens kom hem från Cypern och med lämning om hörnet är huvudet fortfarande kvar där. Det har varit en intensiv vecka med många intryck, och resultatet blir förstås ingenting annat än oklanderligt.

The dates for my trip to South Africa with photographer Morgan King have been set in September. Can't wait, I'm really excited about it. But for now I'm kind of still in Cyprus where I've been for a week working with Nicholas John Stevens. It's been an intense time and our work will of course be impeccable. You could even say beyond impeccable.

Head full of doubt but a road full of promise

2011-05-25T10:52:00.003+01:00

When you're riding sixteen hours
and there's nothin' much to do
and you don't feel much like riding
you just wish the trip was through
- here I am
on the road again
There I go, turn the page

But when nothing is owed or deserved or expected
and you’re loved by someone, so you’re never rejected
Decide what to be and go be it

There was a dream and one day I could see it
like a bird in a cage I broke in
and demanded that somebody free it

If the world's at large, why should I remain?

2011-05-15T17:19:00.004+01:00

Grå himmel över Stockholm. En perfekt tid att åka till Cypern för att jobba en vecka.

Gonna find another place, maybe one I can stand. I move on to another day, to a whole new town with a whole new way. You don't know where and you don't know when, but I still got my words and I got my friends. I pack up my belongings and I head for the coast. It might not be a lot but I feel like I'm making the most. I like songs about drifters, books about the same. They both seem to make me feel a little less insane. Walk a little farther to another plan, you said that you did, but you didn't understand. I know that starting over is not what life's all about, but my thoughts are so loud, I can't hear my mouth.

På sistone

2011-04-27T13:35:00.004+01:00

Lite smått och gott som jag ägnat mig åt på sistone:

Att intervjua Edda Magnason och The Decemberists. När jag får sätta pennan i musik- och kulturuppdrag är hjärtat lätt och glatt.

Sätta bildtexter på sidskisser till en hög jobb jag gjort. Känslan av att se sina jobb redigerade och sedan i tryck är fortfarande svårslagen.

Planera en massa häng i form av allt från teaterbesök till barrundor med bästa Raggi som tagit ledigt från musikjobben i Reykjavík för att hänga med mig ett tag.

Börjat läsa Blonde och har nu akut hjärtknip av Marilyn Monroes levnadsöde eftersom jag ständigt måste korsverifiera historierna med dokumenterade händelser.

Njutit av att vintern blev sommar.

Lately: Interviews. Work. Friends. Reading. Summer.

I've got a pocket full of dreams - April 12th

2011-04-12T21:22:00.007+01:00

"These streets will make you feel brand new, big lights will inspire you." Jag undrar vad det där beror på, hur det kommer sig att man kan känna faktiska känslor för en stad. För betong, stål, asfalt. Att jag fortfarande, medan vännerna planerar giftermål, husköp, barn och familjemiddagar, bara planerar vilket flyg jag ska sätta på mig härnäst, vilken hop av betongmonster jag ska ägna min tid, min uppmärksamhet och mina pengar åt. En gång i tiden trodde jag att det handlade om att växa upp. En fas att gå igenom, och om jag gick igenom den på "rätt sätt" skulle jag komma ut på andra sidan och ha glömt känslan av att jag är så stor, så alldeles för stor för det lilla rum som kallas "att vara på en plats och vara nöjd där". Det har bara aldrig blivit så. Nu när jag är lite äldre inser jag också att väntan på att något skulle gå över förstås var fel. För det finns inget som går över, ingen lärdom att dra om att gräset inte är grönare, för naturligtvis är det inte det. Däremot finns det en skyldighet gentemot hjärtat att lyssna, lägga örat emot även när det innebär att gå på tvärs mot konventionerna. Det finns inget grönare gräs för jag vill inte ha något gräs över huvud taget. Jag vill ha skyskrapor. Kilometer av neon. Nätter som aldrig tar slut. Ur askan, i elden, i elden. Jag greppar viljan, håller den i handen. Tar språnget. Det är så här det smakar när drömmar går i uppfyllelse.

I love big cities. I always have. I used to think my need for endless travel was a phase, that there was some sort of lesson to be learnt about the fact that there's "no greener grass". That I needed to somehow be content with where I was. Now I know different. I don't want no grass, I just want skyscrapers, neon lights and nights upon nights, and I will continue to make it happen. "There's nothing you can't do."

Put a bird on it! - April 11th

2011-04-11T22:23:00.006+01:00

Just nu: Portland on my mind. Och med 11 000 tecken till mitt förfogande. Det är kärlek att intervjua musiker och kulturpersonligheter som verkar i en av mina favoritstäder på uppdrag av kulturtidskrift.

Right now: Portland on my mind. One of my favourite cities.

Foto: Miles Hochstein, Portland Ground, pictures of Portland Oregon, www.portlandground.com

Some kind of life - April 8th

2011-04-08T14:21:00.018+01:00

Med skräckblandad förtjusning har jag på senare gjort ett djupdyk i nittiotalet. När det beror på ett uppdrag av Popmani känns det fint, när man läser gamla dagböcker från tonårstiden är det mindre roligt. Jag har också än en gång fastnat i My So Called Life-boxen (den allra första dvdbox jag köpte faktiskt, i någon underlig butik i Washington DC way back in 2003). Och precis som Niotillfem och Underbara Clara har jag än en gång kommit fram till att det är den finaste, mest trovärdiga tv-serie om femtonåringar som gjorts. Igenkänningsfaktorn är obehagligt hög, och den gör fortfarande så alldeles ont i hjärtat att se.

When researching an article for Popmani makes me head back to the 90's I once again realize that My So Called Life is the best tv series about teenages ever made. Ever. It still hurts.

"I just like how he's always leaning. Against stuff. He leans great. Well, I'd either have sex or a conversation. Ideally both."

"They weren't the kind of kisses you could actually evaluate. They were more like... introductory kisses."

"People are always saying you should be yourself, like yourself is this definite thing, like a toaster. Like you know what it is even. But every so often I'll have, like, a moment, where just being myself in my life right where I am is, like, enough."

"It's like you think you are safe or something cause you can just walk away anytime, cause you don't need her - you don't need anyone. But the thing you didn't realize is, you're wrong."

"The worst feeling is suddenly realizing that you don't measure up. And that, in the past, when you thought you did, you were a fool."

"Sometimes someone says something really small and it just fits into this empty place in your heart."

All alone is all we are - April 5th

2011-04-05T15:45:00.012+01:00

Förra året gjorde jag ännu en pilgrimsresa. Det var egentligen många pilgrimsresor i en, där ett av de viktigaste stoppen var Seattle. När jag äntligen hamnade i Los Angeles var det glamrocken som drog mig dit, till Seattle var det givetvis grungen. Alldeles på tok för många år för sent, men till skillnad från hur mycket musik jag lyssnat på genom åren som inte står pall för tidens tand bär jag fortfarande med mig Alice in Chains, Pearl Jam, Stone Temple Pilots och alla de andra flanellklädda, långhåriga typerna.

Och staden Seattle har givetvis ryggraden kvar. Seattle känns som ett lite punkigare San Francisco. Inte bara för att det också är byggt på sju kullar omgärdat av vatten utan för att staden präglas av samma ungdomliga frihetslängtan, samma uppror men i en argare tappning. Protestsångernas akustiska gitarrer är utbytta mot nihilism förmedlad genom förstärkare.

Så var det också musikens Seattle vi besökte, bland annat 40-årsjubilerande Bumbershootfestivalen.

Weezer överraskade mest, särskilt med tanke på att jag aldrig varit ett fan. Rivers Cuomo, i min värld mest känd för att ha levt i celibat i en garderob (bokstavligen), visade sig vara en entertainer av rang.

Mindre underhållande, men desto viktigare för mig personligen, var Hole. Courtney Love har inte riktigt stått emot tidens tand.

Och så var det det där med att gå i Kurt Cobains fortspår. Jag lämnade Nirvana någon gång i tonåren och har inte hittat tillbaka. Men jag älskade dem en gång i tiden, och var fullständigt förkrossad när Kurt bestämde sig för att det var better to burn out than fade away. Så jag satt på hans bänk i tystnad, tittade på huset mellan träden och hittade den där vinkeln som MTV filmade när dödsnyheten rullade om och om igen framför mina trettonåriga ögon.

Jag skrev däremot ingenting. Jag tänkte istället.

Och åkte vidare till Aberdeen.

Även om Nirvana inte är med mig, är Seattle det.

Last year I went on a pilgrimage to Seattle, a city that's been on my personal map for years and years because of grunge. Unlike other musical genres, grunge has been able to stand the test of time. We went to Bumbershoot and to Kurt Cobain's bench. And although Nirvarna may be long lost, my love for Seattle is still with me and maybe always will be.

As of late - March 2011

2011-03-04T13:42:00.011Z

Det är en intensiv tid på året. Jag har gjort en uppsjö jobb för bland annat När & Fjärran och MatHem. Nu är jag och min penna på väg till bland annat Kenya, London och Cypern.

It's a crazy busy time of year. These a just a few things I've been up to. And now my pen is off to Kenya, London, Cyprus, and some other places.

Not really Chamonix

2010-12-09T09:44:00.006Z

Jag har just pennat en artikel om exotiska skidorter - ni vet, platser som man inte vanligtvis associerar med skidåkning.
Majoriteten av fotona är tagna av fantastiske Christian Åslund. Färgerna, människorna, vinklarna - jag blir alltid lika mållös.

Issue no 5 of travel magazine När & Fjärran is out. I've written an article about exotic skiing destinations - you know, places that you don't really think of when you think of skiing.
The majority of the photos are taken by the amazing Christian Åslund. The colours, the people, the angles - I'm always blown away by him.

Concrete jungle where dreams are made of

2010-12-07T14:07:00.007Z

Bokstavligen det första jag ska göra när 2010 förvandlas till 2011 är att bege mig till Reykjavík och därefter vidare till New York. Redan nu kliar det i hela kroppen att komma iväg. Jag kan inte sova om nätterna utan ligger vaken och tänker på storstadens ljus, gatorna som gör mig ny.
A ska följa med mig och jag överraskade honom med nyheten genom att bjuda på ett glas bubbel på Stockholms enda skybar Och himlen därtill. Det kändes lämpligt med tanke på omständigheterna.

Literally the first thing I'll do when 2010 passes into 2011 is head out to Reykjavík and then on to New York. Already my whole body itches to go. I can't sleep at night, lying awake thinking about bright lights, big city, streets that will make me feel brand new.
A is coming with me and I surprised him with it over a glass of bubbly stuff at Stockholm's only skybar Och himlen därtill. Considering, I deemed it fitting enough.

