All alone is all we are

Förra året gjorde jag ännu en pilgrimsresa. Det var egentligen många pilgrimsresor i en, där ett av de viktigaste stoppen var Seattle. När jag äntligen hamnade i Los Angeles var det glamrocken som drog mig dit, till Seattle var det givetvis grungen. Alldeles på tok för många år för sent, men till skillnad från hur mycket musik jag lyssnat på genom åren som inte står pall för tidens tand bär jag fortfarande med mig Alice in Chains, Pearl Jam, Stone Temple Pilots och alla de andra flanellklädda, långhåriga typerna.

Och staden Seattle har givetvis ryggraden kvar. Seattle känns som ett lite punkigare San Francisco. Inte bara för att det också är byggt på sju kullar omgärdat av vatten utan för att staden präglas av samma ungdomliga frihetslängtan, samma uppror men i en argare tappning. Protestsångernas akustiska gitarrer är utbytta mot nihilism förmedlad genom förstärkare.

Så var det också musikens Seattle vi besökte, bland annat 40-årsjubilerande Bumbershootfestivalen.

Weezer överraskade mest, särskilt med tanke på att jag aldrig varit ett fan. Rivers Cuomo, i min värld mest känd för att ha levt i celibat i en garderob (bokstavligen), visade sig vara en entertainer av rang.

Mindre underhållande, men desto viktigare för mig personligen, var Hole. Courtney Love har inte riktigt stått emot tidens tand.

Och så var det det där med att gå i Kurt Cobains fortspår. Jag lämnade Nirvana någon gång i tonåren och har inte hittat tillbaka. Men jag älskade dem en gång i tiden, och var fullständigt förkrossad när Kurt bestämde sig för att det var better to burn out than fade away. Så jag satt på hans bänk i tystnad, tittade på huset mellan träden och hittade den där vinkeln som MTV filmade när dödsnyheten rullade om och om igen framför mina trettonåriga ögon.

Jag skrev däremot ingenting. Jag tänkte istället.

Och åkte vidare till Aberdeen.

Även om Nirvana inte är med mig, är Seattle det.

Last year I went on a pilgrimage to Seattle, a city that's been on my personal map for years and years because of grunge. Unlike other musical genres, grunge has been able to stand the test of time. We went to Bumbershoot and to Kurt Cobain's bench. And although Nirvarna may be long lost, my love for Seattle is still with me and maybe always will be.