Hårt arbetande - nu utan hjärta

Livet som skribent/journalist är inte alltid jätteroligt. Det kräver enormt mycket självdiciplin, är för det mesta ganska dåligt betalt (för att inte tala om alla gratisgrejer för att alls arbeta sig upp, bli meriterad och skaffa kontaktnät), kräver att du stängigt på eget bevåg har koll på allt inom diverse genre och tvingar dig att behöva sälja dig själv som om dina idéer och ditt skrivande var någonting världen inte kommer att klara sig utan samtidigt som du ska vara ödmjuk och tillmötesgående. Si så där femtiotusen gånger om dagen drabbas jag ovanpå alltihop av skrivkramp, akut brist på självförtroende och känner mig som en total bluff.

Men så finns ju ljusglimtarna också. Att få betalt för att åka på festivaler. Att få skivor, DVD:er och böcker med den enda motprestationen att behöva göra det du älskar mest; att skriva om det. Att få springa runt en hel dag med block och penna och bara utforska någonting riktigt spännande. Att ständigt lära sig nya saker och träffa nya spännande människor med så många olika bakgrunder. Eller, som i lördags, att få vara någon meter ifrån en av de få riktiga idoler du har kvar. Rufus Wainwright stjäl mitt hjärta varenda gång jag hör hans röst, och att vara i närheten av honom får det att smälta. Extra mycket så när han senare, ensam på scen iförd vit morgonrock och svarta strumpbyxor, framför en hjärtslitande pianoversion av Leonard Cohens "Hallelujah" - följt av högklackat, läppstiftmålat Broadway-showande och kompromisslösa "Gay Messiah". Dramatiskt och teatraliskt, men jordnära och med resonans i vardagens trivialiteter.
"Why did you have to break all my heart?/ Couldn't you have saved a little piece of it?/ Damn you, I guess I'll have to get a new one..."

© Andreas Wiss.