Sleepless in Reykjavík - December 6th 2010

2010-12-06T10:55:00.010Z

När jag åkte till Island för att jobba i somras hamnade jag i tredje avsnittet av regissören Gunnar B. Guðbjörnssons dokumentärserie Sleepless in Reykjavík. Avsnittet sändes första gången i augusti.
För ungefär ett år sedan åkte jag till Island första gången för att skriva en artikel till Sydsvenskan om sextetten Árstíðir. Vi har trivts så bra när vi arbetat ihop att jag nu fått frågan om jag vill börja jobba med PR & media för bandet på heltid. Bara det!

When I went to work in Iceland this summer I also ended up in director Gunnar B. Guðbjörnsson's documentary and episode 3 of his web series Sleepless in Reykjavík.
The episode was broadcasted for the first time back in August.
About a year ago I went to Iceland the first time, to write an article about sextet Árstíðir for Sydsvenskan. We've enjoyed working together so much that I've now been asked to come on board with the band full-time, working with PR and media management. Imagine that!

Guatemala - November 2010

2010-12-05T14:12:00.007Z

I augusti åkte jag på en jobbresa till Guatemala. Bland de många viktiga projekt jag besökte var hemmet El Refugio i Guatemala City, för flickor som utsatts för sexuellt och fysiskt våld, det som berörde mig allra mest. Jag tänker fortfarande på de unga flickorna som är en del av det här fantastiska projektet varje dag.
Min artikel om El Refugio publicerades i Amelia i november.

I went to work in Guatemala in August. Among the many important projects I visited, the shelter El Refugio in Guatemala City for young girls who've been sexually and physically abused, affected me the most. I still think about the girls that are part of this amazing project ever single day.
My article about El Refugio was printed in the magazine Amelia in November.

All days are bright - Sunday May 30th

2010-05-30T19:15:00.006+01:00

Intervjun jag gjorde med Rufus Wainwright finns nu publicerad i senaste numret av Zero Music Magazine.

You can read the interview I did with Rufus Wainwright in the latest issue of Zero Music Magazine.

The heart is a rebel - Thursday Febrary 25th

2010-03-16T19:34:00.017Z

"Jag vill ge er en långsam kyss i stället för streamad porr."

Oskar Humlebo är känd för att vara en enmanskör med en magnifik operaklingande röst som ackompanjeras av höga hårdrockstoner på en ensam gitarr. I hans musik krockar det fragila med det brutala, allting är på kollisionskurs. Som person är han något så unikt som ödmjuk utan kompromisser. Världen behöver fler män som honom för att utrota trötta normer och rebeller tomma på uppror.
Min intervju med Oskar finns att läsa i senaste numret av Zero Music Magazine. Bakom kameran står grymma Calle Elf.

Oskar Humlebo is famous for being a one mans choir with a magnificent operaesque voice accompanied by high lonely tones on a hard rock guitar. Fragility confronted by hard and brutal. In his music everything collide. In person he has a unique brand of humility without compromises. The world needs more men like him to get rid of tired norms and empty rebels.
You can read my interview with Oskar in Zero Music Magazine no1 2010. The photographer is the amazing Calle Elf.

City girl - Monday March 15th

2010-03-15T10:20:00.007Z

Jag visste inte ens att jag saknade Tokyo förrän tanken på staden fick mig att brista i gråt.

I didn't even knew I missed Tokyo so much until the thought of the city made me cry.

Songs for Lulu - Friday March 12th

2010-03-12T17:09:00.006Z

"There's a big pipe organ in the Filadelfiachurch in Stockholm? I won't be playin it, I'm afraid of organs... Well, except my boyfriends. Ha. Ha. Ha."

Att prata i telefon med Rufus Wainwright. Vilket fredagsnöje!

Talking to Rufus Wainwright on the phone. What a Friday treat!

Wild at Heart - Wednesday March 3rd

2010-03-09T12:24:00.006Z

Min fina vän Cecilia, som jag har känt praktiskt taget hela mitt vuxna liv, äger och driver Bad Reputation i Malmö.

My dear friend Cecilia, who I've known for practically my whole adult life, is the owner of Bad Reputation in Malmö.

Paris, j'taime - Tuesday March 9th

2010-03-09T12:12:00.005Z

Min mamma skickar sms från sin andra hemstad Paris. Mitt svar kommer från min andra hemstad London. De möts någonstans över Engelska kanalen.

My mother sends me a text from her second home Paris. My reply comes from my second home London. They meet somewhere over the English Channel.

All the love in the world - Tuesday March 9th

2010-03-09T10:20:00.027Z

Om det någonsin blir aktuellt med bröllopsplaner för den här tjejen, är det sagolika Jonas Peterson som ska föreviga ögonblicket. Jag bryr mig inte om vilken prislapp han sätter - han fångar uppståndelsen, magin, kärleken, vänskapen, glädjen och förtjusningen på ett sätt jag aldrig sett någon annan bröllopsfotograf lyckas med.

If there's ever going to be a wedding for this girl, the amazing Jonas Peterson will have to perpetuate the moment. I don't care what the cost - he captures the excitement, the magic, the love, the friendship, the joy and delight, in a way I've never ever seen any wedding photographer be able to do.

All photos: (©) Jonas Peterson / Brisbane Wedding Photographer

Venice Beach, LA - December 26th 2008

2010-03-08T15:29:00.001Z

♥

'I' Celebrate 'Me' - Monday March 8th

2010-03-08T10:36:00.010Z

8 mars, Internationella kvinnodagen. Det finns mycket i vår värld att hylla, tänka på, kämpa för, i dag.

Inte minst vill jag hylla alla dem som drabbas av våra könsrollers påtvingade förtryck och samtidigt blir bortglömda skärvor i den tröttsamma manliga/kvinnliga dualismen. De som ofrivilligt blir kroppsliga symboler för de oändliga mängder gråskalor vårt samhälle och vår biologi egentligen utgörs av.

'I' Celebrate 'Me', om transpersoner och deras verklighet, är en drabbande och vacker fotoutställning som mina kollegor på ActionAid i Indien sammanställt.

Just like you imagined - Madrid June 2009

2010-03-07T22:22:00.008Z

Nine Inch Nails på sin Wave Goodbye Tour. Vi har samlats med två tusen andra fans på klubben La Riviera i centrala Madrid där en gin & tonic är billigare än en flaska vatten. På mindre än en månad är jag på min tredje spelning med det allra viktigaste bandet.
Det är magiskt. Den sortens magi som bara uppstår när det är trångt, svettigt, och en överdos av kärlek, industri och smärta.
Ingen annan musiker har lyckats komma under huden på mig så som Trent Reznor gjort. Och nu, femton år senare, misstänker jag att ingen annan heller har en chans att lyckas.

Nine Inch Nails on their Wave Goodbye Tour. We've gathered with 2000 other fans at the club La Riviera in central Madrid, where a Gin & Tonic is cheaper than a bottle of water. In less than a month I'm attending the third gig with the most important band.
It's magic. The kind of magic you'll only experience when it's crowded, sweaty, full of love, industrial music and pain.
No musician has been able to dig as deeply under my skin as Trent Reznor has. And now, 15 years down the road, I suspect that non other will ever be able to either.

Under the folding branches - Sunday March 7th

2010-03-07T16:19:00.008Z

På repeat sedan det första recensionsexet av deras skiva landade i postfacket till lägenhet 304 i 11-3 Nihonbashi-Kofuna-cho i Tokyo: The Veils.

Playing repeatedly since the first CD for review came in the mail to apartment 304 in 11-3 Nihonbashi-Kofuna-cho, Tokyo: The Veils.

They live on Love Street - Malmö

2010-03-02T11:37:00.006Z

Min artikel om det ekologiska skejtkollektivet Kärleksgatan finns nu publicerat i senaste numret av Grön Stad.

My article about the ecological skate co-op Kärleksgatan is now published in the latest issue of the magazine Grön Stad.

Tales of love from San Francisco

2010-02-25T17:11:00.002Z

Det tar lång tid för Spaz att svara på Joels mail.
"Han mår nog inte så bra...," försöker Joel diplomatiskt förklara utan att använda för många ord. Vi kan inte låta bli att vara lite besvikna för att vi inte kommer att få träffa denne exentriske dragqueen och f.d. London-bo som vi hört så mycket historier om under resans gång.

Men det kommer ett svar till slut; att vi självklart måste träffas och att vi ska ringa när vi är tillbaka i San Francisco. Spaz har till och med bestämt sig för att sätta upp en Nina Hagen dragshow på klubben Truck, bara för vår skull.

Ett par dagar senare har vi efter många om och men lyckats nå San Francisco. Johanna har aldrig varit satt sin fot i staden tidigare och vi spenderar vår första gemensamma eftermiddag i Haight-Ashbury för att äta och shoppa.

Inne i en underbart charmig prylbutik samlar vi på oss allehanda sista minuten-presenter, som spelkort med Elvis på och Jesus-tejp. Bakom kassan står en jämnårig kille i blont ruffs och rockigt ormskinnstighta svarta kläder. Vi småpratar lite. Han berättar att han nyligen sett Låt den rätte komma in (”it was really just a wonderful love story”) och undrar om Sverige är ett kommunistiskt land. ("Unfortunately not", känner sig Johanna tvungen att svara).

Joel slår Spaz en signal. Han vill möta upp med oss i Castro, San Franciscos berömda gaykvarter. ”Talk to Phil, the guy behind the counter, he'll tell you where to go,” hälsar Spaz och vi inser att ”Phil behind the counter” är den blonde rocksnubben – som också visar sig vara bartender på Truck.
”See ya tomorrow!” hälsar Phil behind the counter efter att ha gett oss en vägbeskrivning till Castro; han insisterar på att en taxi är bäst men vi européer vill hellre promenera.

Så möter vi slutligen upp med Spaz, eller Jarrad som han egentligen heter. Vi bondar direkt över Neil Gaiman-filmatiseringen Coraline som snart har USA-premiär och det faktum att Spaz uppträtt som Tori Amos. ”Once I did ’Precious Things’, but I did it like Sméagol from Lord of the Rings, you know?”
Jag klappar händerna av förtjusning.

Spaz släpar runt oss på otaliga gayhak i Castro innan han lämnar oss för att åka till en klubb i SoMa där han uppträder som Marilyn Monroe och dansar gogo på lördagarna. Vid det laget är vi lagom bubbliga av pitchers och Jägermeister-shottar.
Jag har nog aldrig pratat med så mycket främmande män under en kväll; alla vill höra våra roadtrip-historier och jag vill veta allt om livet i San Francisco.

