Driftiga människor rocks Tokyo

Att befinna sig i Tokyo innebär att befinna sig i en ständig malström av sanslöst driftiga människor. Rim skrev en gång, att de som hamnar i Tokyo har det gemensamt att de inte nöjer sig. Att de vill ha någonting mer av livet. Vad detta "mer" är varierar väl (liksom att det finns miljontals människor vars "mer" stavas något heeelt annat än att komma till en stad som Tokyo), men det är inte svårt att åtminstone tolka det i termer av driftighet.

Människorna jag möter här - om de så är svenskar eller kineser eller vietnameser eller från något helt annat land - är ofta väldigt framgångsrika inom sina fält. Och om de inte är det, så är de väldigt ambitiösa och vill inte mindre än bli framgångsrika. På middagar och mingel möter jag illustratörer, grafiska formgivare, arkitekter, kvalitetschefer, teknikutvecklare, journalister, entreprenörer, textilkonstnärer, forskare, professorer... Med jämna mellanrum känns det som om jag halkat in i ett finrum jag egentligen inte borde ha tillträde till. ”Hur hamnade jag egentligen här?”

Men till skillnad från många tillställningar i Sverige är det mer tankar än känslor. Jag känner mig alltid välkommen och som en jämlik. Hemma hos Aki-san och Yoko-san Sunaga är vi ett drygt tiotal som äter middag tillsammans och när det är dags att presentera oss lite kort, eftersom många inte känner varandra sedan tidigare, är jag torr i munnen och vet inte vad jag ska säga. Men jag pratar på om mig själv för att jag måste och märker till min förvåning att jag blir mött av både ett par ”oooh” och ett par ”aaah” när jag pratar.
Sedan dricker vi öl, vin och svenska nubbar, sjunger ”a very famous Swedish saké-song” (”Helan går”) och Aki-sans favoritsång (”Vem kan segla förutan vind?”). Det är väldigt fint och en väldigt varm stämning och det känns inte alls som om det är dags att åka hem när klockan blivit 23 och det är dags att röra på sig för att inte missa sista Hibiya Line hem. Det är lätt att bli avundsjuk, men ännu lättare att bli inspirerad och få framtidstro. Världen ligger ju där för fötterna på en om man bara vill och är villig att tänka utanför boxen, trilla omkull ett par gånger och t.o.m. då och då leva halvvägs på väg utför stupet. Vad jag gjort för att "förtjäna" detta har jag ingen aning om, jag vet bara att jag aldrig nöjer mig, alltid vill mer och aldrig låter rädslan för det okända, för det som borde "respekteras", styra mig även när den känns som mest förlamande.

På middagen hemma hos Sunaga träffade vi bland annat svenska Paul och Mårten. När Andreas bodde i Sunaga House sin första månad i Tokyo 2006 träffade han Paul på en liknande middag. Med på bilden ovan (men däremot inte på den senaste middagen) är också svenske Stephan. I Sverige är Stephan programledare i UR:s programserie Garage: Älska film och Paul är, tillsammans med Josefin Craaford och Jakob Öqvist, programledare på Vakna med The Voice som sänds på Kanal 5.