Lika som bär

Är det bara jag som ser en likhet mellan Lady Gaga och den japanska yamamba-stilen...?

Who's who?

En himmel ändras så fort

"The end-of-the-world storm clouds we left in New York City just rolled into Columbia, MD in true 'Ghostbusters' fashion", skriver fotografen och grafikern Rob Sheridan och postar bilden ovan.

Sen visar vädrets magiska makter upp sig från sin bästa sida.

"Several hours of rain and wind and lightning after the last pic I posted, the same sky suddenly turned into this. Crazy."
Det här måste i så fall vara apokalypsens brinnande kulisser. Djävulskt vackert skulle man kunna säga.

Karibu Masai! Och solbränna

Efter att ha spenderat de värsta soltimmarna på dygnet på Masaimarknaden i Nairobi inser jag att jag har glömt smörja mig helt och hållet. Min högra axel är till exempel ett rött, svidande inferno och i hårbotten börjar redan såren spricka. Huu.

Masaimarknaden är charmig och på många sätt mycket, mycket lugnare än jag föreställt mig. Kollegor som besökt den tidigare upplyste oss i förväg om hur jobbigt det emellanåt kan vara, men i mitt tycke var det ingenting mot kaoset som kan uppstå på en marknad i Asien.
Ja, alla lockar på ens uppmärksamhet, "come here sister, it doesn't cost anything to look or touch"; och ja, det finns en uppsjö såkallade porters som försöker övertala dig att låta dem hjälpa dig handla för att sedan betala en överdriven klumpsumma för allt man samlat på sig.
Men ingen fortsatte tjata efter "tack, men nej tack" och alla leenden bemöttes av leenden. Jag kunde köpa mina presenter i lugn och ro.

Det är dock lite underligt att komma tillbaka till hotellet och upptäcka att presentbutiken är billigare.

Masaimarknaden uppstod som en konkret turistattraktion; en plats till vilken västerlänningar kunde komma för att blänga på det rika kulturarvet som masaifolket bär på. Med tiden blev marknaden så populär att allehanda afrikanska handlare dök upp här och i dag kan marknaden under en dag härbärgera tusentals stånd.
Likt på andra marknaden finns här det mesta av det mesta: smycken, hantverk, kläder, skor, konst.
Var dock försiktig med kameran; masaierna själva vill inte bli fotograferade.

Från samma värld

Florence från Zimbabwe är en av de coolaste brudar jag har träffat.

Hon har betraktat mig med skeptisk uppsyn i ett par dagar, inte besvarat några leenden och tyckt att jag varit underlig som följer fotoreglen 36:1 och alltså har fyllt kamerans minneskort med ett gäng hundra bilder varje kväll. Så inser hon till slut att det kanske inte är något fel på mig och Xanthe ändå och den hårda ytan börjar tina.

Florence har en subtil humor. Jag och Xanthe är hennes white chics som inte kan dansa och hon har svårt att låta bli att tro att Xanthes fysiska tillgivenhet är något annat än lesbiska tendenser. Hon vet hur hon ska kuva en DJ att spela en annan låt med en enkel knyck på handen, hon dricker tequila som en karl och upplyser mig om att "you guys are sad" när jag och kollegorna från London leker Name that tune! på en pub i Limuru och mest känner igen (och tycker om) musiken från 1980-talet.

När Sherine tar med oss till ett vegetariskt kafé suckar hon högljutt och frågar personalen om hon får gå och köpa kyckling och lägga på sin baguette och skriver sedan med stora bokstäver "MEAT!!" på en utvärderingslapp. Jag är inte bara en white chic, jag är en "dirty vegetarian" också. När vi bestämt träff en fredag dyker hon inte upp; dagen efter berättar hon att hon "did something very stupid" som i stället fastnat med en portugisisk kille vid poolen på hotellet. "He had a cute ass."
"Oh, he so did!" fyller Agnes från Tanzania i så att vi verkligen ska förstå; hennes ögon glittrar.

