På min idolhimmel lyser ett par stjärnor klarast. En av dem är Rufus Wainwright. När han står på Cirkus scen Första Advent börjar jag gråta fyra-fem gånger.Rufus däremot, han gråter inte. Han fnittrar, skämtar, älskar lokalen (”I love this room, it’s amazing. I didn’t have to go to the circus, the circus came to me!”) och älskar Stockholm (“The next song, ‘Leaving for Paris’, might as well be called ‘Leaving for Stockholm’ because this is such a beautiful city. It’s just so beautiful it’s like a fairytale. Is this really happening? Is this real?”).
Men vad annat kan jag göra än gråta?
Gay Messiah, Release the Stars, Going to a town, Matinee Idol, Danny Boy, Not Ready to Love, The Art Teacher, Beautiful Child, Complainte de la Butte, 14th Street, I don’t know what it is, Poses, Between my Legs, Cigarettes and Chocolate Milk… Det ena sagolika musikstycket avlöser den andra. Publiken är den bästa i sitt slag. Jublet och de stående ovationerna vet inga gränser, men så fort Rufus tar en ton eller spelar ett ackord är det knäpptyst i lokalen. "You've been such a wonderful audience," säger han och koketterar genom att lekfullt dra en hand genom håret. "I know you Swedes have a reputation of being reserved, but after tonight we can safely say that that's out the window."
Rufus står precis rakt framför mig. När han, iklädd ett par skräddarsydda lederhosen, väljer att sjunga en irländsk folksång a capella hör jag högt och tydligt hans röst slungas från scenen, utan någon förstärkande kanal i form av mikrofon. Hans stämband rakt in i mina öron. Från publiken hörs inte minsta harkling.
Och tårarna börjar ohjälpligt rinna igen.
Fyra klädbyten och tre fantastiska timmar senare har Rufus just sprungit av scenen i högklackat, strumpbyxor och glittrande diamantörhängen. ”Varför är han inte större än så här?” frågar en kvinna i publiken sitt sällskap när vi sakta närmar oss utgången.
Ja, det kan man verkligen fråga sig. I somras, efter att ha ett Rufus uppträda under bar himmel på Accelerator, konstaterade jag i min recension, att ” Wainwright är en ypperlig popkonstnär”, ”en showman ut i fingerspetsarna”. Det är en konst han ständigt förfinat sedan 1998 och den namne debuten. Efter nästan tio år och fem fullängdare blir han bara mer och mer fascinerande. Samtidigt är jag tacksam att han inte är större än vad han är. Att kunna se honom i en lokal som Cirkus är ett privilegium. Som en av de där andra klarast lysande stjärnorna (Trent Reznor) sjunger, please don't tear it away from me.
Sist jag var på Cirkus såg jag After Dark. När jag nu lämnar höjden på Djurgården har åter en gång min gamla fördom infriats: the grass is always greener on the gay side of life.
Jag och Jenny Seth är överens. » Läs Aftonbladets recension.
Jag och Quetzala Blanco är också hyfsat överens. » Läs Expressens recension.
Jag och Erika Hallgren är mest överens. » Läs Svenska Dagbladets recension.
11 kommentarer:
Varför kommer Rufus "aldrig" förbi härnere, närmare kontinenten? Köpenhamn kan väl gå lika bra som Stockholm! Hälsa honom det, nästa gång du är i närheten av hans scenkant. (Eller Lund och Malmö - de går också bra.)
Fast Rufus var i Köpenhamn i somras, vilket sålde slut på två röda. Ikväll är han i Oslo och imorgon i Århus. Så det är ju Danmark åtminstone...
Sen blir det USA fram till mitten på januari, därefter Japan, Australien, Nya Zeeland, Norge, Polen och Island. Han är en flitig turnémyra. Det blir nog södra Sverige/Danmark snart igen!
Håller med dig och Jenny Seth om att det var en jättebra spelning och att det var en perfekt lokal att se honom uppträda. Nu är det bara en spelning med Daft Punk och ett akustiskt gig med NIN som återstår på önskelistan ;)
Ja, eller hur! Daft Punk hade ju varit så otroligt sjukt bra.
Och ett akustiskt gig med NIN skulle nog få mig att gråta hela tiden, inte bara "då och då" :P
Vad menar du med "the grass is always greener on the gay side of life"?
