30 december 2006

(Japanska) moderskänslor

Jag vet att det är som att svära i kyrkan - men jag är inte speciellt förtjust i barn. Jag brukar vara den sista att charmas av bebisar och 2-åringar och whatnot. Jag råkar nog också vara den enda kvinnan i min (åtminstone jämnåriga) umgängeskrets som inte har den minsta lilla längtan efter att skaffa barn. Biologisk klocka? Nej, det kan jag verkligen inte påstå att jag vet vad det är...

Men.

Däremot.

Japanska barn.

Vansinnigt söta. Otroligt väluppfostrade. Jag vet inte vad det är, men inte en enda gång har jag sett en liten japansk flicka eller pojke utan att vilja utropa "åååh! Vad sööööt!" (som om det vore en sak, inte en människa).

Givetvis är jag medveten om att japanska barn, liksom alla andra barn, antagligen också kan vara ruskigt jobbiga. Trotsiga. Gapiga. Men när de sitter snällt på tunnelbanan med sina stora, nyfikna ögon och ler sina leenden så att man smälter - jo, då känner jag nog att det skulle kunna vara helt ok med barn ändå.

5 kommentarer:

Slacker sa...

Hmm, ja det får nog vara barn på de premisserna – när de är söta och rara.
Gott nytt år till dig!
/slack

神野ミカエル sa...

Nä, det är jag som är den siste att charmas av barn. Usch och blä för dem. Ner med barnen.

Anonym sa...

Ha, jag är 32 och känner inte av någon biologisk klocka! Barn är mest bara äckliga, snorar och bajasar hur som helst! Men jag håller med dig, japanska barn är ganska söta.
Tack för en bra blogg och gott nytt år.
Cissi

Anna Malaga sa...

kxecAbsolut inget fel med att inte vara förtjust i barn och inget man behöver hymla om. Jag gillar själv inte bebisar och avskyr bebispylar och bebissnack (däremot älskade jag min egen bebis;-)), men gillar större barn, från treårsåldern ungefär.
Hoppas du får (har haft?) ett härligt nyårsfirande och ett spännande 2007!!
Tack för en välskriven och fascinerande blogg!

Pumita sa...

Japanska barn är söta! Jag är inte jätteförtjust i småbarn heller, en del är gulliga andra inte. Den där frågvisa och nyfikna åldern (5-6-åringar) är härlig. Jobbigast är de barn vars föräldrar inte har lyckats sätta några gränser för sina små underverk och det är inte barnens fel. Alla föräldrar tycker väl att deras barn är finast i världen. Konstigt vore det annars.