Borta bra, hemma bra

Jag hittade länken till den här helt fantastiska bilden föreställande Ribersborgsstranden i Malmö via Ulrika. Malmö har en mycket särskild plats i mitt hjärta och när jag ser vad som alltid kommer att vara mest hemma för mig genom en sådan här lins är det nästan så att det där hjärtat stannar upp. Så fint! Det är bara Øresundsbrons siluett mot Köpenhamn som saknas.

Det slår mig också att Västra Hamnen i Malmö är löjligt likt Västra Hamnplan, det som är hemma för mig i Stockholm.
Eller vad säger ni?

Linda om Bolsjefabrikken i Sydsvenskan

Tillsammans med fotograf Miriam Preis har jag gjort ett gäng reportage från Köpenhamn på sistone.
Senast publicerades ett i torsdags, i Sydsvenska Dagbladets A-del, om det alternativa kulturhuset Bolsjefabrikken i Nørrebro.


Läs mer på Sydsvenskans hemsida här.

Lika som bär

Är det bara jag som ser en likhet mellan Lady Gaga och den japanska yamamba-stilen...?

Who's who?

Forever and ever you'll stay in my ♥

Det finns en finaste vän. Vi sitter i Humlegården och dricker något rött. Hon vet saker som ingen annan vet. Vi går på Vapiano och fortsätter att dricka vin. Blir så exalterade när vi pratar att jag nästan välter ut ett helt glas. Tänk att man kan ha en BFF på riktigt, någon som känt en i över 20 år. Och att hon hamnat på samma ställe i världen som jag.

Love is in the Californian air

Mariqueen Maandig, framtida fru Trent Reznor, är hur het som helst. Bandet som hon är sångerska i, neo-psykadeliska West Indian Girl, är med sin drömska pop nästan lika heta och har gjort ett par låtar som är måsten på en roadtrip i Kalifornien.
Om Laurel Canyon hade ett ljud, skulle det låta precis så här.

Lyssna på What are you afraid of här
Lyssna på Miles from Monterey här
Lyssna på To die in LA här
Lyssna på Hollywood här

Och på tal om Kalifornien, trillade just en första layout-korrektur på min LA-guide in - den blir så grym. Berättar mer när den alldeles snart går i tryck!

Sommarsverige

Älskling, sommaren kommer långsamt. Tänk om du kunde se, lilla Sverige ändrar form. Husen och gatorna är tomma. Semestertid, det här landet är i undantagstillstånd. En motorväg skär genom centrum, över torgen och betongen, i en plötslig hagelstorm. Man glömmer att nätterna är korta och sömnen den bedrar mig, med min hjärtesorg.

Älskling, jag vet att du är vaken. Signalen når din del av världen, men får inget svar. I värmen står luften dödligt stilla, tänk om du kunde se hur processen tappar fart.

Älskling, jag har hittat in från mörkret. Det finns hopp om en förändring, men det tar den tid det tar. En nystart, jag tänker nya tankar - men allt det där du föll för, finns fortfarande kvar. Allting har förändrats, men jag känner likadant.

Jag reser in över Stockholm och hjärtat börjar sjunga, oavsett om det är Köpenhamn eller London jag lämnat bakom mig. Vackra stad, jag har blivit förälskad.

En himmel ändras så fort

"The end-of-the-world storm clouds we left in New York City just rolled into Columbia, MD in true 'Ghostbusters' fashion", skriver fotografen och grafikern Rob Sheridan och postar bilden ovan.

Sen visar vädrets magiska makter upp sig från sin bästa sida.

"Several hours of rain and wind and lightning after the last pic I posted, the same sky suddenly turned into this. Crazy."
Det här måste i så fall vara apokalypsens brinnande kulisser. Djävulskt vackert skulle man kunna säga.

Linda i NIC: om Brad Downey

Plocka upp ett nummer av senaste numret, nummer 4 2009, av kulturtidskriften NIC - om gatukonst, social ekonomi och livet.
Till det har jag intervjuat en av världens just nu hetaste och mest betydande, banbrytande gatukonstnärer - amerikanska Berlin-bon Brad Downey som nyligen gästat Malmö för den uppmärksammade International Urban Arts Manifestation som gick av stapeln i helgen.


– Staden är den plats där människor förkroppsligar både sina laster och dygder. Det är en helt mänsklig värld, en plats som är avskild från naturen och där man försöker stänga ute alla andra former av liv. För mig handlar konst om den typen av mänsklig erfarenhet.

Det berättade Brad Downey för mig.
Vill du veta mer? Plocka upp senaste numret av NIC eller kontakta mig.

Hallå där!
Du har väl inte missat min blogg för resemagasinet RES? Klicka HÄR för att läsa mina bästa, urbana last minute-tips med grön twist.

Ny blogg - och gammal blogg

Finns det alls någon kvar där ute? För ett bra tag sedan utlovade jag ny blogg "inom kort" - något jag inte trodde skulle bli eviga två månader... Jag har knappast hållit vad jag lovat, I'm sorry!

Men! Gott folk! (Om någon av er som sagt alls finns kvar...)
Härmed presenteras Tokyo Tidbits spin-off Travel Tidbits för svenska resemagasinet RES. För precis lika längesedan som jag slutade uppdatera här fick jag nämligen ett mail med förfrågan om inte lilla jag, "som erfaren bloggare" (!), ville börja fylla RES:s blogg med heta, urbana last minute-tips. Och visst tusan ville jag det!


Därmed har det alltså blivit lite ändringar.
På RES.se fyller jag på med mina bästa tips från när och fjärran, framför allt från världens storstäder och i nio fall av tio med en grön twist (ibland måste man ju också få plats med det exklusiva, det heta, det som får blodet att koka lite extra - vilket tyvärr inte alltid faller inom det snällt ekologiska facket, hur gärna jag än önskar mig precis just det).

Jag har funderat länge och väl på om jag i processen skulle lägga ned den här bloggen - och först nått beslutet ja, för att på senare ändra mig till nej. Jag tycker om att ha ett personligt utlopp där det som inte får plats på RES, helt ocensurerat (nåja), kan spilla genom tangentbordet ut i cybersfären. Så jag fortsätter här också. Med personliga reflektioner, med vad jag pysslar med, med ett högt tak.

Är ni kvar?

Ny blogg inom kort

Ja, jag har varit tyst ett tag. Jag har nämligen på senare tid fått ett väldigt intressant bloggförslag presenterat för mig, ett sådant där offer I couldn't refuse. Jag kommer därför inom kort att flytta över hela min bloggverksamhet till en annan kanal. Jag uppdaterar er när jag vet mer och hoppas att ni hänger med över till det nya stället!

Karibu Masai! Och solbränna

Efter att ha spenderat de värsta soltimmarna på dygnet på Masaimarknaden i Nairobi inser jag att jag har glömt smörja mig helt och hållet. Min högra axel är till exempel ett rött, svidande inferno och i hårbotten börjar redan såren spricka. Huu.

Masaimarknaden är charmig och på många sätt mycket, mycket lugnare än jag föreställt mig. Kollegor som besökt den tidigare upplyste oss i förväg om hur jobbigt det emellanåt kan vara, men i mitt tycke var det ingenting mot kaoset som kan uppstå på en marknad i Asien.
Ja, alla lockar på ens uppmärksamhet, "come here sister, it doesn't cost anything to look or touch"; och ja, det finns en uppsjö såkallade porters som försöker övertala dig att låta dem hjälpa dig handla för att sedan betala en överdriven klumpsumma för allt man samlat på sig.
Men ingen fortsatte tjata efter "tack, men nej tack" och alla leenden bemöttes av leenden. Jag kunde köpa mina presenter i lugn och ro.

Det är dock lite underligt att komma tillbaka till hotellet och upptäcka att presentbutiken är billigare.

Masaimarknaden uppstod som en konkret turistattraktion; en plats till vilken västerlänningar kunde komma för att blänga på det rika kulturarvet som masaifolket bär på. Med tiden blev marknaden så populär att allehanda afrikanska handlare dök upp här och i dag kan marknaden under en dag härbärgera tusentals stånd.
Likt på andra marknaden finns här det mesta av det mesta: smycken, hantverk, kläder, skor, konst.
Var dock försiktig med kameran; masaierna själva vill inte bli fotograferade.

Från samma värld

Florence från Zimbabwe är en av de coolaste brudar jag har träffat.

Hon har betraktat mig med skeptisk uppsyn i ett par dagar, inte besvarat några leenden och tyckt att jag varit underlig som följer fotoreglen 36:1 och alltså har fyllt kamerans minneskort med ett gäng hundra bilder varje kväll. Så inser hon till slut att det kanske inte är något fel på mig och Xanthe ändå och den hårda ytan börjar tina.

