07 september 2007

Skratta kan man åtminstone

Det har varit en mycket crappig dag, minst sagt. Men skratta kan man väl åtminstone. Speciellt när man läser Henrik Schyfferts blogg. Han är bitsk och elak och rolig på precis det där sättet jag tycker är roligast av allt. Eftersom jag inte har den minsta skrivlust eller inspiration just nu, citerar jag därför Schyffert istället (som bestigit Frostmofjället). Och skrattar lite när det känns extra jobbigt.

"Fan vad trött man blir på norrlänningar som ska hålla på och vara sådär norrländskt chauvinistiska. Ni vet, frågar man om vin så erbjuds det hemkört ur kåsor, hamburgare är gjorda på renkött och kallas för Lap Donalds (!), tallrikarna är av näver och det är fan hjortonsylt i allt från gröten till tandkrämen.
Och hela tiden en massa nedlåtande kommentarer om hur jävla norrländskt och rustikt allting är.

"Dä blir till å gå, finns ingen tunnelbana här".

Jag vet, och ge mig maten på en riktig tallrik, lappjävel. Det är år 2007!"

Och så skrattar jag lite till när jag tänker på att Alex Schulman sa, att när man pratar skånska låter det som om man kräks lite. Det är ju helt sant. Både norrlänningen och skåningen i mig tycker att det här är otroligt roligt. Och jag behöver skratta, dammit!

2 kommentarer:

Birgitta sa...

Som någon sa: förmågan att skratta (även åt sig själv!) ärlika viktig för att överleva som vatten!

Linda sa...

Absolut! Utan självdistans stannar världen...