Konsten att lyfta fram det periferera

Filip Hammar, född 1975, och Fredrik Wikingsson, född 1973, är förmodligen inte tillräckligt rumsrena för att bli galjonsfigurer i svensk humor medan de är aktiva. Men när det i framtiden blir dags att summera svensk humorhistoria kommer deras namn att vara lika självklara för 2000-talet som Killinggänget var för 1990-talet.

En jämförelse med just Killinggänget visar också hur olika Filip och Fredrik är sina föregångare. Du vet egentligen ingenting om Johan Rheborgs uppväxt. Du vet ingenting om Robert Gustafssons familj. Däremot vet du mer om Filip och Fredriks mest pinsamma och privata upplevelser än du vet om dina egna vänner.

Denna ständigt pågående förnedring av dem själva präglar också deras TV-program. Det är många som skulle kunna göra program där man åker till Hollywood och driver med självupptagna men i grunden djupt osäkra skådespelare. Ruby Wax har till exempel gjort såna program i många år.

Men Ruby Wax skulle aldrig tillåta en klippning av programmen där det framgår att hon själv är precis lika osäker och exhibitionistiskt lagd som det utvalda offret. Ruby Wax skulle heller aldrig sätta sig med en akustisk gitarr och totalt förödmjuka sig själv genom att framföra en nyskriven sång för offret.

Under sådana ögonblick inträffar det som är unikt för Filip och Fredrik. Humorn roterar 360 grader. Intervjuare och intervjuoffer byter stolar. Det blir som ett oavbrutet pågående hela havet stormar. Och det blir något helt nytt i TV. Du vet till slut inte om du skrattar åt gästen eller åt Filip och Fredrik. Men du skrattar på ett sätt som du bara gör med dina vänner.

Men varför detta behov av att hela tiden tänja på gränserna?

- Det får absolut inte bli gränstänjande för gränstänjandet skull, säger Filip. Ett problem för mig är att jag är så fördomsfri i alla lägen att jag ibland kan ha svårt att förstå vilka reaktioner saker och ting möter. Fredrik skiter fullständigt i reaktionerna efteråt. Jag har en tendens att mer gå och grubbla. Men har man varit på vapenkonvent i USA, har man sett två män suga av varandra, är det svårt att längre bli chockerad av något.
- Jag känner verkligen respekt för folk som vågar vara extrema och lever i samhällets periferi. 50 år och piercad i fittan – jag kan tycka det är toppen. Andra tycker det är äckligt med nudister. Jag tycker det är härligt. De mår säkert svinbra i sina friggebodar. Jag älskar att sätta ljus på människor som lever ett alternativt liv. Jag är gärna Janne Josefsson i den världen.

--
Texten ovan är ett utdrag ur en artikel om Filip och Fredrik som Jan Gradvall skrev för Café 2006.
Jan Gradvall är frilansjournalist och skriver bland annat för Expressen, Café, DI Weekend, Sydsvenska Dagbladet och Dagens Nyheter. Vid sidan om Mikael Persson, Fredrik Strage och Per Sinding-Larsen är Gradvall en av mina absoluta journalistidoler. (Jag undrar fortfarande var brudarna i min värld håller hus...?)