Florence har en subtil humor. Jag och Xanthe är hennes white chics som inte kan dansa och hon har svårt att låta bli att tro att Xanthes fysiska tillgivenhet är något annat än lesbiska tendenser. Hon vet hur hon ska kuva en DJ att spela en annan låt med en enkel knyck på handen, hon dricker tequila som en karl och upplyser mig om att "you guys are sad" när jag och kollegorna från London leker Name that tune! på en pub i Limuru och mest känner igen (och tycker om) musiken från 1980-talet.

När Sherine tar med oss till ett vegetariskt kafé suckar hon högljutt och frågar personalen om hon får gå och köpa kyckling och lägga på sin baguette och skriver sedan med stora bokstäver "MEAT!!" på en utvärderingslapp. Jag är inte bara en white chic, jag är en "dirty vegetarian" också. När vi bestämt träff en fredag dyker hon inte upp; dagen efter berättar hon att hon "did something very stupid" som i stället fastnat med en portugisisk kille vid poolen på hotellet. "He had a cute ass."
"Oh, he so did!" fyller Agnes från Tanzania i så att vi verkligen ska förstå; hennes ögon glittrar.

När hon väl släppt in oss skrattar hon ofta. Hon kallar Xanthe för bitch och Xanthe svarar med ett "don't call me bitch, biatch!" och ännu ett skratt exploderar. "You guys are cold-hearted lizards!" utropar Florence och jag både gapar och garvar på en och samma gång.

Florence har en subtil humor. Hon bryr sig liksom inte och man får leta efter det sneda leendet i hennes mungipor. Ibland är det svårt att veta om det kanske är lite allvar bakom ändå. På ett varuhus i Nairobi ser jag henne fylla påse efter påse med vardagliga nödvändigheter, som rengöringssvampar och konserver. Minns plötsligt hur tuff hennes vardag hemma i Harare är.

I Florence hemland lever 83 procent av befolkningen på mindre än 2 dollar om dagen och bristen på mat, vatten och sanitet bidrar till den kortaste medellivslängden i världen. Samhällsklimatet är totalitärt och förtryckande. Det behövs inte tilläggas att de mänskliga rättigheterna inte respekteras. Den demokratiska utvecklingen går bakåt snarare än framåt.

Men Florence vill inte prata om sådant. I stället ger hon mig fingret och ett av de där sneda leendena. Hon släpar på sina tunga påsar vars plast skär in i hennes fingrar. Vi jobbar för samma internationella hjälporganisation. Det tycker hon räcker. "Don't worry about me, white chic. Besides, we're all in this together".

Xanthe loves Florence.

Säger du det?

Slutkörd

Det har varit en extremt emotionellt utmattande dag. Ett tag var jag bokstavligt talat på väg att börja gråta av frustration. Det är fantastiskt att jobba i kulturellt utmanande situationer, men helt för jävla jobbigt emellanåt.

Nu är dock arbetsdagen slut och det är dags för fotboll, middag och kanske en och annan Tusker. Jag hör hela vägen hit hur mina kollegor jublar från planen.

Jag orkar inte skriva.

Jag har börjat känna av biverkningarna av mina malariatabletter. Attans.

Det spirar en romans i gänget och jag har lärt mig att "I'm going to go fly a kite" är ett korord för att ett litet kärleksmöte är planerat.

We're in dry county

En oändlig rad samtalsämnen gör att jag, James, Xanthe och Dominic har en tendens att sitta uppe alldeles för sent efter middagarna. När vi i går skrattat lite för högt ett par gånger för mycket insåg vi alla hur mycket vi saknar alkohol; konferenshotellet vi befinner oss på är så kallat dry och här ute, mitt i ingenstans, är det knappast att knata ut på gatan för att droppa in på första bästa ställe som gäller. Det är lustigt hur en kall öl (eller fem...) skulle kunna göra en bra kväll ännu bättre.

”There should be a lounge around here!” tyckte Xanthe och Dominic meddelade att det finns ett rum i slutet av korridoren han bor i som det mycket riktigt står Lounge på. ”But it's just a room. The door is very hard to open and when you do get it open you come into nothing. Just a room. Not even chairs.”

