Tänk så fin en kylig novemberkväll kan vara. På stämningsfulla , röd- och blåljussatta O-baren på Stureplan trängs vi med en liten skara utvalt branschfolk. Något enstaka fan som vunnit biljetter till spelningen syns i det annars idel kulturjournalistiska vimlet - en spelning så exklusiv att inte ens bandet själva kände till den före de dök upp i Stockholm på pr-besök.
Här, efter att ha druckit en öl och njutit av att DJ:n spinner spår som Q Lazzarus Goodbye Horses och Spandau Ballets Gold, erfar vi en kvart av ljuvliga rysningar när ena halvan av Glasgow-kvartetten Glasvegas - sångaren James Allan och gitarristen Rab Allan - bränner av smärtsamt vackra, akustiska tolkningar av tre egna låtar och en cover på The Ronettes Be My Baby. Då Rab med innerlig stämma körar sin kusin James i Geraldine får jag tårar i ögonen. Och som James kan sjunga; den närmast felfria självbetitlade debutplattan gör inte hans starka röst rättvisa.
Det är inte bara valet av Barack Obama som president som känns som en historisk upplevelse denna morgon.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar