23 maj 2008

Ute på jobb

Jag är dålig på att blogga just nu. Det beror på att jag är ute och rör på mig och har ett gäng reportage att skriva till manusstopp på måndag.

Förresten var vi och såg Henrik Schffert (The 90's - Ett försvarstal) i tisdags. Schyffert är ett briljerande geni med en förmåga att på ynka två timmar svänga mellan de bitskaste av elakheter, den roligaste komik och det djupaste allvar utan att för en sekund tappa publikens intresse. Att showen har fått lysande kritik (idel femmor av några av landets mest svårflirtade recensenter) talar sitt tydliga språk. Jens Petterson på Aftonbladet kallade Schyffert "så begåvad att man får svindel" och ringade även in precis det jag själv tänkte på när jag lämnade China Teatern: att det är "personligt om en märklig karriär, men säger hur mycket som helst om landet vi lever i. Hur vi har varit och är. Om humor, ironi och att våga vara allvarlig."
Jag låg vaken ett bra tag på kvällen och funderade över faktumet att jag är svensk och hur jag med åren inser mer och mer att det sitter i ryggraden på mig. Det är både läskigt och befriande att erkänna.

1 kommentar:

Birgitta sa...

Eftersom jag just läser Lars Trägårdhs "Är svensken människa?" och har hållit på med diskussioner flera månader på vår härligt etniskt, religiöst, kulturellt, politiskt (etc) blandade folkhögskola att diskutera om det verkligen FINNS något IDAG som man kan beskriva som "svenskt"... så är jag jättenyfiken på vad du kommit fram till är det som gör att du känner dig, just, svensk?

OBS! Det är ingen "laddad" fråga - det är en öppen, nyfiken, VIKTIG fråga. Tillsammans behöver vi - = alla vi som idag bor och verkar i det land som benämns Sverige - prata med varandra, fundera, försöka ringa in vad det är. För nog är det lite olika? Lite beroende på bakgrund? På var man bor? På vad man har med sig i bagaget? Alltså olika hur man definierar och erfar "det svenska".

Jag är jättenyfiken! Liksom du, Linda, känner jag mig också svensk (efter/i åratal av "blandäktenskap" och åratal utomlands; och fortfarande nomadiserande i jobb och vardagsliv mellan Europa, Sydasien och Latinamerika). Men det är fortfarande ett sökande och ett ifrågasättande. Och en ständig förändring.

Och vetskapen:
Man kan aldrig vara trygg med det s k "annorlunda" om man inte också är trygg med det s k "egna". Kanske är en del av tryggheten att våga ifrågasätta sig själv och det man upplever som självklart? (Och som alltså inte alls behöver vara särskilt självklart...)