Yup, we're in dry county... Dominic tror däremot att han har hittat en liten bar ute på marknaden. ”Well, basically it's just a shed and maybe no better than that room, but I think we at least could get something to drink there.”

Både jag och Xanthe hade presentationer att förbereda inför morgondagens, det vill säga dagens, övningar och insåg att vi måste prioritera dem, hur roligt vi än hade. Men kanske en annan dag. Och definitivt i Nairobi i helgen.
---
Nu är det förresten en annan dag och mycket riktigt har Melvin från Nairobi-kontoret fixat en taxi in till Limuru Town för att vi vitingar ska kunna få sänka ett gäng Tusker, den lokala ölen.

Kenya genom kameralinsen

Samtliga bilder privata.

Photo crash course

Hela måndageftermiddag har vi fotoövningar tillsammans med Dominic som jobbar med nya medier på London-kontoret. Alla övningar är praktiska, lärorika och riktigt underhållande. Inte nog med att vi får analysera ett stort antal bilder för att definiera ”what makes a good or a bad photograph”, vi får även en timme på oss att själva gå ut på gatorna i Limuru för att ta hitta en person som ställer upp på uppgiften vi har fått: find a person and take one portrait, one action shot and one context shot. Bilderna ska sedan analyseras i hela gruppen och någon utses till vinnare av $15 som Dominic plockar ur egen ficka.

Tillsammans med Zuhuur från Somaliland och Sherine från Kenya går jag till en närliggande marknad. Vi har en klar fördel i att Sherine pratar det lokala språket, men det är trots det väldigt svårt att hitta någon som vill ställa upp. Så gott som samtliga vill ha betalt för att göra det. "That white girl is going to go home to her country and sell the photo anyway, why shouldn't I get paid for it too?"

Fair enough, jag hade inte heller ställt upp om en vilt främmande människa kom och ville fotografera mig. Vår lilla grupp räddas dock av Sherines språkkunskaper och Zuhuurs charm. Vi lyckas ta hela tre olika serier; en på en kvinna som säljer grönsaker på marknaden, en på tre kvinnor på en skönhetssalong och en på en man som jobbar som skräddare.

I slutänden väljer vi ut tre bilder på grönsaksförsäljerskan Mama Grace att lämna in.

Dominic har inte avgjort själva tävlingen än och jag bryr mig inte om att vinna, men jag är väldigt nöjd med resultatet.

Jambo! - Hej från Kenya

Min första dag i Kenya har snart nått sitt slut. Laptopen bränner på magen där jag ligger i sängen och utanför fönstret sjunger cicadorna, ett säkert tecken på hur långt hemifrån jag är. Snö i Stockholm? Minns det knappt.


Jag tycker om cicadornas sång, av någon anledning har de alltid varit betryggande. Jag minns min första tur till Thailand, då jag p.g.a. jetlaggen steg upp vid fyra på morgonen. På den tiden rökte jag fortfarande och gick ut för att ta en cigarett på balkongen. Nedanför smattrade mopeder förbi och cicadorna sjöng outtrötligt, alltid sömnlösa. Det var som att komma hem. Så känner jag varje gång, det är något alldeles särskilt med just de ljudvågorna.

Det var som vanligt en jävla pärs att resa; jag är verkligen inte förtjust i det längre (förr älskade jag flygplatser och långa flygturer, känslan av att vara på väg, "getting there is half the journey").
Totalt var jag nu igen på resande fot i över ett dygn. Över sju timmar på Schiphol i Holland var t.ex. inte spännande. Jag drack kanske världshistoriens långsammaste kaffekopp, då jag sippade på en och samma mugg i tre timmar bara för att få sitta kvar, nedsjunken i en väldigt skön fåtölj med min bok.

Jag mötte upp med Xanthe och James, som kom från Dublin respektive Bristol, på flyget från Amsterdam till Nairobi och ungefär tolv timmar senare hade vi stuvat in oss i en taxi, från bolaget Princess, med destination Jumuia Conference & Country Home i Limuru. Xanthe berättade att hon sett soluppgången över Mount Kenya någon timme innan vi landade.

"When you want, do u fancy a tour of our prison compound? Sorry, I mean conference centre..." sms:ade James framåt lunch, efter att vi alla stupat i säng och sovit hela förmiddagen. Det ligger onekligen något i det. Konferenshotellet som vi bor på ligger 26 kilometer från Nairobi och här finns inte mycket att göra.