När hon väl släppt in oss skrattar hon ofta. Hon kallar Xanthe för bitch och Xanthe svarar med ett "don't call me bitch, biatch!" och ännu ett skratt exploderar. "You guys are cold-hearted lizards!" utropar Florence och jag både gapar och garvar på en och samma gång.

Florence har en subtil humor. Hon bryr sig liksom inte och man får leta efter det sneda leendet i hennes mungipor. Ibland är det svårt att veta om det kanske är lite allvar bakom ändå. På ett varuhus i Nairobi ser jag henne fylla påse efter påse med vardagliga nödvändigheter, som rengöringssvampar och konserver. Minns plötsligt hur tuff hennes vardag hemma i Harare är.

I Florence hemland lever 83 procent av befolkningen på mindre än 2 dollar om dagen och bristen på mat, vatten och sanitet bidrar till den kortaste medellivslängden i världen. Samhällsklimatet är totalitärt och förtryckande. Det behövs inte tilläggas att de mänskliga rättigheterna inte respekteras. Den demokratiska utvecklingen går bakåt snarare än framåt.

Men Florence vill inte prata om sådant. I stället ger hon mig fingret och ett av de där sneda leendena. Hon släpar på sina tunga påsar vars plast skär in i hennes fingrar. Vi jobbar för samma internationella hjälporganisation. Det tycker hon räcker. "Don't worry about me, white chic. Besides, we're all in this together".

Xanthe loves Florence.

Säger du det?

Slutkörd

Det har varit en extremt emotionellt utmattande dag. Ett tag var jag bokstavligt talat på väg att börja gråta av frustration. Det är fantastiskt att jobba i kulturellt utmanande situationer, men helt för jävla jobbigt emellanåt.

Nu är dock arbetsdagen slut och det är dags för fotboll, middag och kanske en och annan Tusker. Jag hör hela vägen hit hur mina kollegor jublar från planen.

Jag orkar inte skriva.

Jag har börjat känna av biverkningarna av mina malariatabletter. Attans.

Det spirar en romans i gänget och jag har lärt mig att "I'm going to go fly a kite" är ett korord för att ett litet kärleksmöte är planerat.

We're in dry county

En oändlig rad samtalsämnen gör att jag, James, Xanthe och Dominic har en tendens att sitta uppe alldeles för sent efter middagarna. När vi i går skrattat lite för högt ett par gånger för mycket insåg vi alla hur mycket vi saknar alkohol; konferenshotellet vi befinner oss på är så kallat dry och här ute, mitt i ingenstans, är det knappast att knata ut på gatan för att droppa in på första bästa ställe som gäller. Det är lustigt hur en kall öl (eller fem...) skulle kunna göra en bra kväll ännu bättre.

”There should be a lounge around here!” tyckte Xanthe och Dominic meddelade att det finns ett rum i slutet av korridoren han bor i som det mycket riktigt står Lounge på. ”But it's just a room. The door is very hard to open and when you do get it open you come into nothing. Just a room. Not even chairs.”

Yup, we're in dry county... Dominic tror däremot att han har hittat en liten bar ute på marknaden. ”Well, basically it's just a shed and maybe no better than that room, but I think we at least could get something to drink there.”

Både jag och Xanthe hade presentationer att förbereda inför morgondagens, det vill säga dagens, övningar och insåg att vi måste prioritera dem, hur roligt vi än hade. Men kanske en annan dag. Och definitivt i Nairobi i helgen.
---
Nu är det förresten en annan dag och mycket riktigt har Melvin från Nairobi-kontoret fixat en taxi in till Limuru Town för att vi vitingar ska kunna få sänka ett gäng Tusker, den lokala ölen.

Kenya genom kameralinsen

Samtliga bilder privata.

