I've got a pocket full of dreams

"These streets will make you feel brand new, big lights will inspire you." Jag undrar vad det där beror på, hur det kommer sig att man kan känna faktiska känslor för en stad. För betong, stål, asfalt. Att jag fortfarande, medan vännerna planerar giftermål, husköp, barn och familjemiddagar, bara planerar vilket flyg jag ska sätta på mig härnäst, vilken hop av betongmonster jag ska ägna min tid, min uppmärksamhet och mina pengar åt. En gång i tiden trodde jag att det handlade om att växa upp. En fas att gå igenom, och om jag gick igenom den på "rätt sätt" skulle jag komma ut på andra sidan och ha glömt känslan av att jag är så stor, så alldeles för stor för det lilla rum som kallas "att vara på en plats och vara nöjd där". Det har bara aldrig blivit så. Nu när jag är lite äldre inser jag också att väntan på att något skulle gå över förstås var fel. För det finns inget som går över, ingen lärdom att dra om att gräset inte är grönare, för naturligtvis är det inte det. Däremot finns det en skyldighet gentemot hjärtat att lyssna, lägga örat emot även när det innebär att gå på tvärs mot konventionerna. Det finns inget grönare gräs för jag vill inte ha något gräs över huvud taget. Jag vill ha skyskrapor. Kilometer av neon. Nätter som aldrig tar slut. Ur askan, i elden, i elden. Jag greppar viljan, håller den i handen. Tar språnget. Det är så här det smakar när drömmar går i uppfyllelse.

I love big cities. I always have. I used to think my need for endless travel was a phase, that there was some sort of lesson to be learnt about the fact that there's "no greener grass". That I needed to somehow be content with where I was. Now I know different. I don't want no grass, I just want skyscrapers, neon lights and nights upon nights, and I will continue to make it happen. "There's nothing you can't do."