07 april 2008

Onödigt skryt

Att se Rufus Wainwright i Stockholm är lite som att skapa x antal varianter av sin egen version av illustratören Jesper Walderstens fantastiska "onödigt skryt"-strip. För där står visst Fredrik Strage och sippar champagne i baren. Och där hänger Peter Jöback med sin pojkvän i foajén. I toalettkön står visst Marie Göranzon. Lite längre bak sitter Marie Fredriksson. Nog är det Gustav Skarsgård och Torkel Pettersson som precis trängde sig förbi för att sitta på samma rad som vi och sist in i salongen rusar visst Jonas Karlsson med andan i halsen. (I New York ställer sig Jake Gyllenhaal på scen för att läsa spoken word-delen av Between My Legs och under Judy Garland-spelningen i London är Ian McKellen bara en av otalet internationella storheter i publiken).
När allt kommer omkring är det väl heller inte för inte som Sydsvenskans nöjes- och kulturredaktion har norpat åt sig si så där hälften av biljetterna till Rufus utsålda spelning på Ystads opera imorgon, mig inkluderat. För mannen med den stora rösten och det teatrala uttrycket lockar uppenbarligen kulturpersonligheter av alla de slag.

Varför vet jag inte. För att han är så dramatiskt och sensuell? För att han i titel av "popstjärna" kan stå kväller i rad på Dramatens scen utan att det blir pinsamt? För att han har själ, elegans och begåvning i en närmast unik kombination? För att han ständigt sjunger om New York och får oss alla att drömma om en annan värld, en bättre värld som glittrar och är full av män som läser modemagasin.
Jag vet inte.

Jag vet bara att jag älskar honom ut i fingerspetsarna, så mycket att det gränsar till att vara löjligt, och att jag älskade varje sekund av spelningen på Dramaten i lördags.
Jag älskar att han, trots sin stora rutin, är så nervös att han kommer av sig mitt i Nobody's off the Hook för att Dramaten "is such a beautiful theatre that I'm just feeling stupid".
Jag älskar att tårarna rinner ned för hans kinder när han sjunger hjärtslitande Not Ready to Love.
Jag älskar att han spelar personliga favoriter som Grey Gardens (jag vill också hänga så där över pianot, alldeles ensam! Och när man ser ett sådant framträdande blir man nästan lite ledsen att den käre Rufus är den mesta bög man kan hitta inom musikvärlden i dag), The Maker Makes, 11:11 och The Art Teacher (den låt som fick mig att ursprungligen bli hals över huvud kär i Rufus och den låt som kanske fortfarande gör mig mest gråtfärdig av allt i hans sagolika repertoar).
Jag älskar att han mitt i spelningen oplanerat bestämmer sig för att spela Greek Song ("another gay song; you know, gay as in happy" efter underbara Sanssouci) och avbryter sig själv mitt i den för att upplysa oss om att han tycker att texten låter precis som svenska.
Jag älskar att han spelar California och skrattandes själv sjunger det som egentligen är ett solo på elgitarr.

Och jag kommer att älska varje sekund av spelningen i Ystad i morgon, så mycket att jag redan nu nästan är ledsen att det kommer att vara över när det är över. "Du är inte rädd att det kommer att bli för mycket?" undrar mamma lite försynt när jag efter spelningen i lördags sms:ar henne att jag svävar på moln och att tisdagen kommer att bli fantastisk. Men nej, det är jag inte. Inte ett dugg. Jag vet inte varför, men det kan inte bli för mycket av Rufus. Han är ju trots allt inte bara min Store Idol - han är som en hjälte i en saga, en vän som alltid är där, en tröst som även får tårarna att rinna.

När Rufus Wainwright står ensam på Dramatens scen5 april 2008 fyller han varje millimeter av den.
© Petter Brandt, rockfoto.se

Så här tycker Expressens Anders Dahlbom.
Så här tycker Aftonbladets Håkan Steen.
Så här tycker DN:s Johanna Paulsson.

8 kommentarer:

Rim of the World sa...

Åh, du skriver så bra att jag ryser! Precis som du skriver, så är det! Not Ready To Love fick tårarna att rinna ner för MINA kinder när han spelade i Oslo och the Art Teacher lägger sig under huden och gör en härligt sorgsen.

