En arg man...De som läst den här bloggen hyfsat regelbundet vet att jag har ett gäng hang-up's som man eventuellt kan tycka att jag inte borde ha längre. När man är 26 år förväntas man vara "vuxen" och den termen innebär för många människor att man måste lägga intressen som var ok som tonåring bakom sig. Sorry, won't happen.
Jag älskar (populär)kultur. Jag kan inte andas utan musik, film och litteratur. På vissa sätt är jag helt enkelt urnördig, men bryr jag mig? Nehej då.
Och de där stjärnorna som lyser på min idolhimmel som jag pratat så mycket om, de hoppas jag aldrig slocknar. Smått fanatisk fascination för Madonna leder till smått fanatisk fascination för Trent Reznor leder till smått fanatisk fascination för Dave Eugene Edwards leder till smått fanatisk fascination för Rufus Wainwright leder till smått fanatisk fascination för Henry Rollins.
"Fanatics! Hello from gray and rainy Stockholm Sweden. Last night I was in Gothenburg for the first show of the year and it was a great time. Tonight’s show is sold out and should be a blast. I have done a lot of shows in this town and I have done a lot of shows in tonight’s venue, The Rival," skrev Henry i bloggen på sin hemsida igår.
Och visst var det en blast. Senast jag såg Henry var i samma lokal i slutet på maj förra året.
Henry är intensiv, arg, charmig, otroligt rolig och framför allt fantastisk smart. Anekdoterna från hans liv som han levererade från Rivals scenkant spände från då han var i Islamabad samma vecka Benazir Bhutto blev mördad till det senaste Geroge W. Bush sagt som gjort honom upprörd till ett möte med David Lee Roth på ett konstgalleri i Los Angeles i början på 1980-talet till då han lyckades övertala Sharon Osbourne att låta honom dricka te med Ozzy i Black Sabbaths replokal. Han har en förmåga att berätta långa, långa monologer med mängder av bispår utan att publiken för ett ord tappar intresset. Man kan inte annat än älska honom.
Att vi under de tre timmar hans spoken word-föreställning pågick satt ungefär två ynka meter ifrån mannen själv och då och då fick ögonkontakt med honom (något han säkerligen glömde samma sekund han riktade blicken åt ett annat håll, men som vi kommer att komma ihåg länge) gjorde förstås inte saken sämre.
Jag tror att ett av skälen till att jag är så förtjust i Henry är, att han i en härligt intelligent förpackning är bitsk, cynisk och arg på allt och alla samtidigt som han vägrar ge upp hoppet. Han reser jorden runt gång på gång för att försöka förändra den. Han åker till Syrien, Libanon, Irak, Iran, Israel och Pakistan för att själv bilda sig en uppfattning om läget och lära känna människor. Han har vigt sitt liv åt att, förutom punka loss jävligt hårt, kämpa mot homofobi och rasism. Han säger att han tar saker som 4 Parents personligt och ser det som sitt ansvar att göra allt vad han kan för att kämpa emot det.
Heja det. Heja civilkurage, engagemang och ett starkt jävlar anamma för förändring.
Henry Rollins, the world needs more people like you.
...som ibland är glad och charmig också.
1 kommentar:
Jag håller helt med!
Skicka en kommentar