Om jag alls har några läsare av den här bloggen kvar, så vet de (ni) att den inte uppdaterats speciellt frekvent den senaste tiden. Sommar och semester har tagit ut sin tidsmässiga rätt, men det har funnits andra skäl också. Jag har funderat över det här med bloggandet, på varför jag gör det, vad det fyller för funktion - för mig och för andra - och om det är värt det. Vi vet alla att det tar enormt mycket tid. Under sommaren har jag valt att inte läsa en endaste blogg, för av samma skäl som jag funderat över mitt eget skrivandet, funderar jag över varför jag läser andras. Vem vill jag läsa, varför, vad har den personen verkligen att säga som är värt så mycket av min tid? Livet är kort. Jag tycker om att fylla det med en hel armé av olika typer av saker - bl.a. skrivande och läsande. Kanske finns min blogg och andras med i den ekvationen. Jag vet inte än och jag får se var det här tar vid igen.
Under tiden reflekterar jag över en text som Amanda i The Dresden Dolls skrev, som sitt sista inlägg för över två år sedan i sin blogg.
I do not want to live to archive my own life.
I see it everywhere around me, especially with the popularity of web diaries, forums, and cell phones that take pictures. I do not want to fall into the subtle trap of truly believing I Blog Therefore I Am.
I see this happening at our shows, as an alien army of fans in the front row hold their phones up to my face as if probing me for signs of life in some twisted Outer Limits martian ritual. But I understand this feeling all too well. The picture that you will take home, connect to the interweb, mail to your friends and offer proof positive that you had an experience is almost worth more than the experience itself. And as I realize that more and more people out there read this diary, it haunts me in my life. Each good deed, struggle, mishap and geuinely weird experience I have gets simultaneously logged into an unhealthy mental card catalog of Good for Web Diary.
We could talk on and on about The Male Gaze, post-feminism, narcissistic personality disorders and so forth, but the truth remains simple. For some people, life is lived to be shown more than lived. I pray every day that I don't fall victim to this in perpetuity, it would completely suck. Fuck it.
--
Jag skriver, därför är jag.
Men för mig, utan bekräftelser, inte för någon annan.
Jag måste lära mig att leva mitt liv utan andras bekräftelse på och av det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Jag älskar att läsa din blogg, men jag förstår dina tankar. Den senaste tiden har jag tänkt i liknande banor som du även om min blogg inte är så seriös och vettig som din. Precis som du säger är livet kort och man vill ju fylla det med rätt saker.
Vad du än beslutar dig för så ska du veta:
DIN BLOGG ROCKAR! :)
Tack Marion, det värmer verkligen att höra :) Det är skillnad på att kräva bekräftelse och att få höra uppskattande ord :)
Det är inte alls säkert att det läggs ned dock, jag älskar ju att skriva. Och ett par bloggar, så som din t.ex., har jag ju faktiskt behållning av att läsa. Det var bara ett tag då jag plötsligt hade hur mycket bloggar som helst jag kollade dagligen och som jag samtidigt satt och irriterade mig på, det blev för mycket "se mig, jag är så bra" av allt... Och för mycket spegling av verkligheten snarare än att leva i den. Men jag hoppas att man kan blogga utan att det behöver bli så - jag ska bara klura ut hur ;)
Jag gillar din blog men framför allt gillar jag hur du skriver.
Jag läser, självklart.
Om du slutar att blogga så respekterar jag det, om du fortsätter så fortsätter jag att läsa :3
Det är en svår problematik mellan levande av verklighet och skildring av verklighet och det är svårt att sätta fingret på vad problematiken är, men jag tycker du hittar rätt med fingret här. Jag hoppas att du hittar lika rätt med ditt val angående problematiken.
Ett år med skrivande och läsande av bloggar känns som flera flera år, och jag tycker det är oerhört intressant ur ett socialt perspektiv.
Ja, som sagt, vi får se var det leder. Över sommaren har det i.a.f. varit väldigt viktigt att distansera mig från "livet på/över internet" och jag vill inte gärna trilla dit igen. Samtidigt, också som sagt, är skrivandet något av min ryggrad och bloggen är precis ett sådant utlopp man kan behöva då ens mesta andra skrivande är bestämt av redaktörer... Jag vill att bloggen ska vara ett kreativt utlopp och det är just den känslan jag behöver hitta tillbaka till. På något vis.
Jag tycker att det vore oerhört synd om du bestämde dig för att sluta blogga. Men jag, liksom de andra, förstår hur du tänker. Alla som bloggar har nog någon gång funderat lite över om det är värt det. I somras lät jag Collective vila, uppdaterade pliktskyldigast kanske 1 gång i veckan och saknade inte det ärligt talat. Nu har hösten börjat och jag har skrivit mer än någonsin tidigare, samtidigt tycker jag det är roligare än på länge. Så länge man får ut något av det själv så är det väl värt det antar jag… Däremot har även jag slutat läsa en hel del bloggar, eftersom jag upptäckte att jag inte kände för personen eller tyckte det som skrevs var vare sig begåvat, intressant eller roligt och vad tjänar det då till? I flera fall irriterade jag mig dessutom på människan och det är ju rent ut sagt vansinnigt. Slösa bort sitt liv på att störa sig på människor man vare sig känner eller vill känna. Däremot har jag alltid gillat din blogg just för att det är begåvat och intressant. Kort sagt, jag hoppas att du bestämmer dig för att stanna!
Linda: Jag tror att det är lätt hänt att bloggen någonstans går från att driva en själv till bli driven av en själv. Att det blir en rutinbaserad självklarhet istället för en möjlighet till kreativitet och frihet i skrivandet. Som du har gjort tror jag det är viktigt att man ibland tänker varför man t.ex. bloggar.
Hur skulle jag kunna lära känna dom här sidorna av dig, ditt liv och dina tankar om du slutade blogga?
Skicka en kommentar