Här var det inga kändisar i publiken (iofs kanske det bara var jag som inte kände igen dem om de fanns där) och hela behållningen var rösten. Det var som att se en trolleriföreställning, för det enda jag tänkte var "Hur är det möjligt?!" Låtarna är så fina men tekniskt svåra och han sjunger dem som om... det finns inte ord!

Lyllos dig som får dubbelRufus! Killen är ju ett musikaliskt geni.

Linda sa...

Äh, kändisarna är ju inte ens ett plus i kanten, bara ett faktum jag lade märke till :P
Jag tror att jag kommer att gråta ikväll. När jag såg honom på Cirkus i vintras gjorde jag det flera gånger, särskilt till personliga favoriter som 14th Street och I don't know what it is. Jag hoppas att spelningen blir lite annorlunda än i lördags, men även om den inte blir det - who cares, it's the one and only Rufus anyway!

Anonym sa...

Du är lycklig som får se Rufus ikväll. Synd att du inte såg honom på Söndagen för det var nästan en helt annan konsert. Han bytte ut så många sånger spelade bland annat: Vibrate, I don´t know what it is (tillägnatd Abba, solo för första och enda gången) Pekade fuck till Kungen o drottningens tomma loge. Han dedikerade Peach Trees till alla oss som var där 2 kvällar, han känner ju igen många :) även This love affair och Dinner at Eight. Han är fantastisk! Och han rapade i Hallelujah och sen kom han avsig ordentligt vissa längst fram fick hjälpa honom att komma ihåg vilken vers han skulle börja på ;) Helt underbart.

Undra vad han spelar ikväll!

Linda sa...

Är det sant?! Det är sådan där information som får det att båda sjunga och svida i hjärtat på en och samma gång. Jag funderade lite på att gå på båda spelningarna på Dramaten, men eftersom jag hade biljett till en och även till Ystad kändes det lite för mycket (hade landat på rejäla 1 500 spänn också).
Var du på båda spelningarna? Vibrate hade jag gärna hört live, men ännu hellre Natasha (pojkvännens favorit som han, efter att jag släpat med honom på tre Rufus-spelninar på mindre än ett år, fortfarande inte fått höra). Och Peach Trees! Och This love affair! Och Dinner at eight! Jag hade älskat att höra dem alla! Men mest avis blir jag nog ändå på I don't know what it is solo... My god, det är verkligen en av hans mest självlysande sånger. Jag har dock aldrig fått höra The one you love live, det väntar jag fortfarande på.
Spelningen i Ystad i går var låtmässigt rätt lik den på Dramaten i lördags, men själva Rufus var däremot annorlunda. Annorlunda klädd, annorlunda stämning, annorlunda mellansnack (givetvis) och långt ifrån lika nervös som han verkade på Dramaten. Han kom inte av sig lika ofta (bara en gång i Complainte de la Butte då han på franska plötsligt sjöng "jag kommer inte ihåg orden"), flamsade inte bort de tysta partierna i låtarna och grät inte. Men han skrattade, skämtade, tillägnade Matinee Idol till Heath Ledger och berättade om bakgrunden till Gay Messiah och hur låten gått från att vara "a fun song, you know, for parties" till att bli en politisk sång när George W Bush kom till makten 2000 och sedan en regelrätt bön när han blev omvald 2004. Jag älskar hans små anekdoter, hans små infall och berättelser som är unika för varje spelning.

Anyway, mitt Rufus-babbel vet aldrig några gränser så om inte även det ska bli lika löjligt som min min kärlek till honom är det väl dags att sluta nu... :P

Marion Eleonora sa...

Underbart att läsa om Rufus-speningen! Själv satt jag hemma och smådeppade över att jag inte också fick uppleva det fantastiska. Men jag hade i alla fall ett Rufus-linne på mig som någon form av otillräckligt substitut.

Anonym sa...

Tack för informationen om Ystad spelingen, den verkade också fantastisk!

Jag var på båda spelningarna och det var ju många som var det vilket Rufus visste om och därför ändrade om rejält i låtlistan.