Lite senare tar vi en taxi till klubben i SoMa och dansar till underliga hiphopmixar. Det slinker väl ner än och annan drink till. Johanna plockar fram gamla, gamla moves och vi blir nästan ensamma på dansgolvet där vi snurrar runt till stället stänger.

Natten avrundas i Spazs helt fantastiska lägenhet som han delar med några killar från Tjeckien. Jag går runt mellan rummen och ”oooh”-ar och ”aaah”-ar mig som en hel japan. Tänk, att vara inne i en riktig San Francisco-lägenhet med allt vad det innebär av unika arkitektoniska detaljer. Allt är liksom välvt och fantastiskt.

I den allmänna villan vill Spaz förbereda sitt Nina-gig och skriva listor med oss på vilka låtar som han bara "muuust do for you guys". Vilken present att få! Det här är civilisation, mina vänner.

Och här kan ni se ett av resultatet.
Meine Damen und Herren: I give you Nina Hagen and supporting act Johanna.

2009-09-24T09:29:00.003Z

Karibu Masai!

2009-03-30T11:05:00.004Z

Efter att ha spenderat de värsta soltimmarna på dygnet på Masaimarknaden i Nairobi inser jag att jag har glömt smörja mig helt och hållet. Min högra axel är till exempel ett rött, svidande inferno och i hårbotten börjar redan såren spricka. Huu.

Masaimarknaden är charmig och på många sätt mycket lugnare än jag föreställt mig. Kollegor som besökt den tidigare upplyste oss i förväg om hur jobbigt det emellanåt kan vara, men i mitt tycke var det ingenting mot kaoset som kan uppstå på en marknad i Asien.
Ja: "come here sister, it doesn't cost anything to look or touch", och ja: en uppsjö så kallade porters som försöker övertala mig att låta dem hjälpa mig handla för att sedan betala en överdriven klumpsumma för allt man samlat på sig.

Men: en enkel acceptans av "tack, men nej tack", och: alla leenden möts med leenden.

Det är däremot lite underligt att komma tillbaka till hotellet och upptäcka att presentbutiken är mycket billigare. Eller kanske inte.

Masaimarknaden uppstod som en faktisk turistattraktion, en plats till vilken västerlänningar kunde komma för att blänga på det rika kulturarv som masaifolket bär med sig. Med tiden blev marknaden så populär att allehanda afrikanska handlare dök upp och i dag kan marknaden under en dag härbärgera tusentals stånd.
Likt på andra marknaden finns det mesta av det mesta: smycken, hantverk, kläder, skor, konst.
Men var försiktig med kameran, masaierna själva vill inte bli fotograferade.

En värld, en annan

2009-03-27T18:16:00.009Z

Florence från Zimbabwe är en av de coolaste brudar jag har träffat.

Hon har betraktat mig med skeptisk uppsyn i ett par dagar, inte besvarat några leenden och tyckt att jag varit underlig som följer fotoreglen 36:1 och alltså har fyllt kamerans minneskort med ett gäng hundra bilder varje kväll. Så inser hon till slut att det kanske inte är något fel på mig och Xanthe ändå och den hårda ytan börjar tina.

Florence har en subtil humor. Jag och Xanthe är hennes white chics som inte kan dansa och hon har svårt att låta bli att tro att Xanthes fysiska tillgivenhet är något annat än lesbiska tendenser. Hon vet hur hon ska kuva en DJ att spela en annan låt med en enkel knyck på handen, hon dricker tequila som en karl och upplyser mig om att "you guys are sad" när jag och kollegorna från London leker Name that tune! på en pub i Limuru och mest känner igen (och tycker om) musiken från 1980-talet.

När Sherine tar med oss till ett vegetariskt kafé suckar hon högljutt och frågar personalen om hon får gå och köpa kyckling och lägga på sin baguette och skriver sedan med stora bokstäver "MEAT!!" på en utvärderingslapp. Jag är inte bara en white chic, jag är en "dirty vegetarian" också. När vi bestämt träff en fredag dyker hon inte upp; dagen efter berättar hon att hon "did something very stupid" som i stället fastnat med en portugisisk kille vid poolen på hotellet. "He had a cute ass."
"Oh, he so did!" fyller Agnes från Tanzania i så att vi verkligen ska förstå; hennes ögon glittrar.

När hon väl släppt in oss skrattar hon ofta. Hon kallar Xanthe för bitch och Xanthe svarar med ett "don't call me bitch, biatch!" och ännu ett skratt exploderar. "You guys are cold-hearted lizards!" utropar Florence och jag både gapar och garvar på en och samma gång.

Florence har en subtil humor. Hon bryr sig liksom inte och man får leta efter det sneda leendet i hennes mungipor. Ibland är det svårt att veta om det kanske är lite allvar bakom ändå. På ett varuhus i Nairobi ser jag henne fylla påse efter påse med vardagliga nödvändigheter, som rengöringssvampar och konserver. Minns plötsligt hur tuff hennes vardag hemma i Harare är.

I Florence hemland lever 83 procent av befolkningen på mindre än 2 dollar om dagen och bristen på mat, vatten och sanitet bidrar till den kortaste medellivslängden i världen. Samhällsklimatet är totalitärt och förtryckande. Det behövs inte tilläggas att de mänskliga rättigheterna inte respekteras. Den demokratiska utvecklingen går bakåt snarare än framåt.

Men Florence vill inte prata om sådant. I stället ger hon mig fingret och ett av de där sneda leendena. Hon släpar på sina tunga påsar vars plast skär in i hennes fingrar. Vi jobbar för samma internationella hjälporganisation. Det tycker hon räcker. "Don't worry about me, white chic. Besides, we're all in this together".

We're in dry county

2009-03-17T20:05:00.005Z

En oändlig rad samtalsämnen gör att jag, James, Xanthe och Dominic har en tendens att sitta uppe alldeles för sent efter middagarna. När vi i går skrattat lite för högt ett par gånger för mycket insåg vi alla hur mycket vi saknar en kall öl; konferenshotellet vi befinner oss på är så kallat dry och här ute, mitt i ingenstans, är det knappast att knata ut på gatan för att droppa in på första bästa ställe som gäller. Det är lustigt hur något så banalt som en öl ibland kan göra en bra kväll snäppet bättre.

”There should be a lounge around here!” tyckte Xanthe och Dominic meddelade att det finns ett rum i slutet av korridoren han bor i som det mycket riktigt står Lounge på. ”But it's just a room. The door is very hard to open and when you do get it open you come into nothing. Just a room. Not even chairs.”

Dominic tror däremot att han har hittat en liten bar ute på marknaden. ”Well, basically it's just a shed and maybe no better than that room, but I think we at least could get something to drink there.”

Både jag och Xanthe hade presentationer att förbereda inför morgondagens, det vill säga dagens, övningar och insåg att vi måste prioritera dem, hur roligt vi än hade. Men kanske en annan dag. I Nairobi till helgen, kanske?
---
Nu är det förresten en annan dag och mycket riktigt har Melvin från Nairobi-kontoret fixat en taxi in till Limuru Town för att vi vitingar ska kunna få oss en Tusker, den lokala ölen.

Photo crash course

2009-03-17T18:54:00.006Z

Hela måndageftermiddag har vi fotoövningar tillsammans med Dominic som jobbar med nya medier på London-kontoret. Alla övningar är praktiska, lärorika och riktigt underhållande. Inte nog med att vi får analysera ett stort antal bilder för att definiera ”what makes a good or a bad photograph”, vi får även en timme på oss att själva gå ut på gatorna i Limuru för att ta hitta en person som ställer upp på uppgiften vi har fått: find a person and take one portrait, one action shot and one context shot. Bilderna ska sedan analyseras i hela gruppen och någon utses till vinnare av $15 som Dominic plockar ur egen ficka.

Tillsammans med Zuhuur från Somaliland och Sherine från Kenya går jag till en närliggande marknad. Vi har en klar fördel i att Sherine pratar det lokala språket, men det är trots det väldigt svårt att hitta någon som vill ställa upp. Så gott som samtliga vill ha betalt för att göra det. "That white girl is going to go home to her country and sell the photo anyway, why shouldn't I get paid for it too?"

Fair enough, jag hade inte heller ställt upp om en vilt främmande människa kom och ville fotografera mig. Vår lilla grupp räddas dock av Sherines språkkunskaper och Zuhuurs charm. Vi lyckas ta hela tre olika serier; en på en kvinna som säljer grönsaker på marknaden, en på tre kvinnor på en skönhetssalong och en på en man som jobbar som skräddare.

I slutänden väljer vi ut tre bilder på grönsaksförsäljerskan Mama Grace att lämna in.

Dominic har inte avgjort själva tävlingen än och jag bryr mig inte om att vinna, men jag är väldigt nöjd med resultatet.

Jambo!

2009-03-15T19:17:00.017Z

Min första dag i Kenya har snart nått sitt slut. Laptopen bränner på magen där jag ligger i sängen och utanför fönstret sjunger cicadorna, ett säkert tecken på hur långt hemifrån jag är. Snö i Stockholm? Minns det knappt.

Cicadornas sång har av någon anledning alltid varit betryggande. Jag minns min första resa till Thailand, en tidig morgon vid fyra, ensam ute på balkongen med en cigarett. Nedanför smattrande mopeder och så cicadorna outtröttliga läten, alltid sömnlösa. Det var som att komma hem. Så känns det fortfarande varje gång.

I Amsterdam mötte jag upp med Xanthe och James som kom från Dublin respektive Bristol, och ungefär tolv timmar senare hade vi stuvat in oss i en taxi med destination Limuru. Xanthe berättade att hon sett soluppgången över Mount Kenya någon timme innan vi landade.

"When you want, do u fancy a tour of our prison compound? Sorry, I mean conference centre..." sms:ade James framåt lunch, efter att vi alla stupat i säng och sovit hela förmiddagen. Det ligger onekligen något i det. Konferenshotellet som vi bor på ligger 26 kilometer från Nairobi och här finns inte mycket att göra.

Men kanske är det bra. Kanske behöver hjärtat bara lugnet, oförmågan att göra något annat än sakta ta hand om kroppen när den sträcker ut sig i gräset med en bok. Från och med i morgon drar kommunikationsutbildningen i gång, från morgon till kväll i fyra dagar.

Nu har vi bara lyssnat på fåglar som kvittar melodier jag aldrig har hört förr och hotellpersonal som sjunger när de städar. Träffat kollegor från Kenya, Uganda, Somalia, Etiopien, Malawi, Zambia och Tanzania som med jämna mellanrum droppat in under dagen.

