Nürnberg - Sthlm - New York

Är hemma en sväng i Stockholm och packar om resväskan efter ett kort stopp i Nürnberg där jag befunnit mig över helgen för att sköta presskontakter på stora musikfestivalen Bardentreffen där Árstíðir hade två spelningar. Det har varit en sådan succé att jag fortfarande är helt uppfylld av lycka och kärlek.

Nu riktas fokus över Atlanten eftersom jag flyger till New York i morgon för en längre periods jobb för ett flertal tidningar tillsammans med Nicholas John Stevens.

I'm in Stockholm for less than 24 hours in between travelling from Nürnberg, where I've been working with team Árstíðir during the huge music festival Bardentreffen, and leaving for a couple of weeks in New York as of tomorrow morning. I'm doing several jobs for different Swedish magazines together with Nick.

If I can make it here, I can make it anywhere

I dag går min playlist med bara New York-relaterade låtar extra varm eftersom jag snart ska åka dit för att göra en hel hög jobb. Något jag också ska göra från Boston. Och från en massa platser runtom i New England. Efter veckor av hårt arbete för att få allt att gå ihop händer ketchupeffekten. Världens bästa stad ligger för våra fötter. New York, concrete jungle where dreams are made of. There’s nothing you can’t do now you’re in New York. These streets will make you feel brand new, big lights will inspire you. Let's hear it for New York!

I've got a pocket full of dreams

"These streets will make you feel brand new, big lights will inspire you." Jag undrar vad det där beror på, hur det kommer sig att man kan känna faktiska känslor för en stad. För betong, stål, asfalt. Att jag fortfarande, medan vännerna planerar giftermål, husköp, barn och familjemiddagar, bara planerar vilket flyg jag ska sätta på mig härnäst, vilken hop av betongmonster jag ska ägna min tid, min uppmärksamhet och mina pengar åt. En gång i tiden trodde jag att det handlade om att växa upp. En fas att gå igenom, och om jag gick igenom den på "rätt sätt" skulle jag komma ut på andra sidan och ha glömt känslan av att jag är så stor, så alldeles för stor för det lilla rum som kallas "att vara på en plats och vara nöjd där". Det har bara aldrig blivit så. Nu när jag är lite äldre inser jag också att väntan på att något skulle gå över förstås var fel. För det finns inget som går över, ingen lärdom att dra om att gräset inte är grönare, för naturligtvis är det inte det. Däremot finns det en skyldighet gentemot hjärtat att lyssna, lägga örat emot även när det innebär att gå på tvärs mot konventionerna. Det finns inget grönare gräs för jag vill inte ha något gräs över huvud taget. Jag vill ha skyskrapor. Kilometer av neon. Nätter som aldrig tar slut. Ur askan, i elden, i elden. Jag greppar viljan, håller den i handen. Tar språnget. Det är så här det smakar när drömmar går i uppfyllelse.

I love big cities. I always have. I used to think my need for endless travel was a phase, that there was some sort of lesson to be learnt about the fact that there's "no greener grass". That I needed to somehow be content with where I was. Now I know different. I don't want no grass, I just want skyscrapers, neon lights and nights upon nights, and I will continue to make it happen. "There's nothing you can't do."

Concrete jungle where dreams are made of

Bokstavligen det första jag ska göra när 2010 förvandlas till 2011 är att bege mig till Reykjavík och därefter vidare till New York. Det kliar i hela kroppen att komma iväg. Jag kan inte sova om nätterna utan ligger vaken och tänker på storstadens ljus, gatorna som gör mig ny.

When 2010 turns into 2011 I will head over to Reykjavík and then on to New York. I can't sleep at night, lying awake thinking about bright lights, big city, streets that will make me feel brand new.

East Village

Som trogna bloggläsare vet, ligger Harajuku och East Village mig nog närmast hjärtat av alla världens stadsdelar. Inte så konstigt kanske, de påminner på många sätt väldigt mycket om varandra. Inte heller så konstigt att jag också fastnar för stadsdelar som Shimokita, Camden Town och Prenzlauer Berg. Tänk var trevligt det skulle vara om Södermalm i Stockholm verkligen påminde om sådana platser på riktigt, inte bara i den ytligaste av ambitioner.

Jimmy från Trash & Vaudeville, you've gotta love him.

Min första utekväll i Tokyo någonsin träffade jag en ung kille från Los Angeles som berättade att han inte bodde där längre, "naw, now I'm reciding on 14th Street in New York". Tänk att man själv kan sitta på en lägenhet mitt i centralaste Tokyo och ändå bli avundsjuk på någon annans levnadssituation...

Jag tar mig från A till B

Ja, vilken tunnelbanekarta är rörigast egentligen...? Det tar tid att lära sig ett tunnelbanenät av den obegripligt enorma storlek som finns i både New York och Tokyo. Och då är Tokyo-kartan t.o.m. långt ifrån komplett i förhållande till alla olika företag som faktiskt finns på "kollektivtrafikmarknaden" i världens största stad.