Vibrate och Dinner at eight var helt underbara,under den långa tonen i Vibrate så sa han efteråt att han tänkte på Bergman som regiserrade Rufus och och att han hade "a nervous breakdown while still looking perfect"
Han var också mycket mer avlappnad på dramaten andra kvällen och sa att det varit en magisk magisk magisk upplevelse att få vara med om (för honom) tackade staden Stockholm för det. Han berättade om the Swedish folk singer (COrnelis) vars museum han såg i gamla stan och blev påmind om när han ätit middag (gyllenefreden) med en skivbolagsmänniska för länge sen och skivbolagsmänniskan sedan hade gett honom allt Cornelis givit ut typ 20 cd skivor enlig Rufus! Han kommer inte igenom dem (hehe konstigt nog). Finns mycket mer att berätta men såklart är varje Rufusspelning helt annorlunda och speciell. Rapningen är ju en klassiker också!! helt otoligt... han började om på olika verser, kom av sig igen och igen och vi på första raden (som han fantastiskt nog gav enorm uppmärksamhet hela kvällen) försökte hjälpa honom med textraderna... :) Ok finns på you tube. Du har anledning att vara lite avundsjuk på den konsertern måste jag säga... vi får hoppas att han kommer tillbaka till Stockholm snart snart snart.
Nämde jag att han älskade St GÖran o Draken i Storkyrkan och ville köpa den! Fick gratis outfit från "the church of jeans" Acne.

Linda sa...

Ja! Vilken kväll det verkar ha varit... Jag vill veta allt men samtidigt ingenting, det känns ju så trist att man har missat det, att man satt hemma i lägenheten och hade LOST-marathon istället :P
Spelningen i Ystad var helt sagolik, mycket för att det var så otroligt litet (bara 300 personer i publiken, trots att vi satt på åttonde raden satt vi ungefär lika nära som då vi på Dramaten på lördagen satt på rad två), det kändes nästan som om man satt i Rufus knä. Så lugn och sansad som han var på spelningen har jag heller aldrig varit med. En vän var efteråt t.o.m. lite besviken just över det (hon älskar Rufus när han är som mest teatral, nästan när det, som hon sa, blir teater och show snarare än konsert), men själv tyckte jag att det kändes som om man för en gångs skull fick komma nära privatpersonen Rufus istället för scenpersonligheten Rufus. Det fanns ett allvar i honom och i hur han framförde sina låtar som jag inte kan påstå att jag har saknat tidigare - jag älskar "teater-Rufus" lika mycket som min vän - men när man väl fick se något annat, en vältalig, intelligent och allvarsam man bortom skämten, dramatiken och "fjolligheten" var det hur magiskt som helst, känns verkligen underbart att ha fått uppleva.
Men nog ångrar jag mig lite att jag inte såg båda spelningarna på Dramaten ändå. Framför allt för att det mycket möjligt är den enda chansen att ha fått höra I don't know what it is solo, jag kan knappt ens begripa hur bra det måste ha varit. Om det någon gång kommer en möjlighet att se Rufus så här, flera gånger på raken, kommer jag definitivt inte att låta chansen gå mig förbi för att jag tycker att det kostar lite för mycket... Upplevelsen är ändå i sig bortom prislapp. Däremot ska jag inte se honom på Hultsfred i sommar, däremot blir det Martha på Södra Teatern i maj :D
Så om det har blivit för mycket Rufus? Knappast! Snarare tvärtom. Mina Rufus-skivor går varma, jag har beställt en massa Rufus-saker jag saknade och väntar bara på när nästa turnédatum som passar mig ska utlysas ;)

Anonym sa...

Nej det kan aldrig bli för mycket Rufus!! Verkar ha varit alldeles fantastiskt i Ystad.... önskar jag varit där också. Jag tror inte att det går att spendera för mycket pengar när det gäller Rufus :) Såg du möljigen konsertern på Södra teatern 2005? Själv så "upptäckte" jag Rufus förra året bara men har redan sett honom 3 ggr live :) det är ju skönt att Rufus gillar Skanidinavien så mycket. Jag hoppas på att han är tillbaks i Stockholm till sommaren! Även om den här intima upplevelsen på dramaten är svårslagen... suck... Tänker inte åka till hultsfred tror jag (kan hända att jag ångrar mig bara för hans skull) Jag mötte även upp honom efter konsertenra (var bara tvungen) och han är ju så otroligt charmig mot sina fans... fantatstikt... Han gav mig också en komplimang som jag tror jag kommer att tänka på på min dödsbädd!!!! Jag ska också se Martha, dock har jag inte hört så mycket på hennes musik (än) Men måste ju stödja Wainwrightarna ;)

Du skiver så fint om Rufus i din blogg och jag håller med dig om att han känns som en vän eller en hjälte som alltid kommer att finnas där! du kan om du vill maila mig på lindap@hotmail.com kan vi prata mer rufus ;) // Linda