Photo crash course

Hela måndageftermiddag har vi fotoövningar tillsammans med Dominic som jobbar med nya medier på London-kontoret. Alla övningar är praktiska, lärorika och riktigt underhållande. Inte nog med att vi får analysera ett stort antal bilder för att definiera ”what makes a good or a bad photograph”, vi får även en timme på oss att själva gå ut på gatorna i Limuru för att ta hitta en person som ställer upp på uppgiften vi har fått: find a person and take one portrait, one action shot and one context shot. Bilderna ska sedan analyseras i hela gruppen och någon utses till vinnare av $15 som Dominic plockar ur egen ficka.

Tillsammans med Zuhuur från Somaliland och Sherine från Kenya går jag till en närliggande marknad. Vi har en klar fördel i att Sherine pratar det lokala språket, men det är trots det väldigt svårt att hitta någon som vill ställa upp. Så gott som samtliga vill ha betalt för att göra det. "That white girl is going to go home to her country and sell the photo anyway, why shouldn't I get paid for it too?"

Fair enough, jag hade inte heller ställt upp om en vilt främmande människa kom och ville fotografera mig. Vår lilla grupp räddas dock av Sherines språkkunskaper och Zuhuurs charm. Vi lyckas ta hela tre olika serier; en på en kvinna som säljer grönsaker på marknaden, en på tre kvinnor på en skönhetssalong och en på en man som jobbar som skräddare.

I slutänden väljer vi ut tre bilder på grönsaksförsäljerskan Mama Grace att lämna in.

Dominic har inte avgjort själva tävlingen än och jag bryr mig inte om att vinna, men jag är väldigt nöjd med resultatet.

Jambo! - Hej från Kenya

Min första dag i Kenya har snart nått sitt slut. Laptopen bränner på magen där jag ligger i sängen och utanför fönstret sjunger cicadorna, ett säkert tecken på hur långt hemifrån jag är. Snö i Stockholm? Minns det knappt.


Jag tycker om cicadornas sång, av någon anledning har de alltid varit betryggande. Jag minns min första tur till Thailand, då jag p.g.a. jetlaggen steg upp vid fyra på morgonen. På den tiden rökte jag fortfarande och gick ut för att ta en cigarett på balkongen. Nedanför smattrade mopeder förbi och cicadorna sjöng outtrötligt, alltid sömnlösa. Det var som att komma hem. Så känner jag varje gång, det är något alldeles särskilt med just de ljudvågorna.

Det var som vanligt en jävla pärs att resa; jag är verkligen inte förtjust i det längre (förr älskade jag flygplatser och långa flygturer, känslan av att vara på väg, "getting there is half the journey").
Totalt var jag nu igen på resande fot i över ett dygn. Över sju timmar på Schiphol i Holland var t.ex. inte spännande. Jag drack kanske världshistoriens långsammaste kaffekopp, då jag sippade på en och samma mugg i tre timmar bara för att få sitta kvar, nedsjunken i en väldigt skön fåtölj med min bok.

Jag mötte upp med Xanthe och James, som kom från Dublin respektive Bristol, på flyget från Amsterdam till Nairobi och ungefär tolv timmar senare hade vi stuvat in oss i en taxi, från bolaget Princess, med destination Jumuia Conference & Country Home i Limuru. Xanthe berättade att hon sett soluppgången över Mount Kenya någon timme innan vi landade.

"When you want, do u fancy a tour of our prison compound? Sorry, I mean conference centre..." sms:ade James framåt lunch, efter att vi alla stupat i säng och sovit hela förmiddagen. Det ligger onekligen något i det. Konferenshotellet som vi bor på ligger 26 kilometer från Nairobi och här finns inte mycket att göra.

Men kanske är det bra. Kanske behöver hjärtat bara lugnet, oförmågan att göra något annat än sakta ta hand om kroppen när den sträcker ut sig i gräset med en bok? Från och med i morgon drar kommunikationsutbildningen i gång, från morgon till kväll i fyra dagar. Bara det kommer att vara utmattande nog; att slippa särskilt många andra, för mig totalt nya, intryck kan nog vara hälsosamt.

