Min första dag i Kenya har snart nått sitt slut. Laptopen bränner på magen där jag ligger i sängen och utanför fönstret sjunger cicadorna, ett säkert tecken på hur långt hemifrån jag är. Snö i Stockholm? Minns det knappt.
Cicadornas sång har av någon anledning alltid varit betryggande. Jag minns min första resa till Thailand, en tidig morgon vid fyra, ensam ute på balkongen med en cigarett. Nedanför smattrande mopeder och så cicadorna outtröttliga läten, alltid sömnlösa. Det var som att komma hem. Så känns det fortfarande varje gång.
I Amsterdam mötte jag upp med Xanthe och James som kom från Dublin respektive Bristol, och ungefär tolv timmar senare hade vi stuvat in oss i en taxi med destination Limuru. Xanthe berättade att hon sett soluppgången över Mount Kenya någon timme innan vi landade.
"When you want, do u fancy a tour of our prison compound? Sorry, I mean conference centre..." sms:ade James framåt lunch, efter att vi alla stupat i säng och sovit hela förmiddagen. Det ligger onekligen något i det. Konferenshotellet som vi bor på ligger 26 kilometer från Nairobi och här finns inte mycket att göra.
Men kanske är det bra. Kanske behöver hjärtat bara lugnet, oförmågan att göra något annat än sakta ta hand om kroppen när den sträcker ut sig i gräset med en bok. Från och med i morgon drar kommunikationsutbildningen i gång, från morgon till kväll i fyra dagar.
Nu har vi bara lyssnat på fåglar som kvittar melodier jag aldrig har hört förr och hotellpersonal som sjunger när de städar. Träffat kollegor från Kenya, Uganda, Somalia, Etiopien, Malawi, Zambia och Tanzania som med jämna mellanrum droppat in under dagen.
Magen är full av pulverkaffe på varm mjölk, linsgryta och potatismos. Och solvarm mango som smält på tungan, precis som mango ska och aldrig gör om man köper den i Sverige. Kenya är hittills grönt och blomstrande, men också röddammigt. Vägarna kantade av skjul med grönsaker, skönhetsprodukter, däck och oändliga rader av människor på väg. Och så Jesus, han är med överallt. Allestädes närvarande så där som guds son ska vara.
15 mars 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Cikadorna... fåglarna... morgontimmarnas speciella ljus och doft... Ressuget!
Hoppas seminariedagarna blir precis så intensiva så att ni INTE känner er fängslade av själva anläggningen, bara av det ni jobbar med. Lycka till!
Skicka en kommentar