18 september 2007

Skrivarlya i Tokyo

Idag går det mesta jag ska göra bra. Jag känner mig inspirerad och peppad, och den eventuella depressionen som jag igår fick för mig att jag börjat lida av på sistone, känns idag lite lätt bortblåst (ta i trä).
Sen dimper det in ett lång mail från Maria som peppar ännu mer inför Tokyo-planerna och kommer med den helt briljanta idén att ha en gemensam skrivarlya när jag och mannen kommer dit. Nu är det det enda jag kan tänka på, det hade varit så fantastiskt att jag blir helt okoncentrerad och nästan knäsvag.

Som jag påpekat tidigare känner jag för Tokyo, som man gör när man är kär i någon. Att inte vara i Tokyo är som att vara olyckligt kär. Att se the object of affection och känna i hela kroppen hur han/hon är utom räckhåll. Och att känna en rivande svartsjuka på alla och envar som är på denna den mest fantastiska av alla platser.
Jag och min vän P. diskuterade förra veckan känslan av att höra hemma. Hon har bott lite här och var, bl.a. två år i Australien, ett år i Danmark och ett år i Dublin. Hon sa att hon känner sig rotlös och inte alls vet var hon hör hemma. Jag har själv känt så väldigt länge. Fram till jag flyttade till Tokyo (och känner så nu igen när jag inte är där). Inledningsvis var det jobbigt och det finns mycket som är mindre roligt att säga om livet där. Det är väldigt annorlunda från t.ex. Sverige och det är ganska lätt att tappa fotfästet, känna sig desorienterad och fråga sig om man verkligen har en plats där. Jag tror verkligen inte att Tokyo är något för alla (precis som t.ex. Dublin inte är något för mig). En svensk som varit på Shibaura Institute of Technology före Andreas kom dit, var inte alls nöjd och uttryckte sig som så, att "har du sett omslaget till 'Lost in Translation' där Bill Murray sitter på en säng? Precis så som han ser ut, har det känts". Han upplevde sig oförstådd, utanför och mycket, mycket ensam. Hans sex månader i staden var bara en enda lång väntan på att få återvända till Stockholm igen.

Jag kände mig mycket, mycket ensam i perioder också. Samtidigt trängde sig staden in under huden på mig och jag började älska den så besinningslöst och hjälplöst att det garanterat är en av de största kärlekar jag kommer att uppleva. Staden växte till en närvaro i sig. Jag längtar dit så jag går itu, det känns som om jag har lämnat både själ och hjärta där borta och inte kan fungera riktigt som människa. Jag och Andreas har precis pratat om hur vi ska lägga upp boendet under vår långsemester. Can't wait. Och can't wait ännu mindre på att ha en skrivarlya med Maria. Kan inte framtiden vara här nu?

2 kommentarer:

Basilika sa...

Jag tycker att du skriver sa fint om karleken man kan kanna till en stad eller en plats. Manga viftar bara bort sadana kanslor eller forminskar andras utlevelser nar de forstoker uttrycka vad du skriver. For det ar ju just sa, som en varkande kansla i brostet och nar man sen val ar tillbaka i staden, sa vill man omfamna allt och alla och man kanner sig hel och glad och full av energi och kan mota varje motstand med ett leende. Naturligtvis ar det samma som med foralskelse i en person, att den svalnar av sa smaningom, man upptacker skavankerna och nyktrar till men det leder ju till ett nytt stadium - livslang karlek kanske? Jag alskar att lasa om dina Tokyo drommar och hur du beskriver saknaden och besattheten! Jag kanner sa igen den kanslan och den ska bejakas - bade smartan och den uforiska gladjen nar man val befinner sig i staden (eller nar man vet att snart, snart kan jag flytta tillbaka)!

erik sa...

Ni båda beskriver det så väldigt bra. Jag har jagat orden för att beskriva känslan till en stad men aldrig fått dem att ligga i den ordning som beskriver den oordning jag känner. Men era ord ordnade till det lite.