Så det är vad vi har gjort; latat oss. Lyssnat på fåglar som kvittar melodier jag aldrig har hört förr och hotellpersonal som sjunger när de städar. Träffat våra kollegor från Kenya, Uganda, Somalia, Etiopien, Malawi, Zambia och Tanzania som med jämna mellanrum droppat in under dagen. Alla är precis så trevliga som man kan vänta sig. Maurice, som är fadderansvarig i Kenya, har underhållit oss med elefant- och aphistorier. Saida, fadderansvarig från Uganda, tycker inte om konferenshotellet och vill redan till det andra hotellet i Nairobi som vi flyttar till på fredag; "they have no beer here!"

Magen är full av pulverkaffe på varm mjölk, linsgryta och potatismos (?). Och solvarm mango som smält på tungan, precis som mango ska smaka och aldrig gör om man köper den i Sverige. Kenya är hittills grönt och blomstrande, men också röddammigt. Vägarna kantade av skjul med grönsaker, skönhetsprodukter, däck och oändliga rader av människor på väg. Jesus är allestädes närvarande.

Nu: ett avsnitt Californication. Sedan: sömn.

Samtliga bilder privata.

Jag beundrar: George

Det känns lämpligt att skriva om fotografen George Crewdson efter föregående inlägg. I boken Twilight ryms 40 av Crewdsons mest suggestiva, och obehagliga, skuggskildringar av det amerikanska förortslivet.

"Continuing his tradition of photographing cinematically staged and darkened realities of suburban life, Crewdson presents characters who exist in a world where American Beauty meets The X-Files. Twilight; in that zone between the certainty of day and fear of the dark, Crewdson sets his eerie, enigmatic photographs. Created as elaborately staged tableaux, this series of images suggests the bizarre yet beautiful surrealities behind deceptively familiar suburban facades."

Den med ögon med sig ser kopplingarna till den här bilden, liksom till den här.

Laissez les bon temps roulez!

Det är en sorg att aldrig ha fått uppleva New Orleans. Ödeläggelsen efter Katrina är fortfarande uppenbar, med hela distrikt av staden förvandlade till trasiga spökstäder. En bortglömd befolkning, en vattensjuk stad utan grön medicin. Att åka dit nu kommer aldrig att vara att ha åkt dit förr. Inte för att mina spruckna turistdrömmar spelar någon som helst roll i sammanhanget egentligen, men dock.

Jag har närt en dröm om New Orleans sedan de allra mest gotiska tonåren. För att hela staden levandegör Southern Gothic. För att det subtropiska klimatet och de cajunska och kreolska influenserna har skapat en egen kulturell ficka. För att musikgenrer som swamp blues, swamp pop och zydeco uppstått här. För att Anne Rices bodde där och för att hennes Vampyrkrönika utspelar sig där. För att Trent Reznor bodde där i 15 år. För att min vän Scott under två år bodde i squats och spådde i tarotkort i parkerna där för att försörja sig. För att kyrkogårdarna sjunker när Louisianas träskmarker sakta äter upp dem.

När vi nu på allvar börjat planera en cross-country roadtrip i USA är New Orleans ett givet stopp på vägen, liksom sumpmarkerna i Bayouområdet, kulturhistoriskt spännande Mississippi Blues Trail och perfekt manikyrerade Savannah. Över huvud taget kommer den amerikanska södern att behöva en hel del tid, det finns nog få platser på jorden som jag är lika nyfiken på. Efter att i helgen börjat se HBO-producerade vampyrserien True Blood har jag bara träsk, cicador, tungomålstal och pick-ups i huvudet. Och kyrkogårdar.

True Blood utspelar sig i den fiktiva hålan Bon Temps i Louisiana, en parafras på det cajunska uttrycket laissez les bon temps roulez som på engelska betyder ungefär let the good times roll. Formuleringen är i sin tur en variant av joie de vivre (ungefär livsgnista) som i sin tur är väldigt förknippat med just New Orleans.

