Jag försöker hitta orden på kärleken. Förstå den. Varför finns den? Varför har jag, precis som Maria också påpekade alldeles nyligen, en så intensiv lovestory med Tokyo? Vad är det som trollbinder och som vägrar släppa taget? Jag, som fallit offer för allt från Bangkoks till New Yorks charm, allt från indiska landsbygdens till de skånska slätternas; vad är det med Japan som fängslar så mycket mer, som griper tag så mycket djupare, som är som den mest djupa förälskelse? I tankarna varenda dag, ibland som en sorg, för det mesta som en sagolik eufori. Jag har fortfarande inte orden för det.
Men med jämna mellanrum trillar jag över texter som fångat någon liten bit, och jag kan tänka att "precis just så är det".
Tokyo har samtidigt en sällsam dualism. Tittar man förbi glänsande arkitektritade monument, gatuförsäljning som vräker ut de senaste uppfinningarna, cutting edge-mode i trendkänsliga affärsdistrikt, automatiserat vardagsliv med talande biljettmaskiner, bankomater och GPS-system, så finner man en småstad där livet går sin gilla gång. Borta är storstaden. I stället möter man en bymentalitet där gästfrihet fortfarande kommer i första hand och människor är mer intresserade av att hålla gamla traditioner vid liv. Bland lugnet i gränderna blir man ständigt påmind om hur påtagligt japansk verkligheten ändå kan vara, och resan fyller sitt syfte.
Tidningen RES lyckades visst sätta fingret på något ytterligare.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Vad tycker ni om japansk film? har ni några godingar man bör se?=) dem e la mkt för skräck där borta? eller bara nått man fått för sig?
Pulse, det finns väldigt mycket japansk film utöver skräckgenrerna, även om jag personligen är mest förtjust i just dem :P Takashi Miikes "Audition" tillhör en av de bästa filmer jag har sett. "The Last Life in the Universe" eller "Barnen som inte fanns" är andra exempel på bra japansk film utan lika mycket chock-/skräckeffekt.
Olika typer av filmer relaterade till den fascinerande japanska historien är också ett gott alternativ, så som "Harakiri" eller Kurosawa-klassiker som "De sju samurajerna" och "Demonernas port".
För inblick i den japanska filmindustrin + diverse typer av tips, rekommenderas boken The Midnight Eye Guide to New Japanese Film av Tom Mes och Jasper Sharp. Jag skrev ett inlägg om den en gång i tiden, det kan du läsa här: http://tokyotidbits.blogspot.com/2006/12/julstress-och-japansk-film.html
Jag tycker det kan vara svårt att sätta fingret på vad som gör att man blir så förtjust i en plats. Jag har svårt att förkara varför jag tycker så mycket om Madrid eller för den delen Hong Kong som är en av min favoritstäder. Tokyo och Japan har jag tyvärr inte ännu besökt men hoppas kunna göra det någon dag
Skicka en kommentar