Jag alskar skrackfilm. Trots att jag kan bli radd sa att jag mar fysisk illa och inte kan sova pa flera natter ar skrack utan tvekan en av de mest fascinerande filmgenrerna, bade ur akademisk som underhallande synpunkt. Adrenalinkicken ar ofta skyhog och det som skrammer manniskan sager otroligt mycket om samhallet vi lever i; monster av alla de slag fungerar som en slags gate keepers som star pa gransen till det okanda, det hotfulla, det vi forsoker halla i marginalen och inte slappa in inom vara hart bevakade normgranser. Det ar latt att se hur t.ex. 50-talets skrackilmer svarade mot datidens radsla for "bomb-bred mutants and Cold War brainwashers" eller hur 60-talets svarade mot radslor for sexuell frigjordhet. Genom filmhistorien har sarskilt kvinnliga monsters utveckling svarat mot radslan for kvinnans okade tillgang till makt och "mansklighet" i samhallet.
Bade nar jag pluggade filmvetenskap med genusperspektiv och nar jag laste kursen Film & Religion behandlades skrackfilm sarskilt. Det var da jag laste Carol J. Clovers avhandling "Men, Women and Chainsaws - Gender in Modern Horror Film" ("Clover argues convincingly that both male and female viewers not only identify with the victim, but experience, through the actions of the 'final girl,' a climactic moment of female power. Men, Women, and Chain Saws challenges simplistic assumptions about the relationship between gender and culture. Clover suggests that the 'low tradition' in horror movies possesses positive subversive potential, a space to explore gender ambiguity and transgress traditional boundaries of masculinity and femininity") och Noel Carrols "The Philosophy of Horror: Or the Paradoxes of the Heart" som om det vore skonlitteratur.
Jag kanner att det ar dags att lasa om dem!
Hur som helst, ett gang av mina favoriter som garanterat passar att se under Halloween-helgen:
- Audition (Takashi Miike, 1999)
- Repulsion (Roman Polanski, 1965)
- Rocky Horror Picture Show (Jim Sharman, 1975)
- A Tale of Two Sisters (Kim Ji-woon, 2003)
- Dark Water (Hideo Nakata, 2002)
- Evil Dead (Sam Raimi, 1981)
- Masters of Horror: Cigarette Burns (John Carpenter, 2005)
- Slither (James Gunn, 2006)
- The Hills Have Eyes (Wes Craven, 1977)
- Night of the Living Dead (George A Romero, 1968)
- The Lost Boys (Joel Schumacher, 1987)
Jag, Andreas och tva vanner var forresten pa en forhandsvisning av Lat den ratte komma in (Tomas Alfredsson, 2008) for ett par veckor sedan. Den rekommenderas varmt! Rekommenderas gor aven skrackforfattaren Joe Hill vars debut, novellsamlingen "20th Century Ghosts", jag slukade pa nagon vecka. En del av historierna lamnar mig fortfarande somnlos.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Nar jag var yngre hade jag jattesvart for skrackfilm, jag tyckte dom var jattelojliga och urtontiga men nu alskar jag skrackisar speciellt om det finns vampyrer eller zombies med i dom! sen ar ju filmerna som du namner hur bra som helst!
Jag måste ju erkänna att jag fortfarande inte kan se skräckfilm ensam. Herregud, jag var tvungen att stänga av något så töntigt och o-skräckinjagande som Scream 3 när jag såg den ensam... Men jag och Andy delar den här skräckfetischen till den milda grad att hela vårt hem ser ut som en Halloween-fest :P
Skicka en kommentar