I want George in my bedroom

Så här såg förresten affischen i Carson City, som jag fortfarande supergärna vill ha, ut. Den var stor. Minst två meter hög. Å så fint att ha den i sitt sovrum!

Sierra Nevada är ju bara en liten bergskedja

Sierra Nevada

You got to know when to hold ‘em
know when to fold ‘em,
Know when to walk away
and know when to run
You never count your money
when you’re sittin’ at the table
There’ll be time enough for countin’
when the dealin’s done

Kenny Rogers fyller bilen då vi susar fram i mörkret. Joel har plockat fram sin Las Vegas-skiva som vi aldrig hann lyssna på i Las Vegas. Han har till och med gjort ett tillhörande musikkryss men det får vi göra när vi når vårt mål.
Vi har alla flertalet gånger reagerat på det faktum att det saknas gatulampor i USA; såväl mitt inne på Los Angeles monster till freeways som här ute på landsbygden i Nevada, på väg mellan Carson City och Reno. Nu är det bara vi, vägen, mörkret och Kenny.

Och något skakiga nerver. I morse när vi lämnade Bishop bakom oss trodde vi att det värsta var över, men vi hade fel. Vi borde aldrig ha andats ut i Carson City och suttit så där länge på Mama’s and Papa’s Diner och ätit en sen lunch. Borde aldrig ha gått över till puben mitt emot och druckit pints med den trevlige barntendern som lät oss få smaka alldeles för goda drinkar enbart för dricksen och undrade varför i hela världen vi konstiga svenskar hamnat i Carson City av alla ställen.
”Don’t get me wrong, I love this place, but there’s really not much to see here, guys.” Nej, vi är bara glada att vara tillbaka i något som liknar civilisation, att vi ska nå San Francisco i kväll och känna liv, puls, gemenskap.

Vi ska bara över Sierra Nevada först, bara över en liten bergskedja. Ja, det ska vi.

Nej, det ska vi inte alls. Efter maten och ölen går vi in i en antikvitetsbutik där jag ser en affisch som jag bara måste ha (fram till jag ser prislappen, jag har inga 15 000 kronor som ligger och skräpar). Kvinnan bakom disken ger Johanna en ugglebrosch och upplyser oss om att det inte finns en chans att vi kan ta oss över Sierra Nevada nu.
Så här dags? Mörkret är ju på väg. Med en hyrbil utan fyrhjulsdrift och med sommardäck? Ni har ju inte ens kedjor i bakluckan. Ni vet väl att det man alltid borde ha kedjor? Att när skyltarna längs vägarna blinkar är det ett tvång att sätta på dem? Ni kommer att vara tvungna att vända om, eller i värsta fall fastna uppe på berget. ”You do know that there’s a storm coming as we speak, don’t you?”

Nej, det vet vi inte. Vi inser att vi inte vet någonting. Vi inser att vi betett oss som värsta sortens turister som inte läst på ordentligt alls i förväg. Som inte visste att 120:an över Yosemite National Park, som över huvud taget är skälet till att vi kört så här långt norrut från början, är stängd över vintern på grund av svårframkomlighet. Som inte vet att bergen, som reser på raggen längs 650 kilometer av östra Kalifornien och delar av västra Nevada, gradvis ökar i höjd allt längre norrut man kör. Som inte inser att vintern här kan vara lika mycket vinter som i norra Europa, ännu mer så uppe på 8 000 fot. På väg tillbaka till bilen börjar snöflingorna yra om oss och blöta upp våra Converse.

På macken vi kör till kan ingen hjälpa oss. Kedjorna har sålt slut och de vet ingenting om någon storm. Vi bestämmer oss för att försöka köra över berget ändå. När vi nått 7 000 fot ser vi bara vitt utanför fönstret och asfalten börjar gömmas i is. När vi inte hittar någon plats att vända och köra tillbaka på börjar paniken komma smygande. Vi slår in närmaste mack på GPS:en, som leder oss till en tom jordplätt där det kanske en gång i tiden funnits en Mobil men nu bara finns snödrivor. Landskapet börjar bli blått när solen sakna går ned.

