Kort om japansk metrosexualitet

I den stora korsningen Meiji-dōri / Omote-sandō i Harajuku samlas varje minutt, i väntan på att det ska slå om till grönt, hundratals piffigt klädda japaner som är ute och shoppar, fikar och umgås. Ingen är den andra lik och jag har nog aldrig satt min fot i ett område som känts så arty, så modeinnovation personifierat. Framför mig stå en ung, vacker man. Hans hackigt klippta långa hår är färgat i en nötbrun färg, han har tighta kläder och ur de glittrande sandalerna han har på fötterna kikar tio tår med svartmålade naglar fram. På hans arm hänger en handväska från Louis Vuitton och hans solglasögon är så stora att de täcker halva kinderna. På fingrarna glittrar ett par diamanter. I Sverige tror jag att människor på gatan hade tappat hakan långt innan de ens hunnit viska "det där bara måste vara en bög" åt denna Tokyos motsvarighet till grabbarna Af och Von som hänger runt Stureplan. Min tanke är, "go, baby go go! We're looking at you, we're right behind you".

Jag är medveten om att det finns skarp akademisk kritik mot metrosexualiteten, som menar att den inte har ett dyft med jämställdhet att göra utan tvärtom bara är ett cyniskt kapitalistiskt knep för att snärja den andra halvan av världens befolkning som inte redan sitter fast i klorna på den miljardmarknad som är skönhetsindustrin. Om metrosexualitet som begrepp existerar i Japan eller ej har jag inte den blekaste aning om. Däremot är Tokyo ett av världens köpstarkaste centrum och även om kvinnorna än så länge shoppar mer och lägger mer pengar på sitt utseende än männen, är de, männen, en bra bit närmre kvinnorna i den frågan än i väst. När jag ser unga män som dem i Harajuku vet jag med andra ord inte riktigt vad jag ska tycka och tro. Hjärnan säger en sak ("vad fina ni är, heja heja, fortsätt luckra upp gränserna mellan mäns och kvinnors territorium"), hjärtat något annat ("det spelar ingen roll hur 'kvinnliga' ni ser ut, ni tar fortfarande inte hand om era barn och släpper fram kvinnor till viktiga poster"). Hur som helst är jag stolt över de japanska männen som bevisar för mig att manligt och kvinnligt är något heeelt annat än smink, kläder och utseendefixering.