Magen är full av pulverkaffe på varm mjölk, linsgryta och potatismos. Och solvarm mango som smält på tungan, precis som mango ska och aldrig gör om man köper den i Sverige. Kenya är hittills grönt och blomstrande, men också röddammigt. Vägarna kantade av skjul med grönsaker, skönhetsprodukter, däck och oändliga rader av människor på väg. Och så Jesus, han är med överallt. Allestädes närvarande så där som guds son ska vara.

George Crewdson

2009-03-09T14:16:00.004Z

American suburbia through the lens of George Crewdson.

"Continuing his tradition of photographing cinematically staged and darkened realities of suburban life, Crewdson presents characters who exist in a world where American Beauty meets The X-Files. Twilight; in that zone between the certainty of day and fear of the dark, Crewdson sets his eerie, enigmatic photographs. Created as elaborately staged tableaux, this series of images suggests the bizarre yet beautiful surrealities behind deceptively familiar suburban facades."

Den med ögon med sig ser kopplingarna till den här bilden, liksom till den här.

Laissez les bon temps roulez!

2009-03-09T08:59:00.008Z

Det är en sorg att aldrig ha fått uppleva New Orleans. Ödeläggelsen efter Katrina är fortfarande uppenbar, med hela distrikt av staden förvandlade till trasiga spökstäder. En bortglömd befolkning, en vattensjuk stad utan grön medicin. Att åka dit nu kommer aldrig att vara att ha åkt dit förr. Inte för att mina spruckna turistdrömmar spelar någon som helst roll i sammanhanget egentligen, men ändå.

Jag har närt en dröm om New Orleans sedan de allra mest gotiska tonåren. För att hela staden levandegör Southern Gothic. För att det subtropiska klimatet och de cajunska och kreolska influenserna har skapat en egen kulturell ficka. För att musikgenre r som swamp blues, swamp pop och zydeco uppstått här. För att Anne Rices bodde där och för att hennes Vampyrkrönika utspelar sig där. För att Trent Reznor bodde där i 15 år. För att min vän Scott under två år bodde i squats och spådde i tarotkort i parkerna där för att försörja sig. För att kyrkogårdarna sjunker när Louisianas träskmarker sakta äter upp dem.

När vi nu planerar ännu en cross-country roadtrip i USA är New Orleans ett givet stopp på vägen, liksom sumpmarkerna i Bayouområdet, kulturhistoriskt spännande Mississippi Blues Trail och perfekt manikyrerade Savannah. Över huvud taget kommer den amerikanska södern att behöva en hel del tid, det finns nog få platser på jorden som jag är lika nyfiken på. Just nu har jag bara träsk, cicador, tungomålstal och pick-ups i huvudet. Och kyrkogårdar.

Det cajunska uttrycket laissez les bon temps roulez betyder på engelska ungefär let the good times roll. Formuleringen är i sin tur en variant av joie de vivre (ungefär livsgnista) som i sin tur är väldigt förknippat med just New Orleans.

Supreme master of magic

2009-03-06T12:29:00.003Z

Jag har aldrig velat ha en affisch så mycket som den här, vilken vi såg i en antikvitetsbutik i Carson City. Bara $1500? Coming up...

Sierra Nevada är ju bara en liten bergskedja

2009-03-06T09:55:00.009Z

Sierra Nevada

You got to know when to hold ‘em
know when to fold ‘em,
Know when to walk away
and know when to run
You never count your money
when you’re sittin’ at the table
There’ll be time enough for countin’
when the dealin’s done

Kenny Rogers fyller bilen då vi susar fram i mörkret. Joel har plockat fram sin Las Vegas-skiva som vi aldrig hann lyssna på i Las Vegas. Han har till och med gjort ett tillhörande musikkryss men det får vi göra när vi når vårt mål.
Vi har alla flertalet gånger reagerat på det faktum att det saknas gatulampor i USA; såväl mitt inne på Los Angeles monster till freeways som här ute på landsbygden i Nevada, på väg mellan Carson City och Reno. Nu är det bara vi, vägen, mörkret och Kenny.

Och något skakiga nerver. I morse när vi lämnade Bishop bakom oss trodde vi att det värsta var över, men vi hade fel. Vi borde aldrig ha andats ut i Carson City och suttit så där länge på Mama’s and Papa’s Diner och ätit en sen lunch. Borde aldrig ha gått över till puben mitt emot och druckit pints med den trevlige barntendern som lät oss få smaka alldeles för goda drinkar enbart för dricksen och undrade varför i hela världen vi konstiga svenskar hamnat i Carson City av alla ställen.
”Don’t get me wrong, I love this place, but there’s really not much to see here, guys.” Nej, vi är bara glada att vara tillbaka i något som liknar civilisation, att vi ska nå San Francisco i kväll och känna liv, puls, gemenskap.

Vi ska bara över Sierra Nevada först, bara över en liten bergskedja. Ja, det ska vi.

Nej, det ska vi inte alls. Efter maten och ölen går vi in i en antikvitetsbutik där jag ser en affisch som jag bara måste ha (fram till jag ser prislappen, jag har inga 15 000 kronor som ligger och skräpar). Kvinnan bakom disken ger Johanna en ugglebrosch och upplyser oss om att det inte finns en chans att vi kan ta oss över Sierra Nevada nu.
Så här dags? Mörkret är ju på väg. Med en hyrbil utan fyrhjulsdrift och med sommardäck? Ni har ju inte ens kedjor i bakluckan. Ni vet väl att det man alltid borde ha kedjor? Att när skyltarna längs vägarna blinkar är det ett tvång att sätta på dem? Ni kommer att vara tvungna att vända om, eller i värsta fall fastna uppe på berget. ”You do know that there’s a storm coming as we speak, don’t you?”

Nej, det vet vi inte. Vi inser att vi inte vet någonting. Vi inser att vi betett oss som värsta sortens turister som inte läst på ordentligt alls i förväg. Som inte visste att 120:an över Yosemite National Park, som över huvud taget är skälet till att vi kört så här långt norrut från början, är stängd över vintern på grund av svårframkomlighet. Som inte vet att bergen, som reser på raggen längs 650 kilometer av östra Kalifornien och delar av västra Nevada, gradvis ökar i höjd allt längre norrut man kör. Som inte inser att vintern här kan vara lika mycket vinter som i norra Europa, ännu mer så uppe på 8 000 fot. På väg tillbaka till bilen börjar snöflingorna yra om oss och blöta upp våra Converse.

På macken vi kör till kan ingen hjälpa oss. Kedjorna har sålt slut och de vet ingenting om någon storm. Vi bestämmer oss för att försöka köra över berget ändå. När vi nått 7 000 fot ser vi bara vitt utanför fönstret och asfalten börjar gömmas i is. När vi inte hittar någon plats att vända och köra tillbaka på börjar paniken komma smygande. Vi slår in närmaste mack på GPS:en, som leder oss till en tom jordplätt där det kanske en gång i tiden funnits en Mobil men nu bara finns snödrivor. Landskapet börjar bli blått när solen sakna går ned.

Hur många gånger ska vi hamna mitt ute i ingenstans? Hur många gånger ska målet visa sig vara gamla spöken? Hur många gånger ska det gå fel? Ska det nu gå så fel att vi fastnar i en snöstorm uppe på ett berg?

Det råder meningsskiljaktigheter i bilen. Andreas har en åsikt, jag och Johanna en annan, gemensam, och Joel har återigen blivit likblek och tyst. Serpentinvägarna tar andan ur honom och den här gången kommer vi inte åt vodkaflaskan i bakluckan eftersom vi inte ens har en vägkant att stanna intill. Jag får ur mig något i stil med att ”efter all skit vi har varit med om tänker jag i alla fall inte jag dö uppe på något jävla berg.”

Till slut lyckas vi vända. Den blå skymningen börjar bli svart. Tillbaka i Carson City hittar vi fram till en Sheriff’s Station och kan äntligen få hjälp, få ställa alla våra dumma frågor och få riktiga svar.
”You could never make it over the mountains with that car of yours. I’m sure you’re used to worse wether living in Sweden, but the storm that’s coming tonight is pretty serious.” Männen på stationen rekommenderar oss i stället att köra ännu längre norrut längs 395:an till Reno. ”Around ten tomorrow you could start driving down south to San Francisco along I-80. The mountain rangers should’ve cleaned up the worst mess by that time…”

Reno. Ok. Andreas har skämtat om att han vill åka dit, Joel vägrat. Men Reno, ok. Vi säger väl det. Efteråt är vi så lättade att vi glömmer allting annat och i stället börjar prata om vad skillnaden mellan en sheriff och en polis egentligen är.

And the night got deathly quiet
and his face lost all expression
Said, “If you’re gonna play the game
Boy, ya gotta learn to play it right”

Nu är det över. Vi är på väg mot Reno, bilen fullastad med ny hummus, nya bagels och nya groddar, ny Canada Dry Tonic. Ett rum har bokats på Sands Regency Hotel & Casino i våra namn. Reno ska ju vara lite som ett mini-Las Vegas, eller hur?
Det blir ju kul! Vi kan gå till Circus-Circus, se några gratis cirkusuppträdanden, spela lite och dricka färgglada cocktails. Kanske får jag och Andreas en ny chans att gänga oss på ett drive-thru chapel med en Elvis-präst? Skratt och lättnad. Nu är det över och ingen snö så långt ögat kan nå.

Sedan leder GPS:en oss fel igen. Och det blir bara turkos ögonskugga, haltande ben, vindögdhet och hockeyfrillor resten av natten.

You got to know when to hold ‘em
know when to fold ‘em,
Know when to walk away
and know when to run

I värsta fall har vi i.a.f. varandra.

Tompa, vår leopardmönstrade maskot, är en skyddsamulett.

"Objects in mirror are closer than they appear."

Snö.

Än här, än där

2009-03-04T12:48:00.004Z

Från USA bär jag särskilt med mig tre vänner och tre inspirations-
källor. Världen krymper när man reser och lär känna människor från alla dess hörn. Men avstånden blir också större när man inser att det kan gå åratal mellan gångerna man har möjlighet att ses.

Tack för att ni ville dela vår resa med oss; för minnena och de framtida planerna.

Malakai.

Karis.

Jarrad (Spaz).

Mother Russia

2009-03-02T19:41:00.009Z

Jag hittade de här helt fantastiska bilderna av hus i Sibirien via Alexandra, Mother Svea. Eftersom jag trots allt har släkt, och inte direkt avlägsen sådan heller, som lever i den delen av världen känns det på något sätt lite personligt också.
Titta på trädetaljerna, är de inte otroliga?