Hur många gånger ska vi hamna mitt ute i ingenstans? Hur många gånger ska målet visa sig vara gamla spöken? Hur många gånger ska det gå fel? Ska det nu gå så fel att vi fastnar i en snöstorm uppe på ett berg?

Det råder meningsskiljaktigheter i bilen. Andreas har en åsikt, jag och Johanna en annan, gemensam, och Joel har återigen blivit likblek och tyst. Serpentinvägarna tar andan ur honom och den här gången kommer vi inte åt vodkaflaskan i bakluckan eftersom vi inte ens har en vägkant att stanna intill. Jag får ur mig något i stil med att ”efter all skit vi har varit med om tänker jag i alla fall inte jag dö uppe på något jävla berg.”

Till slut lyckas vi vända. Den blå skymningen börjar bli svart. Tillbaka i Carson City hittar vi fram till en Sheriff’s Station och kan äntligen få hjälp, få ställa alla våra dumma frågor och få riktiga svar.
”You could never make it over the mountains with that car of yours. I’m sure you’re used to worse wether living in Sweden, but the storm that’s coming tonight is pretty serious.” Männen på stationen rekommenderar oss i stället att köra ännu längre norrut längs 395:an till Reno. ”Around ten tomorrow you could start driving down south to San Francisco along I-80. The mountain rangers should’ve cleaned up the worst mess by that time…”

Reno. Ok. Andreas har skämtat om att han vill åka dit, Joel vägrat. Men Reno, ok. Vi säger väl det. Efteråt är vi så lättade att vi glömmer allting annat och i stället börjar prata om vad skillnaden mellan en sheriff och en polis egentligen är.

And the night got deathly quiet
and his face lost all expression
Said, “If you’re gonna play the game
Boy, ya gotta learn to play it right”

Nu är det över. Vi är på väg mot Reno, bilen fullastad med ny hummus, nya bagels och nya groddar, ny Canada Dry Tonic. Ett rum har bokats på Sands Regency Hotel & Casino i våra namn. Reno ska ju vara lite som ett mini-Las Vegas, eller hur?
Det blir ju kul! Vi kan gå till Circus-Circus, se några gratis cirkusuppträdanden, spela lite och dricka färgglada cocktails. Kanske får jag och Andreas en ny chans att gänga oss på ett drive-thru chapel med en Elvis-präst? Skratt och lättnad. Nu är det över och ingen snö så långt ögat kan nå.

Sedan leder GPS:en oss fel igen. Och det blir bara turkos ögonskugga, haltande ben, vindögdhet och hockeyfrillor resten av natten.

You got to know when to hold ‘em
know when to fold ‘em,
Know when to walk away
and know when to run

I värsta fall har vi i.a.f. varandra.

Tompa, vår leopardmönstrade maskot, är en skyddsamulett.

"Objects in mirror are closer than they appear."

Snö.

English fail

Manish? I believe the word you're looking for is "masculine". (Men jag påpekar det givetvis med värme i rösten...)

Än här, än där

Från USA bär jag särskilt med mig tre vänner och tre inspirations-
källor. Världen krymper när man reser och lär känna människor från alla dess hörn. Men avstånden blir också större när man inser att det kan gå åratal mellan gångerna man har möjlighet att ses.

Tack för att ni ville dela vår resa med oss; för minnena och de framtida planerna.

Malakai.

Karis.

Jarrad (Spaz).

Tales of love from San Francisco

Det tar lång tid för Spaz att svara på Joels mail. "Han mår nog inte så bra...," försöker Joel diplomatiskt förklara, men vi kan inte låta bli att vara lite besvikna för att vi inte kommer att få träffa denna exentriska dragqueen och f.d. London-bo som vi hört så mycket historier om under resans gång.

