Till skillnad från många andra har jag inte bott åratal i Japan, men varit där hel del. Vad jag gör här i bloggen är att delge mina erfarenheter utifrån den tiden. No more, no less. Vad jag upplevt under den tiden är extremt låga nivåer av testosteron som lika med "manlig" gruffighet. Jag märker inte av någon machoattityd. Jag tycker att det är otroligt intressant att Japan är ett av världens mest progressiva länder och att det samtidigt kan vara så otroligt lågt ned på jämställdhetsskalan.
Men något våld har jag aldrig sett, varken mellan män eller mellan män och kvinnor. Inte ens på TV. Japanska vänner instämmer också ofta i att Tokyo är en av de tryggaste städer du kan leva i, att det är helt ok att gå i en mörk gränd som ensam tjej och att det inte sker den typen av överfall, våldtäkter och utbrott av misshandel som är så vanligt i vår del av världen. Japanska mäns manlighet tycks helt enkelt mätas i något helt annat.
Jag inser att det ändå sker. Johanna skrev till mig för ett tag sedan att det blir mer och mer vanligt med våld i hemmet i Japan, den bild av samhället som Natsuo Kirino målar upp i sina böcker är allt annat än vän och vänlig och ingenting är så bra som dess svagaste beståndsdelar.
Ändå kan jag inte bli annat än chockad när jag läser i Rims blogg, i två väldigt gamla inlägg visserligen, om hur hon sett japanska killar öppet bruka våld på sina flickvänner. Hur en kille sparkar sin flickvän i sidan och hur han sedan springer i fatt henne och drar omkull henne genom att slita henne i håret. Hur en annan kille drar i sin flickvän och tar ett nacksving på henne som får henne att gny "Sluta, sluta!". Det spelar ingen roll vilken kultur sådan skit händer i, jag blir illamående och börjar kallsvettas. (Och all heder till Rim som vid båda tillfällen ingrep!)
Är det någon som har koll på hur vanligt det här är?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Först och främst vill jag säga att Shimokita, tillsammans med Shibuya, är kung! Om jag fick bo precis mitt emellan de två stadsdelarna skulle jag kanske implodera av lycka.
Sen håller jag med dig i att det är mycket ovanligt med testosteronstinna män på gator och torg. Så ovanligt att jag, de båda gångerna jag blev vittne till att man fysiskt ger sig på en kvinna, först var helt övertygad om att det var på skämt. Och när man plötsligt förstår att det inte är det blir man ju skitarg.
Efter 6 ar i Tokyo har jag bara sett ett mindre gral (fyra fulla killar i Asakusabashi) som dock brots upp av en gammal polisfarbror med batong och visselpipa.
Annat var det nar jag bodde i Stockholm!
Att folk smiskar till sina barn offentligt har jag sett ett par ganger, men inte ens har dar barnaga ar tillatet verkar det spara ut sarskilt mycket.
Hmm, nej, jag tror också att det är mycket ovanligt med offentligt våld. Däremot tror jag att man har en annan syn på vad som är våld här än vad t.ex. svenskar har. När jag visade mina japanska studenter filmen "Så som i himlen" var det nästan ingen som tyckte att den hustrumisshandlande Conny var dum i huvudet, utan de flesta sympatiserade med honom. "Han älskade sin fru för mycket" liksom.
Min kollega arbetade ett tag på "tjejjouren" på universitetet och dit kom många tjejer som inte trivdes i sina förhållanden. Det kom ofta fram att de blev slagna av sina pojkvänner, men det var inte det som var problemet tyckte tjejerna. Det upplevdes som ganska normalt. Problemet var oftare att killarna inte hade planer på att gifta sig och liknande.
Mina studenter som har bott i Sverige upplever det som om man är mycket känsligare för våld i Sverige. Man verkar ha mycket större förståelse för män som slåss här, åtminstone så länge det hålls inom familjen...Fast en "rolig" detalj i diskussionen om våld i hemmet är att det i 9 fall av 10 i Japan betyder barn som slår sina föräldrar (vuxna barn som fortfarande bor hemma alltså).
Men som sagt, offentligt våld har jag inte sett mycket av, bara en gång och det var en tjej som spöade sin kille på stranden...
Tack för era intressanta kommentarer. Jag inser att jag kanske fick det att låta som om jag tyckte att det var skillnad på offentligt våld och våld inom lyckta dörrar (oavsett vem som slår vem) och det menade jag inte egentligen... Men ni svarade ändå på det jag är "nyfiken" på (det låter så hemskt att säga att man är "nyfiken" på sådana här saker, men det handlar förstås om att utbilda sig, lära känna en annan kultur, även dess mindre roliga sidor). Även om det inte är vanligt med att folk slåss offentligt (vilket förstås är väldigt positivt), är det förstås sorgligt att folk tycker att det är ok att bruka våld. Den där attityden, "han älskade sin fru för mycket", vet jag var väldigt vanlig förr, innan människor mer allmänt blev bildade i hur maktförhållanden fungerarar och hur mönster i misshandelsförhållanden i stort sett alltid upprepas till punkt och pricka.
Det är "intressant" (åtrigen känns det fånigt att använda sådana uttryck om ett sådant här ämne, men ni förstår) att veta hur japanska män och kvinnor uppfostras att förhålla sig till varandra, t.ex. om kvinnor (hur kulturellt subtilt det än må vara) uppfostras att tycka att det är ok att lappas omkring; om japanska män uppfostras att se på kvinnor på ett sätt som gör det ok att lappa omkring dem.
Hade velat läsa någon bra, djuplodande bok om det moderna Japans könsroller inser jag :P
Din blog var som vanligt latt att forsta och att ta till sig! Det ar nog ingen som missforstatt nagot. Hur ar det med din "natsukaze"? Det kommer alltid en vag den har tiden pa aret... En djuplodande bok vore bra, tyvarr skrivs det mesta om Japan pa engelska av utlanningar, vilket inte get mycket alls. Det ar forst nar japanerna sjalva kan analysera sin kultur och sin nationella identitet som vi vasterlanningar kan borja forsta vad som pagar har. Tills dess far vi tyvarr noja oss med amerikanska journalister som tror sig "forsta" Japan.
Skicka en kommentar