15 september 2008

I do not want to live to archive my own life...

Det är inte första gången det har hänt, men samtidigt känns det annorlunda; att jag inte bloggat frekvent på väldigt länge och att jag under den tiden heller inte läst en endaste annan blogg (till skillnad från många andra läser jag ytterst få bloggar och då i stort sett bara vänners/bekantas/människor-jag-på-ett-eller-annat-sätt-har-en-konkret-koppling-till).

Att jag "lämnat" bloggvärlden beror på många saker. Tidsbrist är en, tankar kring vad bloggande fyller för funktion en annan. Jag vill inte låta pretentiös, men jag vill verkligen inte skriva för någon annans skull än min egen; jag vill inte fastna i den där fällan där ens värde mäts i hur andra kan "se" en. Jag känner mig själv; med jämna mellanrum tappar jag fokus och får glitter i ögonen av verkliget själadödande orsaker och livet känns för kort för att inte levas på mina egna villkor.

Jaja, här kan jag blajja på i ett evighetsinlägg med mer eller mindre kryptiska ordval som alla ändå begriper betyder något annat än jag verkligen vill skriva svart på vitt.
Kontentan är hur som helst densamma; jag vet inte om jag borde blåsa liv i bloggen igen eller inte och i.s.f. om den borde behålla sin nuvarande form. Det har hänt otroligt mycket livsomvälvande saker den senaste tiden - och att jag just landat efter en veckas kaotiskt och kreativt berusat rus hos nära vänner i London sätter förstås extra spinn på tankarna. Vad är ett liv egentligen och hur mäter man dess värde...?

(När Madonna rev loss upphottade versioner av sina underbara klassiker Borderline, Into the Groove och Like a Prayer på fullsatta Wembley i torsdags insåg jag och Joel att vi faktiskt var med om något stort, haha).

"We could talk on and on about The Male Gaze, post-feminism, narcissistic personality disorders and so forth, but the truth remains simple. For some people, life is lived to be shown more than lived. I pray every day that I don't fall victim to this in perpetuity, it would completely suck."

Vi får se vad det blir av det här, mina vänner.

8 kommentarer:

Fredrik sa...

Eftersom jag verkligen gillar dina bloggalster så tycker jag givetvis att det skulle vara tråkigt om du slutade. Men det finns ju så mycket annat underbart i livet, så gör vad du känner för och lycka till med det! :)

Birgitta sa...

Att blogga är ju att hålla kontakt med vänner / likasinnade på ett lite annorlunda sätt, och gärna - som hos dig - kretsande kring några utvalda teman & intressen. (Det finns ju dom som bloggar uteslutande om sig själv; så icke här.)
Eftersom vi inte alltid hinner med att skriva brev, t ex, så är bloggandet i den form du har ett jättevärdefullt sätt att mötas - förutsatt att man är med och kommenterar förstås; annars blir det lätt envägskommunikation.
Jag saknar dig när du inte skriver. Det har känts evighetslångt och tomt sen 28 augusti... fast det egentligen bara är 2 veckor.

Marie-Louise sa...

Hej Linda!
Jag håller med dig och förstår absolut ditt resonemang. Jag har många gånger fått frågan om varför jag bloggar och om det inte känns som ett måste till slut. Och visst har det kännts så ibland,men då är det viktigt att ta en paus - eller sluta om man nu bestämmer sig för det.
Jag tycker att det vore hemskt trist om du slutade eftersom jag fått mycket inspiration från din blogg!
Kram Marie-Louise

Rim of the World sa...

Äh, fortsätt bara så som du gjort hittills och blogga när du känner för det. Det spelar ingen roll om det skulle går en evighet mellan ett inlägg och ett annat. Det är ju din blogg! För det vore ju synd att sluta helt och hållet om du i grunden gillar att blogga...

nathalie sa...

Håller verkligen med. Visst är det kul att läsa om vad som händer med dig där borta i Tokyo, men om man tvingar sig själv blir det bara så forced på något sätt. Skriver själv inte om jag inte känner för det. Ibland får man lust att skriva, och då gör man det... om man inte har lust, gör man det inte.

Keni sa...

Vadå, har du lämnat Tokyo eller? Utan ett ord?
Jag brukar kolla in här ibland för att se vad som händer. Det finns inte sådär jätemånga svenska bloggar om Japan. Det fins en jävla massa på engelska dock men det är inte samma sak.
Citatet i slutet, vem kommer det ifrån? Intressant, för jag tycker en sak stämmer väldigt bra. Nämligen att många verkar leva för att visa upp nåt. Eller snarare skriva bloggar för att visa upp nåt. Jag är av den åsikten att folk som har tid att blogga varje dag missar en hel del annat. Det är samma med svenska som ringer till Ring så spelar vi när de är på utlandssemester. De kan ju inte ha särskilt kul där de är.
Men kör på om du vill. Jag läser ibland.

Sara :) sa...

Vad tråkigt att du kanske ska sluta skriva, men det är ju klart att man inte ska skriva ifall man inte känner för det. Det är ju din blogg, du skriver ju för att du själv vill :)ifall du nu slutar skriva i bloggen så vill jag bara tacka för en jätte bra blogg, har varit jätte intressant att läsa och kul att du svarar på frågor.
Men du borde helt klart spara bloggen så att andra Japan entusiaster kan läsa :)

ha det bra^_^

Sara sa...

Jag fattar precis... Men bevakar this space för eventuella uppdateringar!