Men kanske är det bra. Kanske behöver hjärtat bara lugnet, oförmågan att göra något annat än sakta ta hand om kroppen när den sträcker ut sig i gräset med en bok? Från och med i morgon drar kommunikationsutbildningen i gång, från morgon till kväll i fyra dagar. Bara det kommer att vara utmattande nog; att slippa särskilt många andra, för mig totalt nya, intryck kan nog vara hälsosamt.

Så det är vad vi har gjort; latat oss. Lyssnat på fåglar som kvittar melodier jag aldrig har hört förr och hotellpersonal som sjunger när de städar. Träffat våra kollegor från Kenya, Uganda, Somalia, Etiopien, Malawi, Zambia och Tanzania som med jämna mellanrum droppat in under dagen. Alla är precis så trevliga som man kan vänta sig. Maurice, som är fadderansvarig i Kenya, har underhållit oss med elefant- och aphistorier. Saida, fadderansvarig från Uganda, tycker inte om konferenshotellet och vill redan till det andra hotellet i Nairobi som vi flyttar till på fredag; "they have no beer here!"

Magen är full av pulverkaffe på varm mjölk, linsgryta och potatismos (?). Och solvarm mango som smält på tungan, precis som mango ska smaka och aldrig gör om man köper den i Sverige. Kenya är hittills grönt och blomstrande, men också röddammigt. Vägarna kantade av skjul med grönsaker, skönhetsprodukter, däck och oändliga rader av människor på väg. Jesus är allestädes närvarande.

Nu: ett avsnitt Californication. Sedan: sömn.

Samtliga bilder privata.

Jag beundrar: George

Det känns lämpligt att skriva om fotografen George Crewdson efter föregående inlägg. I boken Twilight ryms 40 av Crewdsons mest suggestiva, och obehagliga, skuggskildringar av det amerikanska förortslivet.

"Continuing his tradition of photographing cinematically staged and darkened realities of suburban life, Crewdson presents characters who exist in a world where American Beauty meets The X-Files. Twilight; in that zone between the certainty of day and fear of the dark, Crewdson sets his eerie, enigmatic photographs. Created as elaborately staged tableaux, this series of images suggests the bizarre yet beautiful surrealities behind deceptively familiar suburban facades."

Den med ögon med sig ser kopplingarna till den här bilden, liksom till den här.

Laissez les bon temps roulez!

Det är en sorg att aldrig ha fått uppleva New Orleans. Ödeläggelsen efter Katrina är fortfarande uppenbar, med hela distrikt av staden förvandlade till trasiga spökstäder. En bortglömd befolkning, en vattensjuk stad utan grön medicin. Att åka dit nu kommer aldrig att vara att ha åkt dit förr. Inte för att mina spruckna turistdrömmar spelar någon som helst roll i sammanhanget egentligen, men dock.

Jag har närt en dröm om New Orleans sedan de allra mest gotiska tonåren. För att hela staden levandegör Southern Gothic. För att det subtropiska klimatet och de cajunska och kreolska influenserna har skapat en egen kulturell ficka. För att musikgenrer som swamp blues, swamp pop och zydeco uppstått här. För att Anne Rices bodde där och för att hennes Vampyrkrönika utspelar sig där. För att Trent Reznor bodde där i 15 år. För att min vän Scott under två år bodde i squats och spådde i tarotkort i parkerna där för att försörja sig. För att kyrkogårdarna sjunker när Louisianas träskmarker sakta äter upp dem.

När vi nu på allvar börjat planera en cross-country roadtrip i USA är New Orleans ett givet stopp på vägen, liksom sumpmarkerna i Bayouområdet, kulturhistoriskt spännande Mississippi Blues Trail och perfekt manikyrerade Savannah. Över huvud taget kommer den amerikanska södern att behöva en hel del tid, det finns nog få platser på jorden som jag är lika nyfiken på. Efter att i helgen börjat se HBO-producerade vampyrserien True Blood har jag bara träsk, cicador, tungomålstal och pick-ups i huvudet. Och kyrkogårdar.

True Blood utspelar sig i den fiktiva hålan Bon Temps i Louisiana, en parafras på det cajunska uttrycket laissez les bon temps roulez som på engelska betyder ungefär let the good times roll. Formuleringen är i sin tur en variant av joie de vivre (ungefär livsgnista) som i sin tur är väldigt förknippat med just New Orleans.