Men det kommer ett svar till slut; att vi självklart måste träffas och att vi ska ringa när vi är tillbaka i San Francisco. Spaz har till och med bestämt sig för att sätta upp en Nina Hagen dragshow på klubben Truck, bara för vår skull.

Ett par dagar senare har vi efter många om och men lyckats nå San Francisco. Johanna har aldrig varit där tidigare och vi spenderar vår första gemensamma eftermiddag i Haight-Ashbury för att äta och shoppa.

Inne i en underbart charmig prylbutik samlar vi på oss allehanda sista minuten-presenter, som spelkort med Elvis på och jesustejp. Bakom kassan står en jämnårig kille i blont käkbenslångt hår och rockigt ormskinnstighta svarta kläder. Vi småpratar lite. Han berättar att han nyligen sett Låt den rätte komma in (”it was really just a wonderful love story”) och undrar om Sverige är ett kommunistiskt land.

Joel slår Spaz en signal. Han vill möta upp med oss i Castro, San Franciscos berömda gaykvarter. ”Talk to Phil, the guy behind the counter, he'll tell you where to go,” hälsar Spaz och vi inser att ”Phil behind the counter” är den blonde rocksnubben – som också visar sig vara bartender på Truck. ”See ya tomorrow, guys!” hälsar han efter att ha gett oss en vägbeskrivning till Castro; han insisterar på att en taxi är bäst, men vi européer vill hellre promenera.

Så möter vi slutligen upp med Spaz, eller Jarrad som han egentligen heter. Vi bondar direkt över Neil Gaiman-filmatiseringen Coraline som snart har USA-premiär och det faktum att Spaz uppträtt som Tori Amos. ”Once I did ’Precious Things’, but I did it like Sméagol from Lord of the Rings, you know?” Jag är tvungen att klappa händerna av förtjusning.

Spaz släpar runt oss på otaliga gayhak i Castro innan han lämnar oss för att åka till en klubb i SoMa där han uppträder som Marilyn Monroe och dansar gogo på lördagarna. Vid det laget är vi lagom bubbliga av x antal pitchers och Jägermeister-shottar. Jag har nog aldrig pratat med så mycket främmande män under en kväll; alla vill höra våra roadtrip-historier och jag vill veta allt om livet i San Francisco.

Lite senare tar vi en taxi till klubben i SoMa och dansar till underliga hiphopmixar och häller i oss lite mer shots. Johanna plockar fram gamla, gamla moves och vi blir nästan ensamma på dansgolvet där vi snurrar runt till stället stänger. Natten avrundas i Spazs helt fantastiska lägenhet som han delar med några killar från Tjeckien. Jag går runt mellan rummen och ”oooh”-ar och ”aaah”-ar mig som en hel japan.

I fyllan och villan vill Spaz förbereda sitt Nina-gigg och skriva listor med oss på vilka låtar som han bara måååste uppträda med. Vilken present att få!

Spaz som Sméagol/Tori Amos

Vad skulle Jesus säga?

Jag vet inte riktigt om han hade gillat det i.a.f.

Världens bästa jobb?

Jag hittade just en sådan där annons som man någonstans i magen känner att man borde ha sökt, trots att man inser att konkurrensen är stenhård och att man egentligen inte hade haft möjlighet att genomföra det hela ändå...

Turistbyrån i Queensland, Australien, har utlyst en sökning efter en lämplig person till "världens bästa jobb" - att vara övakt på Hamilton Island som ligger utanför landets östra kust.
Under sex månader kommer övakten ha till uppgift att utforska ön, snorkla, dyka, mata fiskar och annat hårt arbete vilket också ska förmedlas till resten av världen för att locka turister.

Lön för mödan? 850 000 kronor.

Nåja, den sista ansökningsdagen gick ut 22 februari. Bland 34 000 ansökningar har de 50 bästa redan hunnit väljas ut. Du kan själv gå in och rösta på en favoritkandidat till jobbet.

Might just be...