Hanoi rocks... rocks?

Vi kom nyligen hem från Activisions releasefest för Guitar Hero World Tour. Inbjudan var fin, i fuskläder och allt, och när jag såg att gamla favoritbandet Hanoi Rocks skulle stå för underhållningen var det givet att gå. Releasefester är alltid lite underliga; man trycks ihop med en massa annat branschfolk (som alltid känns konstigt passande utseendemässigt till arrangemangen, i kväll var var och varannan person givetivs långhårig och rockigt klädd) som man kanske egentligen inte har något att säga och beroende på aktivitet syns si och så många A-, B- eller C-kändisar (att hänga i baren med Måns Nathanielsson, Paul Tilly och Tobias Karlsson är blekt). Men man får drinkbiljetter (kvällen till ära Jägermeister-shots och öl), god mat om man har tur och förhoppningsvis rolig underhållning.

Hanoi Rocks är... tja, underhållning i alla fall. När min bästa väns äldre syster spelade den (än i dag) underbara live-videon till den (än i dag) underbara "Don't ever leave me" med de finska glamrockarna då vi gick i lågstadiet var det androgyna undret Michael Monroe kanske det vackraste jag sett. Nu är han, liksom gitarristen Andy McCoy, mest neddekade freaks. Monroe är som en galen studsboll mellan publiken och scenen och då han klättrat omkring för mycket på bardisken, alla bord, strukit sina svettiga armar mot ens kropp och roat sig med att linda in en i sin mikrofonsladd en gång för mycket undrar man var han tappat tråden.

Men det var så fint att åter en gång få höra guldkorn som Tragedy, Malibu Beach, Taxi Driver, Oriental Beat och Boulevard of Broken Dreams. Och jag hade helt missat att de gamla Electric Boys-grabbarna Conny Bloom och Andy Christell i dag är fullfjädrade medlemmar i bandet. Där ser man. Men nog är man si så där 20-25 år för sent ute.

Ack, den som fått se Mike när han var vackraste pojken från Skandinavien...