25 mars 2008

Den vackraste svenska som finns

Kan man säga att det finns en Jocke Berg-svenska? I.s.f. är den, vid sidan om Christine Falkenland och möjligtvis Åsa Ericsdotter, i mina ögon (i min kropp) den finaste svenskan som finns i vårt avlånga land.
Det bor en djup längtan i hans språk; en fingertoppskänsla för den svenska melankolin och drömmen om någonting annat - en bättre tid, en bättre plats, ett bättre liv. Det är bitterljuv balsam för själen att läsa, att lyssna på.

Jag är född i en tid
precis när dammet lagt sig ner
En meningslös tid
exakt en tusendel försent
Och visst bor det ett skrik
någonstans i ditt lugna tysta liv
En vild fantasi
som dränkts i lådvinsnostalgi

Men när natten är ljus
i ditt sjuttiotalshus
och du är ånga, spår av ett moln
i en dröm om att fly
till någonting nytt

Och du håller så hårt
Och när längtan blir svår
så är jag din din din att ta med
Att ta ut, att ta in
i någonting nytt

När jag kommer hem till Stockholm är det första jag hör på tunnelbanan japanska. Och i Pushing Daisies börjar det plötsligt också talas japanska. Och jag tänker att trots att jag inte kan språket kan jag tillräckligt många små, små bitar för att med jämna mellanrum höra ord jag förstår. Det känns onekligen häftigt.

1 kommentar:

annelie sa...

Det är faktiskt så fint att det svider i hjärtat tycker jag.