03 juli 2008

Ginza i mitt hjärta

Som jag många gånger nämnt bodde jag och Andreas i en liten lägenhet i Nihonbashi 2006. Andreas, som kom till Japan långt innan jag gjorde det, styrde upp allting och jag vet faktiskt inte om han hade koll på vilket perfekt läge han lokaliserade oss i när han valde just det boendet. Att vi valde att cykla förbi vår gamla gata och vårt gamla hus på väg hem från Akihabara häromdagen är kanske sådant där som är så dumt (man riskerar alltid att förstörda sina gamla magiska minnen, "nej, men... var det så hääär det var?"), men jag vill på något sätt toucha alla våra "gamla" platser här i stan, åka förbi och säga hej liksom.

Och det känns lustigt att vara tillbaka. Som om tiden stått stilla. Två år är en väldigt lång tid och det har även varit en väldigt händelserik tid, bara det att vi har fått jobb och flyttat två gånger... Nu när vi är i Tokyo igen känns det som om vi har varit här hela tiden. Lokalsinnet trillar dit direkt, jag minns alla gamla vägar, ser hus jag glömt bort men som direkt dyker upp nu när jag ser dem. "Just det...!" Det känns inte som om vi rest ett halvt jordklot, vi har bara kommit hem. Tokyo är precis lika magiskt som det alltid varit, men samtidigt också mycket mer jordnära. Allt det man gjorde stora ögon åt en gång i tiden behöver man inte göra stora ögon åt längre. Nu finns njutningen, igenkännandet, välkomnandet, vännerna, livet.

Och mitt i allt detta: älskade älskade Ginza. Som ett Manhattan i japansk skrud med skyskrapor och spikraka, breda, gigantiska avenyer. Ljust som på dagen även mitt i natten. Varuhus, modehus, restauranger och barer på höjden, på höjden, på höjden. Kanske är det för att det var precis intill Ginza vi bodde 2006 som just den stadsdelen (av de många, av de så otroligt charmiga) etsat sig fast i mig, för inte trodde väl jag att jag skulle vara mest förtjust i världens absolut dyraste kvarter... Jag är en ganska enkel flicka. Men älskade älskade Ginza. Hjärtat sväller av kärlek och jag älskar varje sekund jag är där.


Vi köpte belgiska våfflor doppade i choklad på Manneken i Ginza. Inte för att belgiska våfflor är direkt "exotiskt", men för att där alltid är sådan lång kö och man inte kan hjälpa att bli nyfiken på vad det är som är så speciellt. Inte jättemycket, visade det sig. Det är väl helt enkelt bara det att belgiska våfflor är precis så "exotiska" här i Japan i jämförelse med hur "oexotiska" de är i Europa.

2 kommentarer:

Birgitta sa...

Mmmm, belgiska våfflor! Genast känns det som juletid i Köpenhamn! Fast då ska det inte vara choklad utan vispgrädde och jordgubbssylt och snö som knarrar under fötterna och andedräkt som rök ur munnen, och alltsammans helst på marknaden i Tivoli, en sen kväll innan det blve för mycket tingeltangel och nöjesfältet fortfarande var stängt.

Får väl tillstå... Även jag har storstadsnostalgi ibland - även om Köpenhamns 1,5 miljoner är lite byaktigt jämfört med Tokyo. Men Köpenhamn är i alla fall hemma och nära!

Linda sa...

Köpenhamn är det bästa med Malmö! ;) Men det smakade som hemma i.a.f.!!