Japan i New York

Om någon råkar befinna sig i världens bästa stad New York bör man knalla till Nippon Club Gallery för att se en fotoutställning om världens bästa stad Tokyo. Looking East: William Howard Taft and the 1905 Mission to Asia, the Photographs of Harry Fowler Woods ställs ut här fram till 8 februari.
Sepiatonade bilder från sekelskiftets början (närmare bestämt alltså 1905) visar Tokyo, Yokohama, Hakone, Kyoto, Osaka, Moji och Nagasaki liksom en del platser i Kina och på Filippinerna.

Var?
Nippon Club Gallery
145 West 57th Street
Manhattan, NYC

Ett sms från NYC

Det kom ett sms från min chefredaktör på Zero.

"Hallå Linda! Är i NYC East Village. Är på Pyramid nu och gör din guide. Så bra, har till och med träffat Jimmy :). Hörs snart. Petter."

Det är alltid roligt att få positiv respons på vad man skrivit, men extra roligt när den kommer i den här formen. Att det man skrivit faktiskt fyller sin funktion, att en guide kan användas och uppskattas. Extra tack därför också till alla som fortsätter påpeka hur bra mina Tokyo-guiderna på BP är. Det värmer mitt stressade hjärta!


Jimmy = Jimmy Webb, som jobbat i klädaffären Trash & Vaudeville i East Village sedan 1970-talet och gärna kläcker ur sig "I love tiiiight, that's rock n roll!".

"Japan i var mans mun"

Jag har nyligen fått ett skribentuppdrag som rör sig om att skriva artiklar om japansk mat och restaurangbesök, vilket ska bli jätteroligt att arbeta med. Jag har själv varit vegetarian (och i perioder vegan, någonting jag strävar efter att bli igen) sedan över 10 år. Mat har därför alltid varit en naturlig del av mina intressen; från början för att jag helt enkelt behövde lära mig en nytt sätt att använda råvaror och nya recept, och allt eftersom en fråga om hälsa, ekologi och hållbarhet.

Japan var länge en vegetarisk nation, och än idag är det framför allt fisk och diverse mat från havet som dominerar menyerna. Framför allt är människor utanför Japan bekant med sushi, någonting som blivit vardagsmat i många delar av världen.

I New York tycker det Japanska Exportrådet att det behövs mer marknadsförning om japansk mat, och ordnar därför en festival om hemlandets matkultur som pågår den här veckan. Det innebär bl.a. att japanska matproducenter är på plats, kockar och experter delger sitt arbete och tillfredställer smaklökar. Japanska restauranger och kedjor deltar också i festivalen, vilket innebär särskilda menyer och rabatter.

Låter det intressant? Mer info hittas här.

God jul - var i världen ni än befinner er

Över julen är det förstås rött och grönt, i stället för amerikanska flaggans färger, som lyser upp Empire State Building.

Önskar God Jul och på återläsande!

Vinn tävling till New York

Ulrika tipsade om en tävling till New York som Travelstart står bakom. Var med i den här!

Malmö får Chinatown

Kinesiskt nyår firas i Chinatown, New York. Snart i Malmö?

Att Malmö eventuellt ska få ett eget Chinatown, häftigt!

Jag läste i somras en artikel som beskrev hur Möllevången i Malmö påminde om New Yorks Manhattan: för att det är så extremt många kulturer som trängs på samma yta, och att det finns en stor koncentration kineser så att man, åtminstone i sin vilda fantasi, kan tänka sig att det finns ett litet kvarter i stadsdelen som kan kallas för ett Chinatown.

Jag vet inte hur många av er som varit på besök eller bott i Malmö, men jag har själv spenderat mer än 17 år av mitt liv i Skåne och är en löjligt god vän av staden. Möllevången är tveklöst min favoritstadsdel i hela Sverige.

Om nu Malmö ska få ett Chinatown kommer det däremot inte att vara lokaliserat där. Det skulle istället byggas upp ute i Hyllie som ligger ett par kilometer utanför stadskärnan (Hyllie anses vara ett bra läge p.g.a. bygget av citytunneln och närheten till Köpenhamn).

De kinesiska intressanterna vill gärna ha hela området på 400 000 kvm, men fastighetskontoret och stadsbyggnadskontoret är villiga att diskutera 60 000 kvm. Kineserna vill bygga ett centrum med tehus, restauranger, teater, hotell, konstert- och utställningshall, trädgårdar: området ska få en tydligt kinesisk karaktär, t.ex. böjda takformer.

Om det blir aktuellt (vilket alltså inte är klart ännu) kan stadsdelen stå klar redan inom 2-3 år, och lär finansieras av kinesiska olje- och fastighetsbolag. I december kommer en kinesisk delegation till Malmö för att titta på marken.

Jag har inte bestämt mig än om det är bra eller dåligt av "politiskt korrekta skäl", men min spontana reaktioner är trots allt: häftigt!