Joshua Hoffine

2009-03-02T11:11:00.007Z

En annan fotograf som verkligen går hem hos mig är skräckmästaren Joshua Hoffine.
I sina foton spelar han på människans barndomsrädslor, som monster under sängen eller i garderoben. Vad gömmer sig under trappan och är clowner verkligen snälla, egentligen? Ett extra plus i bilderna är att dess monster, likväl som barnen, är riktiga människor och ofta spelas av Hoffines egna släktingar.

Här syns t.ex. Hoffines dotter Chloe och hennes mormor.

Någon mer än jag som börjar tänka på Agent Cooper och BOB?

Drömboende?

2009-03-02T10:30:00.007Z

Det byggs så det knakar i Tokyo. Med strax över 1 000 skyskrapor kommer staden på fjärde plats bland världens städer med flest dito (bara New York, Toronto och Chicago har fler). För närvarande är ett 100-tal under byggnadskonstruktion, med mellan nio och 55 våningsplan.

När jag och maken kom ned till ön Toyosu i Tokyo Bay senast upptäckte vi att det stod en helt ny skyskrapa intill hans gamla universitet.
Toyosu Tower ligger med magnifik utsikt över bukten och centrala Tokyo, särskilt om man lyckas knipa en av lägenheterna med panoramavy.

Shimizu Corporation står bakom den 44 våningar höga byggnaden med 840 lägenheter som kommer att stå klar senare i år. Jag vågar inte ens tänka tanken på vad ett boende där går loss på, men vilken dröm att kunna leva så där... Nybyggt och fräscht med världens mesta stad bokstavligt talat för fötterna. Jag har inte varit inne i själva Toyosu Tower, men att döma av hur Tokyo förför ens blick från universitetets fjortonde våning kan det knappast vara sämre än... Tja, svindlande.

Tamar Levine

2009-02-27T13:59:00.006Z

Los Angeles-baserade fotografen Tamar Levine är en av mina absoluta favoriter. Det vore en dröm att få arbeta med henne någon dag.

Foto: (©) Tamar Levine

The Holy Land Experience Theme Park

2009-02-27T13:16:00.004Z

The Holy Land Experience i Florida.

Hit kommer du för att uppleva Bibeln på riktigt! Hur såg egentligen Jerusalem ut på Jesus tid? Hur var det egentligen att gå på en marknad? Hur såg den där grottan där Jesus begravdes ut egentligen? Här får du svaren!

"We hope that you will see God and His Word exalted and that you will be encouraged in your search for enduring truth and the ultimate meaning of life." Jajamän!

Korsfästelsen återges varje dag klockan 12:15, precis lagom till lunch!
It's fun for the whole family!

Foto: (©) Rob Sheridan

Billigt

2009-02-25T10:36:00.006Z

Jag kan inte hjälpa att bli annat än förvånad när jag, med bara tre veckors varsel, bokar flyg från Stockholm till Kenya och det landar på nätta 6 000 kronor. Borde det inte rimligtvis vara dyrare?

Något känns helt off när jag samtidigt försöker boka en tågbiljett mellan Stockholm och Köpenhamn, ute ett halvår i förtid, och det kostar 2 000 kronor. Med studentkort.

Hur går det här ihop? Och att SJ skulle ta miljöfrågor på allvar, vilket skitsnack. Jag måste gå från mina principer helt i den här frågan och verkligen ställa mig bakom en privatisering. Konkurrens på järnvägen, tack!

Fler mäktiga skylines

2009-02-23T13:09:00.010Z

Det är inte bara de skylines som ligger som tio-i-topp som är mäktiga. Upp till 20 finns ett gäng till som faller mig mycket i smaken.

12. Seoul

13. Sydney

14. San Francisco

16. Sao Paolo

17. Pittsburgh

18. Dallas

Personlig bubblare: Vancouver.

Mina drömmar om att åka dit och även ut i naturen i B.C. är febriga!

Zombies zombies zombies

2009-02-23T12:09:00.002Z

Skylines

2009-02-20T13:25:00.013Z

Hos Luigi Di Serio hittar jag en lista på världens mäktigaste skylines anno 2008. Eftersom en mäkig skyline är en rätt så subjektiv upplevelse, är kriterierna för utnämningen, i turordning, "visual vertical impact index, height, density, style & organization, feats & marvels, uniqueness and surroundings & topography".

Domslutet:

1. Hong Kong

2. Chicago

3. New York

4. Shanghai

5. Singapore

6. Tokyo

7. Toronto

8. Kuala Lumpur

9. Shenzhen

10. Seattle

Om Tokyo haft gräs i stället för asfalt...

2009-02-19T13:24:00.004Z

... hade det sett ut något i stil med det här. Läckert!

Shibuya.

Yoyogi.

Shinjuku.

Harajuku Station.

Gotanda.

Tokyo Hellcats

2009-02-19T07:59:00.001Z

Jag vet att de här grabbarna har dåligt rykte, men någonstans kan jag inte hjälpa annat än tycka att de är coolast i stan.

Walking in a winter wonderland

2009-02-18T12:12:00.007Z

Den årliga, och 60e i ordningen, snöfestivalen i Sapporo är visserligen över, men som vanligt slog skulpturerna alla rekord i "oooh"-ande och "aaah"-ande. Jag är hopplöst trött på kyla nu, men måste instämma lite i beundrarkörerna ändå. Tänk vad man kan!
Snöfestivalen lockar två miljoner besökare varje år. Om man kanske själv vill delta något år, finns det hyfsat utförliga instruktioner på hemsidan om hur man gör en snöskulptur. Jag tror dock inte att jag skulle klara av något mästerverk trots det...

Fashion mews

2009-02-16T20:26:00.004Z

Sanrio och MACs samarbete som släpps nu under våren kommer att göra ett par hål i min plånbok. Lagom mycket japanskt kawaii-kitsch i kombination med ett av världens bästa sminkmärken passar mig som handen i handsken. För att inte tala om att det lanseras likt en svartröd PVC-dröm. Meow!

Kom undan det japanska monstret

2009-02-10T09:58:00.004Z

Till makens förtret sväller mina bokhyllor ideligen. Hade jag haft tid och råd hade jag säkerligen dagligen köpt på mig diverse spännande titlar. Det senaste måstet är Hiroko Yodas och Matt Alts "Yokai Attack! The Japanese Monster Survival Guide". Skräckfantast som jag är känns det ju oumbärligt att äga en guide som inte bara ger detaljerad bakgrund till de flesta av de intressanta (inte minst ur kulturantropologisk synvinkel) japanska nationalgastarna, utan också kvicka och roliga överlevnadstips.

"Many of these are much scarier than that creepy kid from 'The Grudge'," kommenterar recensenten Kevin McGue i Metropolis. "Consider the onibaba, a haggard old woman on a mission to tear livers out of unborn children."
Yikes!

Boken finns att beställa från t.ex. Amazon eller Science Fiction Bokhandeln.

The attitude I bring to the world

2009-02-08T08:17:00.007Z

It's always fun to head out on the freeways in LA.

Som på månen

2009-02-06T13:20:00.003Z

Mono Lake är för övrigt, liksom så mycket annat i Kalifornien, helt obegripligt vacker och ser inte ut som någonting som riktigt hör hemma på den här jorden.
"Unearthly gorgeous" som amerikanerna själva uttrycker det.

Guld!

2009-02-06T13:11:00.004Z

Ser ni, vi hittade the end of the rainbow! Den låg där, alldeles vid Mono Lakes vattenbryn.

Ett land är inte alltid ett land

2009-02-05T08:26:00.008Z

På en diner, mitt i natten i centrala San Francisco, berättar vår vän Karis att han som amerikan absolut inte upplever att USA är ett land.

"I don't feel any connection to most of the other states. It's like going to many different countries with different cultures, when you're travelling to different states. We may speak the same language, but mostly we have nothing in common and don't even understand each other."

Jag har länge haft en populärkulturell uppfattning om att fallet skulle vara så här, och då jag reser omkring i olika stater i USA fyller jag på den uppfattningen med en stor dos anekdotisk kunskap. Att Karis och de andra vännerna runt bordet bekräftar det cementerar det hela ännu lite ytterligare. Det måste vara... underligt, att vara ett land och ändå inte alls.
Kvällen innan, på gaybaren Mixer, har en hel drös med killar intygat något liknande, när de säger till oss, att har vi haft en del halvt skräckinjagande upplevelser på landsbygden i Nevada är det "noooothing in comparison to what you'll experience if you chose to do a cross-country roadtrip". Desto djupare in, desto mer... Tja, vad? Det är här alla börjar nynna banjoduellen från Deliverence.

Självklart gör det mig bara ännu mer nyfiken och peppad på att ge mig av inåt landet. Nu har jag gjort en roadtrip längs västkusten, en längs östkusten och ett par gånger satt foten i älskade, älskade New York. Det är dags för "resten".

Karis kommer för övrigt till Stockholm nästa vecka för att uppträda på burleskklubben Hootchy Kootchy Clubs alla hjärtans-dag fest Animal Amore. Det är ett måste att gå dit om man är i stan!

Karis är en spännande person. Vid sidan om att vara grym på att dansa med rockringar i Los Angeles-baserade sällskapet Lucha Va Voom har han sytt kläder till bland andra Marilyn Manson och Britney Spears, gjort koreografi till bland andra Madonnas dansare och i år kommer filmen The Hooping Life som han under två år blivit filmad för.

Kenyan Tidbits

2009-02-04T14:33:00.003Z

Det blir visst en tripp till Kenya i mitten på mars. Galet kul, med tanke på att jag aldrig besökt ett enda land i Afrika. Can't wait!

Mount Kenya.

In the desert, no one can hear you scream

2009-02-04T08:48:00.007Z

När man kör i Nevada-öknen och är ett gäng glatt skräckfilmsälskande personer går tankarna osökt till en mängd klassiska filmer, som Wes Cravens The hills have eyes, i vilken tematiken i grund och botten är den sociala och kulturella krocken mellan storstad och landsbygd och de vanföreställningar om andra människors livsstil som präglar invånarna i respektive miljö.

(När vi berättade om våra äventyr i small-town America för våra amerikanska vänner i San Francisco fick vi om och om igen banjotrudelutten från Deliverence (John Boorman, 1972) nynnade för oss, eller det lite råare "Squuuueeeel lika a pig, boy!" från våldtäktsscenen i densamma).

Vi börjar berätta läskiga historier för varandra, scener från filmer och otäcka och oförklarliga saker som man själv, eller någon man känner, har varit med om. Med våra färska minnen från en helt galen (i bokstavlig och bildlig mening) utflykt till Mulholland Drive i Los Angeles i färskt minne börjar det efter ett tag nästan bli lite obehagligt.

