Ungdomshuset går i graven

Jag orkar inte kommentera förhandlingarna, kravallerna och rivningen av Ungdomshuset med mer än att det känns sorgligt. Det har varit en viktig knutpunkt och alternativ mötesplats. Däremot vill jag gärna citera Kajsa Ekis Ekman som under rubriken "Gravskrift över en mötesplats" lyckades sammanfatta mycket av mina egna tankar.

"Kära kamrater i Köpenhamn!

Ni som fortfarande har blod i ådrorna istället för Coca-Cola eller caffe latte... Ni som springer runt på gatorna som yra höns, berövade ert Ungdomshus.

Tack för allt.

[...] Det var ni som fick mig att förstå hur en miljö kan fungera utan ledare eller profit. Ert hus och ert folkekøkken stod alltid öppet för genomresande. Ni nöjde er inte med pastasallader på kaféer, tidsbestämda samtal präglade av konsumismens geografi, kalla nätter och ingenstans att gå. Ni ville ha något mer.

Ni attackerar grävskoporna ert hus. Nu besprutas ni. Nu strömmar polisen till från hela Danmark. Nu har ni förvandlats från aktivister till 'huliganer' på en dag.

Bland dem som fördömer er nu finns en hel del som kommer att uppmärksamma internationella kvinnodagen på torsdag. De vet nog inte att det var just här, i detta hus, som dagen kom till för 97 år sedan. De över hundra kvinnorna från sjutton länder och ert hus, som då var Folkets Hus, stod öppet för dem.

Vi har tyvärr inte blivit virtuella människor sedan dess och vi behöver fortfarande mötesplatser. Om det berättar Digt för Ungdomshuset. Hur ett hus kan betyda liv. Och att när man drar i gång någon aktivitet som inte involverar konsumtion slutar det ofta med att man får tårgas i ögonen."