London

Väskan packad igen, i morgon bär det av till London. Ska bland annat göra ett par jobb tillsammans med Morgan King vilket jag ser fram emot. Det blir också tid att umgås med vänner och familj, teater, middagar och allmänt häng i det som numera känns mer som min hemstad än vad Malmö gör.

I'm off to London for a week, to work with photographer Morgan King and visit friends and family.

Paris, j'taime - Tuesday March 9th

Min mamma skickar sms från sin andra hemstad Paris. Mitt svar kommer från min andra hemstad London. De möts någonstans över Engelska kanalen.

My mother sends me a text from her second home Paris. My reply comes from my second home London. They meet somewhere over the English Channel.

Always with that London

När jag sätter mig på planet till London härnäst kommer det att vara fredagen den 13:e. Och med ett lågprisbolag. Och min flygrädsla (som jag aldrig lidit av förr, thank you very much, tanke-
verksamheten) blir större för varje gång. Jag tippar på psykbryt.

Nej tack.

Happy Halloween

Happy Halloween, guys! Trots att jag ar medveten om att Halloween i allra hogsta grad ar en kommersiell hogtid kan jag inte hjalpa att vara riktigt glad att den vuxit sig storre och storra i var nordeuropeiska del av varlden. Jag minns nar jag vaxte upp hur jag, som alltid varit fascinerad och foralskad i allt vad haxor, monster, skrack och spoken heter, var sa avundsjuk pa "dem i USA" som fick agna sig at en sa fantastisk hogtid som Halloween.

Men det kan ju enkelt konstateras att har i London ar Halloween ljusar storre an i Sverige. Jag har jobbat hela veckan med utgangspunkt pa RIBA (Royal Institute of British Architecture) pa Regent Street och nar jag akte direkt till Camden i gar kvall var det som att resa till en annan, underbar varld (vilket val i.o.f.s. Camden alltid kan pastas vara). Alla var utkladda, den ena i den mer fantasifulla kostymn an den andra. Vi var pa Shpongles spelning pa Roundhouse och t.o.m. hela bandet var uppklatt; sangerskorna vackrast i sina vita 1700-talsklanningar.

Sen tappar man forstas peppen lite, nar man tvingas sta i minusgrader tva timmar i en ko for att komma in pa efterfesten... Vid det laget hade de flesta av haxorna och alvorna hunnit borja hacka tander for lange sedan

I kvall skulle vi egentligen gatt pa Torture Garden Halloween Ball, som manga av mina vanner har har gatt pa varje Halloween sedan manga ar tillbaka, men det har salt slut som aldrig forr och alla gastlistor vi skulle kunnat sta pa ar fulla... Jaha, vad gor man da? Det basta mojliga av situationen. Den har donnan tanker kora en PVC-haxa pa Slimelight i stallet.

Konsten att köa

Det har nu gått ett tag sedan H&M lanserade sina första butiker i Tokyo och de erbarmliga köerna har tack och lov minskat. Men vilken helt enastående förmåga japanerna har att köa! Att på olika sätt trängas, vänta ut varandra och ändå vara artiga och trevliga. Inga riots här inte. Det är en väl inövad färdighet, antagligen absolut nödvändig i en stad där 35 miljoner människor lever intill varandra.

Jag tänker ofta på det när jag är i London; att trots att Tokyo är tre gånger så stort känns det samtidigt tre gånger så luftigt - ja, även i den värsta rusningstrafiken. Det kanske har med kulturella attityder att göra - varför det inte är konstigt att glesbebodda svenskar är gruffiga som få. Jag blir aldrig så irriterad som i tunnelbanan i Stockholm. Det har med jämna mellanrum hänt att jag hamnat i både en och annan kö för att över huvud taget komma in i en butik i centrala Stockholm och genast åker de trotsiga mungiporna nedåt. Jag undrar hur det hade sett ut om kön utanför H&M i Ginza - som sträckte sig över flera kvarter - av någon anledning uppstått vid valfri gata i den kungliga hufvudstaden. Blodbad all over.

The Londoners är måhända trevligare i sin attityd än svenskarna - men de dryga 10 miljonerna i Europas kaotiska maktcentrum har ett och annat att lära sig när det tar 20 minuter att alls komma över ett övergångsställe på Oxford Street eller när tunnelbanan plötsligt stänger i Wembley trots att 40 000 Madonna-fans fortfarande är kvar, det vädras bokstavlig upploppsstämning och polissirenerna börjar yla över takåsarna. Det är då man börjar undra vad man gör med sitt liv och varför man inte permanent bosatt sig i Tokyo för länge, länge sedan.

A glittering walk on the wild side

I lördags var jag på DUCKiE, en återkommande burlesk gaynattkabaret, på The Royal Vauxhall Tavern i London. Under ledning av mama Amy Lamé fick jag äntligen se Justin Bond stå på scen, en halv meter ifrån mig.
På många sätt är Justin inkarnationen av det som får mig att älska New York så mycket - den teatrala, dekadenta, ut i fingerspetsarna queera quirkyness som sedan flera årtionden frodas i kvarter som East Village och Meatpacking District. Justin har, som draginkarnationen Kiki tillsammans med pianisten Herb, nominerats för bland annat Tony Awards och i olika sällskap turnérat världen över till anrika scener som The Sydney Opera House och London's Queen Elizabeth Hall.

Just nu kan man se Justin, fram till 1 november, i showen Lustre.
Soho Theatre
21 Dean Street
London W1D 3NE

Sugen på DUCKiE Club Night?
372 Kennington Lane
London SE11 5HY

Justin har även framträtt som sig själv i John Cameron Mitchells underbara dramakomedi Shortbus från 2006, där han med bitsk briljans med jämna mellanrum glimtar förbi.

London

Tillbaka efter helgen hos vännerna i London.

Holloway, Camden, SoHo, City och Brick Lane.

Umgänge, shopping, promenader, födelsedagsfirande, karaoke, 50-tals bowling, öl och cider n black på The Intrepid Fox och Big Red.

Det har varit en intensiv, och skön, helg. London är fantastiskt, och vännerna likaså.
Tyvärr lyckades både den goda vännen (som vi framför allt reste för att besöka) och hans pojkvän bli sjuka dagen efter att vi kom, men även om vi inte kunde göra allt det där som vi tänkt göra, fick vi några väldigt fina dagar tillsammans.