Bland sanddynerna dyker plötsligt en rosa bensinmack upp. "Vi bara måste stanna här!" utropar Johanna och vi svänger in på Nevada Joe's mitt ute i ingenstans. Inte en människa syns till och så långt ögat kan nå är vi omringade av en isande blå himmel och gult, gult, gult.

Vi parkerar på baksidan av huset och upptäcker att den delen av huset är en bordell. Cherry Patch Ranch II, House of prostitution står det med röda bokstäver på en vit skylt. Öppet dygnet runt, det går bra att betala med både MasterCard och VISA-kort. Husets vita plankor är slitna, det finns inga fönster. En stark känsla av förundran drar upp genom ryggraden. En lite halt och tjock hund springer omkring på parkeringen, nosar på skylten där det står "Adult Entertainment" och pissar lite anspråkslöst på den.

Inne på macken är hyllorna nästan utplockade, men vi hittar kasettband. Mitt öga går osökt till "Door to door" med The Cars från 1987 - wow! Vi som till och med har deras Drive på vår blandskiva med fistclenchers i bilen. Det visar sig att vi är i närheten av Area 51, den amerikanska topphemliga militäranläggningen som är belägen vid Groom Lake, utan att vara medvetna om det. Det är bilder på aliens över allt.

Personalen känns nästan som aliens också. Kvinnan i kassan ser garanterat äldre ut än vad hon är. Hennes hud är läderlik och tatueringarna på de tunga brösten har tappat färg, linjerna lösts upp. Jag kan inte hjälpa att börja fundera över hennes livshistoria; har hon kanske själv arbetat på bordellen en stor del av sitt liv och nu, "på äldre dagar", hamnat bakom kassan inne på macken?

Vi vill alla ha kaffe och Andreas frågar henne om priserna. Hon tittar på oss med tom blick. "Well, the green one is... $1 dollar. The..." Hon blir tyst och stirrar på den lite större blå muggen. "...purple one... is $1,29". Jag möter hundens blick. Han fnyser.

Med varsin kaffe i handen, och Joel med en stor badhanduk med texten "I believe" på under armen ("jag ska ge den till min pappa i julklapp!"), strosar vi omkring lite på parkeringen på macken. Fotograferar det mäktiga ökenlandskapet och sneglar på bordellen. En lastbilschaufför som spelar munspel kommer strosande.

Innan vi kör vidare norrut - siktet är inställt på Death Valley och vi vill gärna komma dit en bra stund innan solen går ned - sitter vi i bilen. Rutorna är nedvevade och vi dricker vårt kaffe för $1,29. En ung kille kör in bredvid oss. Kepsen är neddragen över ögonen, tyget i hans jersey och överdimensionerade shorts glansigt. Bekymmersfritt strosar han fram till ingången till Cherry Patch Ranch II, ringer på klockan och blir strax insläppt. Ingen av oss vet vad vi ska säga riktigt.

Jag börjar tro att jag befinner mig i en film.

Always with that London

2009-02-03T21:47:00.005Z

När jag sätter mig på planet till London härnäst kommer det att vara fredagen den 13:e. Och med ett lågprisbolag. Och min flygrädsla (som jag aldrig lidit av förr, thank you very much, tanke-
verksamheten) blir större för varje gång. Jag tippar på psykbryt.

Nej tack.

På tal om nöjesfält...

2008-12-31T02:35:00.004Z

... så bor vi på New York New York här i Las Vegas, vilket har en egen berg-och-dal-bana som passerar här utanför. Men jämna mellanrum hör man människor vråla förbi mellan strippen, Frihetsgudinnan och vårt fönster på 27:e våningen. Vi måste åka den! Planen är i morgon förmiddag.

I kväll ska vi fortsätta vår casinohopping; att ta en drink på samtliga. Samtidigt blir det gratis cirkus på Circus Circus, piratkrig på Treasure Island och vulkanutbrott på Mirage. Jag hade jättegärna velat se Cirque de Soleil som uppträder här på NYNY, men trots att $100 måste sägas vara billigt för en föreställning med dem börjar budgeten bli riktigt tight.

Det här är verkligen bizarro land.

LA i bilder

2008-12-31T01:52:00.008Z

Picknick i Venice Beach.

"Angelitos would die without their freeways."

Shopping på Hollywood Boulevard.

Älskade älskade Vildingar!

Lika mycket skam som W har genererat, genererar Obama stolthet.

Julaftonsdekorationer.

Maaaaad julklappsutdelning.

Det är skönt att ha ett eget kök.

Mad macks in the middle of the night.

LA in a nutshell.

Vår nye vän

2008-12-29T16:43:00.004Z

Tompa är aldrig långt borta. Här ärade han oss t.ex. med att vara med på vår julmiddag.

Insikter

2008-12-27T10:56:00.005Z

Jag måste erkänna att Los Angeles inte är som jag förväntade mig. Rent generellt har väl de flesta en love or hate-relation till staden, men jag trodde på riktigt att jag skulle bli positivt överraskad - något som jag nu efter en vecka här tyvärr inte har blivit. Det är däremot helt andra saker som jag är "besviken" över än vad jag eventuellt i förväg trodde att jag skulle reagera på och inte tycka om.

Till exempel känns det ständigt, trots att det bor så galet många miljoner människor här, som att vara i ett rent bostadsområde. Det finns ingen känsla av att befinna sig i en metropol, ens en större stad. Nej, i stället är det ett fullständigt oripbart suburbia-gytter. Vägar, vägar, vägar kantade av hus, hus, hus. Och sällan några människor. Bilar, ja, i ett osannolikt överflöd, men aldrig människor. Kaféerna är tomma, restaurangerna är tomma, Hollywood Boulevard och Melrose Avenue ekar och visar mest upp galler och mörka fönster eftersom var och varannan affär är stängd. Självklart är här människor, men det känns många gånger folktommare än Stockholm city en sen söndagkväll.

Kanske är det the holidays (det spelar säkerligen in), men Joel har berättat att det var likadant då han var här en bra mycket längre period mitt i högsommaren. Det är nästan lite eerie hur en plats på en och samma gång kan vara så gigaaantisk i form av breda, breda gatar och trögflytande trafik och samtidigt gapa tom på gatorna mot en.

Men men...
Tidigare i kväll, då vi gick längs höglänta Sunset Strip på väg till House of Blues, öppnade sig staden nedanför oss och jag insåg mer av vidden, fick den där underbara stadskänslan som dessvärre hittills har saknats. Trots att vi fastnat i allt från car carnage till gått, bokstavligt talat, flera mil om dagen.

Lustigt ställe, det här.

Den här kvällen har för övrigt varit bra. Räkna in ett stulet Visa-kort, upprepade strömavbrott, evigt långt köande som var helt förgäves då vi saknade rätt biljetter för att komma in på klubbspelningen och därefter ännu en förlorad köplats då det visar sig att kedjor (vilket vi sjä-äälvklart alla hade på oss, i en eller annan variant) inte var tillåtet. Toppa av det med kyliga stormvindar och en seriöst på-liv-och-död-allvarlig allergisk reaktion på Rainbow Bar and Grill och - ta-daa! - you've got yourself a winner. It's been maaad!

Maaad Christmas food shopping

2008-12-25T22:43:00.005Z

Att handla julmat dagen innan Christmas Day är inte ett skämt här i LA. Det tog oss nästan sex timmar att ta oss igenom hela projektet, men då fick vi en helt full vagn med matvaror (som även tog upp all plats bagageluckan) och ett gäng julklappar till varandra.

Planen var också att inhandla en vegan whole turkey, en så-kallad tofurkey, men när det visade sig att den kostade $50 nöjde vi oss med att ta en bild på spektaklet...

Jag har aldrig ätit riktig kalkon så jag har ingen aning om hur det här skulle smaka i jämförelse, men det är ändå lite synd att den var så dyr. Det hade ju sett helt för over-the-top kul att ha den mitt på matbordet.

Bilder från vägen

2008-12-25T22:19:00.015Z

Stranden i Santa Cruz.

Rocky Creek Bridge längs Highway 1.

Monterey.

The mission i Carmel-by-the-sea (som verkligen ser ut precis som någonting hämtat ur The Good, the Bad and the Ugly. För övrigt har Clint Eastwood varit borgmästare i just Carmel mellan 1986-1988).

The mission i Carmel-by-the-sea.

Carmel-by-the-sea (utan tvekan en av de vackraste platserna jag någonsin besökt, som en saga).

Strax norr om Big Sur längs Highway 1.

Längs den privata vägen 17 mile drive i Pebble Beach. Det kostar $9,25 per bil att köra in i Pebble Beach, men det är en struntsumma för vad man får för pengarna. Den vackraste biten är kuststräckan mellan norra entrén i Pacific Grove ned till Carmel-entrén, men det är väl spenderad tid att köra hela rutten.

Längs 17 mile drive i Pebble Beach.

2008-12-24T18:28:00.009Z

God jul!
För trots att den stora dagen inte firas förrän i morgon här i USA, liksom för våra vänner från London, är det trots allt julafton i dag för mig och Andy. Vi ska just ge oss ut för att inhandla all julmat till vår lilla fest i morgon. Joel och Johanna har nämligen lovat att laga ett gigantiskt veganskt julbord; vi slipper eftersom vi kör. Under tiden de står i köket funderar vi på att ta en avstickare till Orange County, jag är pepp på att se Laguna Beach och Newport Beach. (Johanna menar att lika illa berörd som hon skulle bli av att se de 7 000 (!) hemlösa som bor bara i downtown, i trasiga igloo-tält på trottoarerna, skulle hon bli av att se alla orimligt rika människor i OC - och egentligen så har hon ju alldeles rätt).

En otroligt bra sak med GPS:en är att det går att slå in "points of interests" på den, vilket gör att man kan hitta restauranger, affärer och vad-som-helst i närheten av var man befinner sig, platser man aldrig skulle veta om annars.
Det har bland annat gjort att jag och Andreas sent på kvällen hamnat i en liten, liten håla där alla hus hade "Support our troops"-dekaler och fullständigt maaaad christmas decorations i sina trädgårdar. Vi var tvunga att stanna och bara glo (bokstavligt talat) för att vi inte kunde tro att det var sant. Röd-grönt blinkande epelepsi-anfall deluxe med jultomtar, snögubbar på motorcyklar, renar och en full-size plast-krubba. Vi hade självklart just då lämnat kameran på vårt motellrum för natten, och jag har förgäves försökt googla motsvarande men inte lyckats hitta någon bild på något ens i närheten så crazy...

För övrigt hamnade vi i hålan på en litet pasta house med fantastiskt god manicotti, där alla hade blonderade hockeyfrillor och oformliga jeans. Vi fick höra att "you've come a real long way from home", och minst sagt, det kändes väldigt exotiskt.

Amerikansk juldekoration, light version.

Oh my...

2008-12-23T12:24:00.004Z

Jag kan bara instämma in Rob Sheridans inlägg, att "these stupid redneck dipshits need to be sterilized and have their kids taken away from them": det finns liksom inget mer att tillägga.

Vi

2008-12-23T12:04:00.005Z

J n J n L n A in LA!

The saints of LA

2008-12-23T11:31:00.009Z

Här är vi: julens höjdpunkt no 3 - eller no 5 - eller no 1 - allt beroende på vem som frågar... Hur som helst, här är vi, på Hollywood Boulevard, och här ska vi stanna ett tag. Detta efter en lång rutt söderut, längs den (kanske - troligen) vackraste vägen i världen, Highway 1 (PCH). Vi får återkomma inom kort om det fantastiska äventyret.

Nu är vi i Los Angeles och ska stanna här ett bra tag. Joel och Johanna har också kommit hit i dag. Supersnygga Johanna har redan lyckats bli vän med "Tom Cruise" för vi bor visst grannar här på Hollywood Blvd.
Vi har redan gjort Tiny's, The Beauty Bar, Tequila Sunrise, Thoughts.

Alvin från Kentucky som vi mötte på Thoghts har i härdigt försökt få mig och Johanna att "be help" på hans nystartade mexikanska restaurang, ett stenkast bort. Kan han fixa Green Card till oss vet man ju aldrig hur länge man får för sig att faktiskt stanna...

Anyway, vi har det jättebra.
Solen skiner.
Vägarna är breda och uttrycket "Angelitos live and die by their Freeways" är så sant att det är löjligt. Jag har aldrig hört min man svära så högt och så fult som innan i dag då vi försökte hitta hit till vår lägenhet.
Men... Havet är lika löjligt nära som dessa otaliga freeways, så nu klagar vi inte längre. Särskilt inte sedan Joel och Johanna packat upp sin färdost från London.

Snart kör vi till San Diego och Mexico, bara för att man kan.

Hollywood Blvd is the shit.

View from the car

2008-12-19T07:16:00.003Z

Sämre kan man ha det, tror jag.

Det är förresten närmast löjligt hur väl amerikansk västkustrock passar att lyssna på när man kör längs amerikanska väsktkusten.

Att hitta "hem"

2008-12-19T05:59:00.007Z

Vissa saker ligger uppenbarligen i ryggmärgen på en. När vi kör ned för Highway 1, Kaliforniens välkända kuststräcka, kommer jag på mig själv med att känna igen mig, utan att kunna sätta fingret på varför. Är det alla filmer och bilder jag har sett som gör att det känns så bekant? Det är ett å ena sidan kuperat landskap (Kaliforniens inland) och å andra sidan en overkligt vidsträckt evighet (Stilla Havet) som omger oss så långt ögat kan nå; gång på gång utbrister vi "whhooa" och "oooj" av utsikten. Det är vackert så att det känns ned i tårna.

Så slår det mig plötsligt. Det är ju så här landskapet i The Lost Boys (Joel Schumacher, 1987), en av de filmer jag sett allra flest gånger och än i dag en av de bästa, ser ut (01:00)! Det är därför jag känner igen mig. Och då sjunker det också långsamt in, att det är till just Santa Cruz vi är på väg, staden som agerade som fiktiva Santa Carla, alla vampyrers favvishood och "the murder capital of the world", i filmen (01:50).

Sedan dess har jag varit alldeles till mig. Särskilt när vi tidigare i kväll gick längs med The Santa Cruz Boardwalk, nöjesfältet som en stor del av The Lost Boys utspelar sig på.

The Santa Cruz Boardwalks anor går så långt tillbaka i tiden som 1865, men har funnits i sin nuvarande form sedan 1907. Numera är det det enda riktiga nöjesfältet vid havet som finns kvar längs den amerikanska västkusten. (Sedan Coney Island utanför New York stängt igen måste det vara den enda i landet). Jag är löjligt förtjust i gamla nöjesfält, känslan av vintage, cirkus och freakiness som fortfarande ligger i luften. Allt från de gamla typsnitten till de siande trollkarlsmaskinerna till de mer moderna inslagen av flipperspel och blinkande arkadhallar slår an en sträng i mitt inre som ljuder länge, länge.

Se bara, hur läckert som helst! Och människorna ser ungefär likadana ut än i dag (02:00).

Tyvärr är attraktionerna, marknadsstånden och butikerna längs The Santa Cruz Boardwalk bara öppna dagligen över sommarhalvåret; under vintern endast på helgerna. Det svider lite att inte få ta en tur med träberg-och-dal-banan The Giant Dipper eller den orgelspelande merry-go-round (00:45) som snart är 100 år gammal. Men man ska alltid ha skäl att återvända till en plats.

Voted world's best seaside amusement park.

"Vi har fått höra följande, att det finns en man nere i Fisherman's Wharf..."

2008-12-18T18:43:00.003Z

I går lyckades jag bli skrämd av den berömda (?) buskmannen nere i Fisherman's Wharf, som en del av er kanske känner igen från 100 Höjdare - Världens skönaste land eftersom Filip och Fredrik mötte honom i ett av avsnitten.

När vi intet ont anande promenerade nere i Fisherman's Wharf efter att ha sett både Alcatraz och Golden Gate underifrån (?) undrade jag plötsligt varför det stod så mycket folk på trottoaren en bit framför oss, en med en kamera riktad mot oss. Jag var så fokuserad på att klura ut varför någon skulle vilja fotografera oss, att jag därför blev fullständigt livrädd när en stor buske flög upp i ansiktet på mig med ett tillhörande högt, gutturalt "RRWHOOAAARR!". Och där fick jag mitt svar på varför någon ville fotografera mig, mitt vettskrämda ansikte har härmed förevigat någons fotoalbum.

Nåja, roligt var det (precis som ni kan se i klippet ovan). Och sedan kunde jag naturligtvis inte sluta skratta (precis som ni också kan se i klippet ovan). Det lustiga är att jag, just i går av alla dagar vi varit här, frågade Andreas om det inte är i San Francisco "den där mannen bakom granen" håller hus.

San Francisco houses

2008-12-17T03:50:00.002Z

Du vet att du är i USA när...

2008-12-17T03:42:00.003Z

...du hör någon på allvar hälsa en vän "Damn! Whassup daaawg?!"

There's not much love in the Haights

2008-12-17T03:17:00.003Z

Vi har spenderat hela dagen i The Haights - särskilt berömt som skådeplats för the summer of love 1967 och hela den amerikanska hippierörelsens födelseplats, mitt i korsningen Haight Street / Ashbury Street - och det finns mycket att berätta. Men för någon som inte ens var född när Haight-Ashbury såg sina glansdagar är det svårt att kommentera något om områdets stämning, betydelse, utveckling. Samlade intryck beskrivs bäst med ord som färgglatt, ekologiskt, rockigt, charmigt, graffittimålat, viktorianskt, lite nedgånget och shabbigt. Jag trivs där på samma sätt som jag trivs i Londons Camden, New Yorks East Village eller Tokyos Harajuku, bland underliga butiker, underliga fasader och underliga människor. Hur skulle man överleva utan underligheter?

Haight-Ashbury lockar än i dag, 40 år efter kärlekssommaren, "drifters, dreamers and dropouts". Vilket också innebär att området har en stor andel hemlösa och artikeln Time sours the Haight’s love-in, som publicerades i Los Angeles Times i maj 2007, är en intressant kommentar som lyfter fram olika perspektiv.

"A lot of ex-hippies-turned-homeowners are weary of the youthful intruders. They want the Haight to adopt a more mature demeanor, just as they have.

Outreach services, they say, only draw more young people to the area. Many suggest sending the homeless to centers in other areas, including the inner-city Tenderloin district.

'I’m sick of stepping over gangs of kids, only to be told ‘Die, yuppie!’ A lot of us were flower children, but we grew up,' said Robert Shadoian, 58, a retired family therapist. 'There are responsibilities in this world you have to meet. You can’t be drugged out 24/7 and expect the world to take care of you.'

It was easier not to ask for help here in the 1960's, when communal crash pads rented for $40 a month. Back then, a lot of the young new arrivals were middle-class. That’s changed too. Today, young people who spend their days in the Haight spend their nights in Golden Gate Park.

Many are blue-collar misfits fleeing broken homes, sexual abuse, parents with drug and alcohol problems. Some are addicted to crack, heroin and other hard drugs. Proud to live on society’s fringes, they rely on a tribal closeness for survival, resisting contact with outsiders."

Läs hela artikeln här.

Krokigaste gatan i landet

2008-12-16T06:37:00.005Z

Jag undrar hur det känns att bo på en av världens mest kända gator, Lombard Street, närmare bestämt längs den bit som är utnämnd till "the crookedest street in the United States" (vilket tydligen inte stämmer, Vermont Street mellan 20:e och 22:e gatan är tydligen ännu krokigare - men inte lika pittoresk och fotovänlig). Den ungefär 400 meter långa biten på Russian Hill, mellan Leavenworth Street och Hyde Street, har åtta skarpa hårnålskurvor, kantade av färgglada hus och blommor.

Känns det igen? Crooked street längs Lombard Street har figurerat i otalet filmer och finns med i Grand Theft Auto: San Andreas som "Windy Windy Windy Windy Street".

Det måste vara underligt att krocka med otalet turister och deras kameror varenda gång man ska gå in genom sin ytterdörr. Vid sidan om hur det känns, undrar jag vad det måste kosta...

Utsikten från balkongen högst upp till vänster måste vara fa-aabulös.

The gorgeous little city by the bay

2008-12-16T06:19:00.004Z

"The fog, the skyline, the bridges, the bay..." Det här lever verkligen upp till förväntningarna.

Staden San Francisco är faktiskt inte större än Stockholm, det vill säga har runt 800 000 invånare. Men då Storstockholm inte uppgår i högre tal än 2 miljoner omges staden av The Bay Areas dryga sju miljoner invånare. The Bay Area utgörs av nio distrikt, counties, och numera är San Francisco varken störst (det är San José) eller ekonomiskt viktigast (det är Silicon Valley). Men kanske vackrast?

