Till skillnad från många andra har jag inte bott åratal i Japan, men varit där hel del. Vad jag gör här i bloggen är att delge mina erfarenheter utifrån den tiden. No more, no less. Vad jag upplevt under den tiden är extremt låga nivåer av testosteron som lika med "manlig" gruffighet.
Jag märker inte av någon machoattityd. Jag tycker att det är otroligt intressant att Japan är ett av världens mest progressiva länder och att det samtidigt kan vara så otroligt lågt ned på jämställdhetsskalan.
Men något våld har jag aldrig sett, varken mellan män eller mellan män och kvinnor. Inte ens på TV. Japanska vänner instämmer också ofta i att Tokyo är en av de tryggaste städer du kan leva i, att det är helt ok att gå i en mörk gränd som ensam tjej och att det inte sker den typen av överfall, våldtäkter och utbrott av misshandel som är så vanligt i vår del av världen. Japanska mäns manlighet tycks helt enkelt mätas i något helt annat.
Jag inser att det ändå sker. Johanna skrev till mig för ett tag sedan att det blir mer och mer vanligt med våld i hemmet i Japan, den bild av samhället som Natsuo Kirino målar upp i sina böcker är allt annat än vän och vänlig och ingenting är så bra som dess svagaste beståndsdelar.
Ändå kan jag inte bli annat än chockad när jag läser i
Rims blogg, i två väldigt gamla inlägg visserligen, om hur hon sett
japanska killar öppet bruka våld på sina flickvänner. Hur en kille sparkar sin flickvän i sidan och hur han sedan springer i fatt henne och drar omkull henne genom att slita henne i håret. Hur en annan kille drar i sin flickvän och tar ett nacksving på henne som får henne att gny "Sluta, sluta!". Det spelar ingen roll vilken kultur sådan skit händer i, jag blir illamående och börjar kallsvettas. (
Och all heder till Rim som vid båda tillfällen ingrep!)
Är det någon som har koll på hur vanligt det här är?
Sociologen Takao Suzuki på Keio University gjorde nyligen ett uttalande som har fått ett och annat ögonbryn att höjas.
Och ändå är det lustigt att en plats där man inte ens pratar språket kan kännas som hemma. Det är så mycket av ett lands kultur som trots allt förvaltas i språket. Ett tydligt exempel på detta för mig då det kommer till Japan, tycks vara frågan om jämställdhet och jämlikhet mellan män och kvinnor samt frågan om homosexuellas och/eller diverse minoriteters rättigheter. För då det kommer till Japan talas det otroligt mycket om hur landet halkar efter på just dessa punkterna. Men som icke-japan utan tillräckliga japanskakunskaper kunde jag aldrig känna av varken attityder eller nyanser då det kom till sådant. En bekants flickvän - från Sverige som bodde i Japan under ett års tid och bl.a. läste japanska - berättade om hur ofta det skämtades gravt nedlåtande på homosexuellas bekostnad i klassrummet, eller hur ofta läraren var fördomsfull och nedlåtande mot kvinnor i största allmänhet. Andra vänner har berättat om hur barnporr inte blev olagligt förrän så sent som 1996 och att man fram till dess kunde köpa sådant i vanliga videobutiker. Det japanska ordet för make, shujin, betyder "mästare" - det japanska ordet för hustru, kanai, betyer "inuti huset". Varje bok, guide och artikel om Japan jag läst som behandlat den typen av frågor brukar bekräftar liknande: att det är ett samhälle som har lång väg kvar då det gäller den här typen av utveckling. Men inte en enda gång under min tid i Japan märkte jag själv av det, antagligen mycket för att jag inte kunde kika bakom kulisserna i samhället som språkbarriären uppehåller. I det offentliga rummet syns män och kvinnor i stort sett precis lika mycket, och verkar röra sig på lika villkor. Det finns en enorm press att konsumera och följa trender, men det gäller både män och kvinnor och syns därefter. Det syns lika många män i kostym som kvinor i dräkt som rör sig in och ur kontorsbyggnaderna.