Så vitt jag förstår är du inte homosexuell själv. Önskar du att du var det? Vad säger isf. din pojkvän om det?
Personligen tror inte jag att ens sexuella identitet avgör om man är en roligare/bättre/osv. person, för jag tror inte att sexualiteten avgör personligheten överhuvudtaget. Det finns "a gay side of life" som definitivt inte har grönare gräs, och ett annat som säkerligen har det. Jag tror inte att du menade så här, men man ska akta sig för att lägga människor i fack och döma deras person utifrån deras sexuella preferens! Om vi alla är lika - vilket jag tror - tror jag inte att en del är bättre eller sämre.
Men det är ju hur skönt som helst att du inte verkar ha någon alls homofobi! Tänk om fler var så!
Amen till det!
(Jag har sett Daft Punk... möhöhö.)
Lina, jag håller helt med dig om att "om vi alla är lika - vilket jag tror - tror jag inte att en del är bättre eller sämre".
Däremot är det ett faktum att vi som samhälle skiljer på människor och att vissa saker, som t.ex. sexuell identitet, i många fall tas för givet ge vissa typer av personlighetsdrag. Bögar antas lite slarvigt vara fjolliga och superduktiga på inredning och design (á la Queer Eye-killarna), flator är manhaftiga och rakar sig inte.
Givetvis bedöms inte personligheten utifrån sexuell läggning. Jag lever ihop med en man som är bra mycket mer fåfäng än mig, som har bättre koll på allt från klädmärken till hudkrämer. En av mina bästa killkompisar är tillsammans med en kille sedan nästan två år, men har nog inte ett endaste fjolligt drag.
Däremot gör som sagt vi som samhälle åtskillnad på människor till följd av kön, etnicitet, sexuell läggning o.s.v. vilket resulterar i att vi uppfostras in i olika roller som sedan tas för givet vara medfödda/av naturen.
Vad jag tror är, att när man då lever i en marginaliserad grupp (t.ex. är en man som föredrar att leva tillsammans med andra män) är man redan utklassad av samhället som en andra gradens slags människa. Du har redan brutit mot ett tabu, vilket gör det lättare att bryta mot fler. Möjligheten att omskapa din identitet öppnar sig på ett annat sätt än för de som "passar in i mallen" och (omedvetet) inte vill trilla utanför. Jag tror att det är därför det finns en tendens att uppfatta bögar/flator som "avvikande"; marginaliserade grupper har en tendens att vara ett steg före "oss andra" och våra mer rigida könsroller. Man vågar låta bli att raka sig, man vågar vara fjollig, man vågar helt enkelt bryta samhällets fåniga, dumma förutfattade meningar om hur människor ska vara. (Sedan föder det emellanåt nya dumma förutfattade meningar, som att bögar är fjolliga av naturen t.ex...)
Anyway, vad jag menade är att gräset är alltid grönare "on the gay side of life" därför att "on the gay side of life" får man bryta tabun och bli en annan sorts människa. En man får vara prinsessa, en kvinna får vara hjälte. Men "the gay side of life" har ytterst lite med sexuella preferenser per sé att göra.
Jag grämer mig för att jag missade Cirkus. Lät underbart.
Jag sprang in i Rufus bland bajamajorna backstage på Accelerator. Det var en fin men märklig syn att möta honom i hans polkagrisrandiga kostym där i leran.
Sara, det var underbart. Och jag hoppas att de framtida Rufus-upplevelserna fortsätter att vara detsamma.
Jag hade också velat springa in i honom. Bland lera eller ej. Han ser så fin och glad ut på alla fan photos på hemsidan, en sådan bild vill jag också ha! ;)
Vilken fantastiskt fin portfolio du har förresten! Jag fastnade för många av bilderna, superfina.
Tack så hemskt! Jag ska utveckla hemsidan lite mer så småningom och uppdatera med lite nytt, så då får du gärna komma tillbaka och titta. :)
Jag är för övrigt glad över att ha hittat din blogg. Väldigt välskriven och många roliga tips och bilder, vilket spär på min aldrig sinande fascination för Tokyo. Planerar att åka dit igen om ett år, så räkna med att jag kommer besöka din blogg ofta fram tills dess och kolla vad du är med om för spännande äventyr där borta!
Kul att höra! Du är så välkommen hit :)
Kom gärna med tips på vad du vill läsa om!
Skicka en kommentar