Japansk musik och Den Stora Kärleken

Bland posten som hopat sig innanför ytterdörren under min bortavaro finns ett gäng recensionsplattor. När jag öppnar kuvertet hittar jag det japanska poprockarna An Cafes senaste platta Magnya Carta. Trots att jag aldrig hört dem förut svämmar plötsligt hjärtat över av kärlek när jag tittar igenom utskicket och jag kommer på mig själv med att stå och bara fånle. Åt den söta tecknade poster som medföljer i konvolutet, åt att det i pressreleasen står att bandets starkaste sida är deras "stylish and colorful outfits" som fansen givetvis efterapar - helt enkelt åt att jag överväldigas av min stora, stora Japan-kärlek. Tokyo, the love of my life. Tokyo, min mesta och intensivaste lovestory. (Ok, Andreas är också det, men jag måste erkänna att det nästan är fånigt hur vi är lika kära i annat som i varandra och att vi då också alltid lyckas bli kära i samma saker, om det så är Tokyo eller rödvin med viognierdruva eller Trent Reznor). Och då inser jag att jag nog ändå vill blogga, för det är ju här jag får utlopp för den där stora kärleken till landet som får mitt hjärta att svämma över, brista, bli komplett. Det har ju alltid varit därför jag bloggat.