12 mars 2008

It has definitely jumped the shark

Whatever happened to you guys? "The first three seasons of Nip/Tuck were edgy, provocative, dark, compelling and unique. Then season four aired and it was like a bomb went off and turned everything that once made this show great into smoldering rubble. Season five is just as bad, if not worse. They jumped the shark at the beginning of season four and now we get to watch while the shark attacks, tears apart and slowly devours them, more and more with each episode."

Ja, buhu, det är för sorgligt när en serie man verkligen tagit till sitt hjärta - t.o.m. skrivit en essä om i queerteori där man argumenterat för hur de manliga könsrollerna i Nip/Tuck är mer normbrytande och viktiga än de i filmer som Velvet Goldmine - plötsligt får manusförfattare som drabbas av någon form av hjärnsläpp. Det som en gång var utmanande har istället blivit så over the top att det utmanande försvunnit, blivit urvattnat.

Jump the Shark kan man rösta på varför man tycker att Nip/Tuck gått i graven. "Moving to LA" har fått flest röster. Men många av de andra skälen kan jag också skriva under på. "They did it (Julia and the midget)", "Connor looks into the future" (uuh, det var verkligen det hände!), "They did it (Melissa Gilbert, the dog and the peanut butter)", "Liz's kidney removal", "Exit... Stage left (Julia and the kids)", "Plane crash death (Julia's mother)", "The singing in the end of season four" (uuh, det var verkligen då vi insåg att det inte fanns någon återvändo för stackars Sean och Christian).
Det går att göra bra serier som håller ända in i slutet. Eller är HBO-undret The Sopranos ensamt exempel på det?
(Six Feet Under är min absoluta favorit och den höll verkligen fram till de absolut sista fem minuterna... Men slutet var ack så ointelligent i en serie som de fakto handlar om dödens mystik och undviklighet, förstör då inte det med att försöka förklara allt!)

Karaktärerna i Nip/Tuck har helt slutat att problematiseras och det är så urbota dumt att jag nästan gråter. Nu viker Christian ut sig i Playgirl och bestämmer sig för att vara med i en realityserie. Syskon har sex med varandra. Matt brinner nästan upp till tonerna av Bonnie Tylers Total Eclipse of the Heart (!). "Då trodde jag ju verkligen att jag skulle SVIMMA!" som Bröderna Hårdrock uttrycker saken.

I måndags såg vi klart säsong fem och det kan bara konstateras att den serie som en gång fick oss att tänka, som var svart som natten och vågad som få, numera bara får oss att skratta. Högt. Och av helt fel anledningar.

Hajen har ätit upp er!

Jump the shark, vad är det?
Termen "jumping the shark" refererar till en särskild scen i ett avsnitt av serien Happy Days från 1977 då den ack så populäre karaktären Arthur "Fonzie" Fonzarelli bokstavligt talat hoppar över en haj när han åker vattenskidor. Scenen var så befängd att många uppfattade det som ett dåligt försök att förbättra de dalande tittarsiffrorna.
Sedan dess har termen "jumping the shark" blivit ett talspråksuttryck som framför allt amerikanska tv-kritiker och fans använder sig av för att hänvisa till den scen när karaktärerna eller ploten i en tv-serie börjar gå i en orimlig, löjlig riktning, ofta olikt den stil eller huvudlinje som serien haft tidigare.
En sådan serie anses sedan ofta ha passerat sin peak, sin höjdpunkt, "it's all downhill from here". När en serie väl har "jumped the shark" brukar tittarna också uppleva att kvaliteten dalat och serien genomgått en sådan förändring att den ursprungliga charmen försvunnit.

3 kommentarer:

Rim of the World sa...

Jag har inte sett så mycket på Nip/Tuck, men älskade Six Feet Under hela vägen. De fem sista minuterna gjorde att jag slapp separationsångest, och jag tycker fortfarande att det är det mest tillfredsställande slut på en serie jag nånsin sett (förutom Claires någorlunda hastiga val av livspartner... det kändes inte trovärdigt alls). Men nu behöver jag aldrig undra över vad som hände sen liksom... Skööönt!

Linda sa...

Jag tror att de flesta delar din uppfattning (i Sydsvenskan Kultur fick slutet t.o.m. en spalt där Patrik Svensson hyllade det för att vara det bästa slutet i en tv-serie någonsin). Men personligen gillar jag inte den typen av uppgörelser med karaktärerna :P Jag vill få tänka själv. Jag tycker också att det var lite fegt av manusförfattarna att göra så med en serie som fram till de där sista fem minuterna har behandlat döden helt annorlunda, det blev nästan lite jump the shark moment av det ;) Men för dem som gillar försoning förstår jag att man uppskattade det.
Det är väl i.o.f.s. av precis samma skäl som jag älskade slutet i Sopranos, det var genialt, helt briljant, i sin totala öppenhet. Men så har den serien också genomgående ställt oerhört höga krav på tittaren för att begripa djupte och komplexiteten i karaktärerna. Mina lovord vet inga gränser :)

Andreas sa...

word, baby. det blev dock inte "nästan" lite jump the shark i SFU, det blev det definitivt. sopranos gjorde raka motsatsen till SFUs fega "förklara allt"-taktik och lämnar på ett skoninslöst sätt tittaren med hjärtat i halsgropen, men som ur ett längre perspektiv fungerar som en slags försoning. resultatet? serien lever vidare, motsatt till SFU som dör tvärt på obduktionsbordet (pun intended). dessutom är sista avsnittet (och de föregående) av sopranos laddade med subtil symbolik som är öppet för tolkning. best ending ever.