Ikonisk upplevelse

2008-12-16T06:00:00.003Z

Man kan bara se en sak första gången en enda gång. Och jag kan faktiskt inte minnas att jag någonsin reagerat så starkt på att första gången se något, som då vi i dag plötsligt fick syn på Golden Gate-bron när vår promenad längs Larkin Street korsade berömt branta Lombard Street som i bråddjup öppnade sig över bukten och visade de röda pylonerna i fjärran. Jag vet inte riktigt vad eller varför det slog an en sådan ton i mig, men det var verkligen speciellt. Och det känns speciellt att det verkligen var så specielt. Kanske för att bilden av bron är så ikonsik, någonting man burit med sig inom sig så länge man kan minnas via filmer, vykort och listor på "måste"-upplevelser.

Så här nära har vi inte hunnit komma än, men i morgon. De tre kilometrarna måste ju traskas, både fram och tillbaka.

Du vet att du är i USA när...

2008-12-15T18:46:00.004Z

Du kommer till flygplatsen och det finns en särskild Military Lounge dit bara military personnel och deras familjer får komma in, vars entré är smyckad med amerikanska flaggan och överdådiga blomsterarrangemang.
Du kan köpa smörgåsar som heter Hero i närmsta drugstore.
Folk inser att företeelsen small talk är något helt annat än vårt svenska "kallprat" och att det faktiskt är socialt positivt att vara kapabel att vara vänlig och lite pratig med sina medmänniskor.

Tankar för dagen

2008-12-15T18:39:00.003Z

Det är ju faktiskt blå himmel ute, men ganska kyligt. Fåglarna är väldigt kaxiga. På jakt efter en GPS och aldrig trodde jag väl att jag skulle googla Wal-mart. Det är dags att boka boende i Monterey och Santa Barbara i dag, ska vi kanske stanna i Santa Barbara två nätter och köra direkt till LAX därifrån när Joel och Johanna kommer? Det är dags att hitta vingårdar att besöka, undrar om man kan hitta någon man känner till sedan tidigare. Det ryker från poolen, undrar hur många grader det är ute? Magen är full av bagels, cream cheese och grönt Buddha-te och det känns lite som en sten. Nu är vi på väg mot Chinatown och Russian Hill. Jag är in awe över att det finns en stadsdel som faktiskt heter Twin Peaks här, tänk att ha bott där! Jag undrar om man kommer att märka av någon smugness och om jag i.s.f. kommer att gilla det. Får vi se några sjölejon i dag?

The hotel with butt naked people

2008-12-15T03:50:00.003Z

Här kvartar vi förresten på Phoenix Hotel. Jag fastnade för det när jag läste om det "being San Francisco's world-renowned rock 'n roll hotel. Funky, irreverent, and young-at-heart", ett renoverat motell från 50-talet som är "crash and launching pad" för bland andra Joan Jett, The Killers, Bloc Party, Red Hot Chili Peppers och Pearl Jam. Vi trivs! Det är charmigt, färgglatt och som utlovat fullt av långhåriga, tatuerade, prat- och festglada typer.

Vid poolen i morse fick vi till och med "nöjet" att se ett naket par hänga på sitt rum, så hög (eller låg?) är laidback-nivån här. "Did you see that?! They were butt naked! That was hilarious!" utropade en av de många amerikanerna som bor här, Lisa, efter att de tu ogenerat öppnat sin dörr ett par gånger, för att i sin tur se hur det kom sig att något turnerande band slängt sig i poolen med sin frukost.

Jag har en känsla av att det bara kommer att gå utför härifrån. As in something positive, that is.

California, but I won't stay in bed

2008-12-15T03:33:00.004Z

California, California
You're such a wonder that I think I'll stay in bed
Big time rollers, part time models
So much to plunder that I think I'll sleep instead

Nja, jag känner mig inte så mycket som käre Rufus gjorde då han bodde i Los Angeles och gick ned sig i ett redan eskalerande missbruk, men hans "California" har ringt i öronen i över ett dygn nu. Efter en resa som totalt tog över ett dygn har vi nu också spenderat över ett dygn här, i San Francisco, och loving every minute of it. Det regnar visserligen, men då har man ju en ursäkt att gå och skräpa på varuhus som Macy's och Nieman Marcus halva dagen och titta på alla extrema julskyltningar. Jag blir lika förvånad varje gång jag kommer till USA, över hur stort allting faktiskt är - bilarna, vägarna, husen, människorna, maten, möblerna, sängarna... Jag blir också förvånad över hur en så bajsnödigt politiskt korrekt människa som jag kan vara så förtjust i detta stora land.

Nu hoppas vi på att det slutar regna snart, för det känns inte alls lika spännande att promenera över Golden Gate, åka till Alcatraz, utforska The Heights, The Castro och North Beach och alla de andra spännande stadsdelarna om man ska bli dyngsur samtidigt.

Vi bor förresten precis i utkanten av stadsdelen The Tenderloin (som i sin tur ligger precis intill Union Square, något av stadens hjärta - eller kanske snarare turisters utgångspunkt) som enligt ryktet ska vara "a bruise that never seems to heal", en plats för de socialt utsatta, missanpassade och ovilliga. Luke i receptionen skrattade visserligen när han berättade om det och förklarade att "I've lived here a year now, I walk there every day and it's not as bad as everyone says, but you should know that it's a bit rougher". Jag kan inte påstå att vi märker av det direkt. Förutom att det kanske är lite väl mycket sexklubbar och otuktiga massagestudior här i närheten.

Saker att se

2008-12-12T06:42:00.004Z

De viktorianska husen vid Alamo Square är karakteristiska för San Francisco. De kallas för The Painted Ladies, eller det lite mindre charmiga Postcard Row.

Wow-faktor

2008-12-10T17:01:00.003Z

Det slog mig just att Tokyo är så stort att det är fyra hela Sverige i en enda stad. Det är sådant man försöker jämföra med för att över huvud taget kunna greppa hur megastor megastaden är. Fast det känns ändå fullständigt ogripbart fortfarande.

2008-12-10T16:29:00.005Z

Det är dags att inhandla När & Fjärrans vinternummer. (Vilket får mig att tänka på det där gamla kinesiska ordspråket, att man ska välja ett jobb man älskar så att man slipper arbeta en enda dag i sitt liv. Och vilket privilegium det är!)

Hur som helst, till det numret har jag skrivit två artiklar. Dels bjuds det på drinkar bland molnen när jag listar sju av världens mest spektakulära skybarer, i Stockholm, London, Bangkok, Oslo, New York, Singapore och Tokyo.

Ni kan också hänga med mig till en personlig favorit, den maxade stadsdelen Odaiba i Tokyo.

Trevlig läsning i vintermörkret!

Stalking

2008-12-10T13:56:00.004Z

När man åker till Los Angeles måste man titta på vissa saker. Hollywood-skylten? Nja, ok - men däremot har vi redan planerat in att fotografera varandra framför 90210-skylten med varsin väl inövad pose från introt till densamma tv-serien.

Det finns även en och annan kändis i Beverly Hills-trakten som jag och Andreas känner oss manade att försöka hitta "hem" till. Och jag hittade just den, för oss, mest prestigefyllda av de adresserna. Nu ska vi köra längs Summitridge Drive och... Ja, det blir väl inte mycket mer än så...

Men! Vad säger ni om Nicholas Cages våning i New York? Det är ju så man skulle vilja bo, min nuvarande terassutsikt över Stockholms inlopp bleknar vid blotta tanken.

Carmel-by-the-sea

2008-12-10T10:43:00.006Z

Min mamma, som reste USA runt när hon var bra mycket yngre än mig, är lite avis på vår stundande resa, särskilt att vi kommer att ha vägarna förbi Carmel-by-the-sea. Samtidigt är hon lite tveksam till just det och skriver till mig, att "för övrigt tror jag att det finns en risk att Carmel är VÄLDIGT turistifierat numera. Långt, långt från hur det tog sig ut i 60-talsfilmen 'The Sandpiper' (med Richard Burton och Elizabeth Taylor) eller 'Play Misty for me' - det var tider, det...!"

Jag är visserligen filmnörd, men har varken sett The Sandpiper eller Play Misty for me. Och när jag tittar på bilder från Carmel ser det så bokstavligt talat sagolikt ut att jag har svårt att tro att vi kommer att bli besvikna - även om vi får trängas med andra turister.

5 x upplevelser

2008-12-09T09:03:00.005Z

Fem upplevelser jag måste ha i bagaget innan jag checkar in hos gud är:

Transibiriska järnvägen, från Moskva till Peking. Självklart med stopp i Mongoliet.

En hemmasnickrad pilgrimsresa till (en salig blandninga av) religiöst viktiga och heliga platser runtom i Europa, som Lourdes, Canterbury, Taizé, Stonehenge och Vatikanen.

Besöka Mexico under Dia de los Muertos.

En superduperlyxhotellsemester under en eller två veckor, gärna på Cook Island; en sådan där semester där man bara slappar, blir omhändertagen, badar i overkligt azurblått hav och fullständigt glömmer bort att det finns en annan verklighet än den man kan köpa för pengar.

Spektakulärt firande av det kinesiska nyåret i Hong Kong - fyrverkerier och skyskrapeskyline, oslagbar kombo!

Tips på hemsidor

2008-12-08T10:04:00.004Z

För information om i stort sett allting i Kalifornien har CA.gov, den statliga hemsidan, visat sig vara ovärderlig. Det är ett simpelt men hett tips till andra resenärer.

Motsvarande för Tokyo-resenären måste vara Tokyo Metropolitan Guide, eller Japan Guide. Inte för att jag använt mig av det direkt mycket, men det kan vara en bra början.

Nästa år

2008-12-08T09:40:00.004Z

Jobbresorna blir fler och fler. Kommunikationsutbildningar i Aten och Bangkok och projektbesök i Tanzania finns med i planeringen för 2009.

Inte för att det lär se ut ett dugg som på bilden, även om den råkar föreställa frivilligorganisationen Seacologys bosättningar på ön Chumbe utanför Tanzanias kust (projektet jag ska besöka ligger på ön Mafia). Seacology arbetar för att bevara miljön och ursprungskulturer på öar runt om i världen som sedan 2007 även bjuder in allmänheten för rundresor i deras projektområden.

Intresserad av att besöka Seacology? Läs mer här.

Utanför San Francisco

2008-12-08T08:47:00.002Z

Om man ska börja köra söderut från San Francisco, säg runt 15-tiden, är det någon som har förslag på var man skulle kunna stanna och övernatta? Vi har fyra dagar på oss att köra ned till Los Angeles (en tur som i ett svep tar cirka åtta timmar) så det behöver absolut inte vara en lång bit från San Francisco. Vi tänker Santa Cruz. Någon som har erfarenhet?