I senaste numret av Lundagård skriver Gabrielle Jönsson om det japanska skolsystemet. Poängerna hon tar upp, känner jag igen från vad våra japanska vänner berättat.
Universitetstiden är något av en andningspaus från det höga tempot i såväl utbildningen som leder fram till de studierna som arbetslivet därefter. Yuki Nishino är en 24-årig humaniststudent, tidigare utbytesstudent vid Lunds Universitet, som berättar:
- Det är mycket stress i Japan. Kanska allra mest när man ska skriva sina inträdesprov till universitetet men sedan även i yrkeslivet. Det är därför tiden på universitetet blir så viktig. Det är då man har tid att slappna av lite. Nu har jag tid att utnyttja Tokyos kaféer, affärer och klubbar tillsammans med mina vänner. Saker jag inte kommer att hinna med när jag väl börjar arbeta. Svenska studenter lägger ned mycket mer tid på sina studier. I Japan så handlar studietiden inte så mycket om att verkligen studera som i Sverige.
Att stressen inte är en del av vardagen för universitetsstuderande, beror bland annat på att arbetsgivare sällan bryr sig speciella huvudämnen eller bra betyg – huvudsaken är att man har en examen från ett ansett universitet. De två främsta är Tokyo University och Kyoto University. Ty att alls komma in på ”rätt” skola är betydligt svårare i Japan än i Sverige: det avgörs med inträdesprov (vilka också finns för grundskolor och gymnasier). Ändå tar omkring 40% av japanska ungdomar en examen från universitet eller college.
I skolvärlden syns det hur de japanska könsrollerna utkristalliseras. Många kvinnor väljer nämligen att bara gå två år på college, för att de vet att de inte kommer att göra karriär: så fort barn blir aktuellt förväntas de ändå bli hemmafruar.
De flesta universitetsprogrammen är däremot fyra år och dominerade av män. Skolåret börjar i april och består av tre terminer. Korta lov infaller på vår och vinter, och på sommaren en månads uppehåll.
Universiteten i Japan tar ut avgifter för studierna, som oftast betalas av föräldrarna hos vilka många bor kvar under studietiden. Det är helt enkelt alldeles för dyrt att ha en egen bostad utan att ha ett heltidsarbete. Å andra sidan kan det mesta av den extraintjänade inkomsten gå direkt till shopping, nöjen och uteliv.
Universitetstiden är något av en andningspaus från det höga tempot i såväl utbildningen som leder fram till de studierna som arbetslivet därefter. Yuki Nishino är en 24-årig humaniststudent, tidigare utbytesstudent vid Lunds Universitet, som berättar:
- Det är mycket stress i Japan. Kanska allra mest när man ska skriva sina inträdesprov till universitetet men sedan även i yrkeslivet. Det är därför tiden på universitetet blir så viktig. Det är då man har tid att slappna av lite. Nu har jag tid att utnyttja Tokyos kaféer, affärer och klubbar tillsammans med mina vänner. Saker jag inte kommer att hinna med när jag väl börjar arbeta. Svenska studenter lägger ned mycket mer tid på sina studier. I Japan så handlar studietiden inte så mycket om att verkligen studera som i Sverige.
Att stressen inte är en del av vardagen för universitetsstuderande, beror bland annat på att arbetsgivare sällan bryr sig speciella huvudämnen eller bra betyg – huvudsaken är att man har en examen från ett ansett universitet. De två främsta är Tokyo University och Kyoto University. Ty att alls komma in på ”rätt” skola är betydligt svårare i Japan än i Sverige: det avgörs med inträdesprov (vilka också finns för grundskolor och gymnasier). Ändå tar omkring 40% av japanska ungdomar en examen från universitet eller college.
I skolvärlden syns det hur de japanska könsrollerna utkristalliseras. Många kvinnor väljer nämligen att bara gå två år på college, för att de vet att de inte kommer att göra karriär: så fort barn blir aktuellt förväntas de ändå bli hemmafruar.
De flesta universitetsprogrammen är däremot fyra år och dominerade av män. Skolåret börjar i april och består av tre terminer. Korta lov infaller på vår och vinter, och på sommaren en månads uppehåll.
Universiteten i Japan tar ut avgifter för studierna, som oftast betalas av föräldrarna hos vilka många bor kvar under studietiden. Det är helt enkelt alldeles för dyrt att ha en egen bostad utan att ha ett heltidsarbete. Å andra sidan kan det mesta av den extraintjänade inkomsten gå direkt till shopping, nöjen och uteliv.
2 kommentarer:
Överhuvudtaget så tycker jag det verkar vara vanligt i många länder att arbetsgivaren bara bryr sig om att man har en examen , helst från ett prestigefyllt universitet , inte exakt vad man har examen i.
Jag tycker också det verkar som om svenska studenter har ovanligt mycket egna arbeten , skriva uppsatser , pm , seminarium och liknande som tar mer tid och kräver mer ansträngning än att sitta på föreläsningar anteckna , läsa kurslitteratur och sen göra en skriftlig tenta. Ofta tycker jag att man i många andra länder mest lär in fakta och sen redovisar vad man kan , i Sverige är det mer av kritiskt tänkande och ifrågasättande
Nu är jag verkligen ingen expert på hur skolsystem ser ut i olika delar av världen och det varierar naturligtvis stort mellan olika länder. Jag kanske har helt fel för jag har inte kollat upp det hör så mycket utan det är bara ett intryck jag har.
Den svenska studenten är nog både äldre och har flyttat hemifrån i större utsträckning än studenter i många andra länder. Trots att csn har stora brister är det ett mycket bättre system än att föräldrarna ska spara till och bekosta ens studier. Jag känner en spansk kille i Sevilla som ville plugga till arkitekt men utbildningen fanns inte i hans hemstad och föräldrarna hade inte råd att bekosta bostad på annan ort. Alltså valde han en annan utbildning som fanns på hemorten och även om han trivs bra som lärare är det kanske inte drömjobbet.
Förlåt det blev långt det här , hoppas det är ok
Väldigt häftiga bilder på japanskt mode i inlägget ovan förresten
Det är givetvis helt ok! Tycker bara att det är intressant med synpunkterna! Och jag håller med dig i mycket.
På många sätt verkar det svenska skolsystemet svårare, men på många sätt enklare också. När jag jämförde hur det var för en vän som pluggat till sociolog i London och hur det är för mina studiekamrater i samma ämnen, var det verkligen stora skillnader. Han slapp t.ex. obligatoriska seminarier och opposition på sin c-uppsats, men å andra sidan hade han någon form av skriftlig tenta på slutet där han skulle skriva 3 essärer rakt ur huvudet, som till exempel skulle innehålla exakta sidohänvisningar och referat till litteraturen. Och något sådant får man ju, tack och lov, definitivt itne göra i Sverige.
Jag tror att du har alldeles rätt i att vad "vi" här lär oss, är att ifrågasätta och tänka kritiskt. Jag kan t.ex. själv känna så många gånger när jag tittar tillbaka på min uni-utbildning och undrar "men vad fan har jag lärt mig då?", att jag kommer fram till att jag lärt mig ett speciellt sätt att tänka på (givetvis mycket särskild kunskap om ämnen också, men framför allt ett speciellt sätt att tänka, kritisera, ifrågasätta, sätta samman olika perspektiv och finna lösningar). Frågan är vilket som är bäst...?
Nu i.o.m. det nya Bologna-systemet får vi ju se vad som händer, hur mycket som förändras och inte.
Skicka en kommentar