Japan: allt som glittrar är inte guld

Jag är, som bekant, ganska duktig på att bara framhäva allt som är så himla jättebra med Japan. Nu råkar det ju vara så att Japan, i mitt tycke, är världens bästa, coolaste och häftigaste land och den enda plats jag egentligen vill befinna mig på - men jag tänkte att jag för en gångs skull faktiskt skulle kunna påpeka att det finns ett par saker som är mindre bra och som jag inte är överdriver förtjust i.

- Massor med sexistiska gubbar i regeringen och på högt uppsatta positioner. Ministrar ska inte häva ur sig att kvinnor är "birth-giving machines" (socialminister Hakuo Yanagisawa) och högt ansedda vetenskapliga forskare ska inte häva ur sig att "in the street, young women walk around with their navels and hips exposed, Whenever I see this sort of vulgar display, I think to myself: no wonder 'chikan' (sexuella trakasserier) are on the rise" (sociologen Takao Suzuki). Vilket århundrade har ni trillat ner igenom, gubbstruttar?

- Att forskning i Japan har en tendens att avstanna så fort den krockar med vad som än kan tänkas kalla för "tradition". Exemplet med valjakt är tyvärr alldeles för träffande och obehagligt. Japan är ett i-land, världens andra starkaste ekonomi, fantastiskt framstående på många, många sätt - och hur man då på fullaste allvar kan hävda att valjakten (valslakten) inte kan upphävas p.g.a. fattiga fiskare som behöver traditionerna för att kunna överleva... Tjena hejsan.

- Det japanska adressystemet är nog hämtat från helvetet. Nej, men nästan. Det är åtminstone rent helvetiskt att försöka hitta en adress utan en visuell vägbeskrivning eller med en karta (och ibland inte ens då, hur många gånger har inte jag och Andreas irrat omkring i Ginza för att försöka hitta Vampire Cafe, trots att vi varit där förut...? En gång har jag t.o.m. cyklat upp och ner, upp och ner, för gatorna med stackars Anton på pakethållaren utan att hitta det - istället hittade en polis oss och upplyste oss om att det där med att skjutsa någon på cykel, det får man visst inte göra i Japan heller).
Systemet fungerar nämligen så att allting är numrerat. Kvarter, kvarter i kvarter, hus... Som i sin tur ligger i ett ku eller en city som i sin tur... Hopplöst! Och inte är det i någon logisk ordning heller, såklart. Det känns som om allting bara ligger huller om buller. Hur posten lyckas komma fram är ett helt mysterium.

- Engelskan är inte bara bristfällig, utan så gott som obefintlig. Visst, det lär dig att vara ödmjuk, få tålamod och hitta alternativa sätt att kommunicera - men det lämnar dig också, med jämna mellanrum, hjälplös, förtvivlad och så alldeles, alldeles ensam. Hallelujah för japanska vänner som pratar engelska och som kan fixa allt till en (däremot inte så mycket hallelujah för att man blir som ett barn, helt beroende av sina föräldrar, igen).

Jag som nästan alltid är supernegativ när det kommer till Sverige måste också påpeka att det finns både ett och annat som gör Sverige till ett bra land (även om jag inte vill kalla det för "hem") och som jag alltid saknar då jag inte är där. Den magiska svenska sommaren med sitt alldeles speciella ljus t.ex. Den vackra naturen, den friska luften, miljömedvetenheten och genusmedvetenheten och djurrättslagarna (åtminstone i förhållande till i stort sett alla andra länder, vi har dock lång väg kvar med mycket).

Förresten måste jag bara säga att jag har världens bästa man. Det känns emellanåt overkligt att ha varit tillsammans i över 3,5 år och fortfarande få fjärilar i magen. Jag har precis vinkat av honom, vacker som en dag i sin skräddarsydda kostym på väg mot spännande arbetsintervjuer, och saknar honom redan. Jag är så stolt att jag spricker. Kärlek är bra!