Tales of love from San Francisco

Det tar lång tid för Spaz att svara på Joels mail.
"Han mår nog inte så bra...," försöker Joel diplomatiskt förklara utan att använda för många ord. Vi kan inte låta bli att vara lite besvikna för att vi inte kommer att få träffa denne exentriske dragqueen och f.d. London-bo som vi hört så mycket historier om under resans gång.

Men det kommer ett svar till slut; att vi självklart måste träffas och att vi ska ringa när vi är tillbaka i San Francisco. Spaz har till och med bestämt sig för att sätta upp en Nina Hagen dragshow på klubben Truck, bara för vår skull.

Ett par dagar senare har vi efter många om och men lyckats nå San Francisco. Johanna har aldrig varit satt sin fot i staden tidigare och vi spenderar vår första gemensamma eftermiddag i Haight-Ashbury för att äta och shoppa.

Inne i en underbart charmig prylbutik samlar vi på oss allehanda sista minuten-presenter, som spelkort med Elvis på och Jesus-tejp. Bakom kassan står en jämnårig kille i blont ruffs och rockigt ormskinnstighta svarta kläder. Vi småpratar lite. Han berättar att han nyligen sett Låt den rätte komma in (”it was really just a wonderful love story”) och undrar om Sverige är ett kommunistiskt land. ("Unfortunately not", känner sig Johanna tvungen att svara).

Joel slår Spaz en signal. Han vill möta upp med oss i Castro, San Franciscos berömda gaykvarter. ”Talk to Phil, the guy behind the counter, he'll tell you where to go,” hälsar Spaz och vi inser att ”Phil behind the counter” är den blonde rocksnubben – som också visar sig vara bartender på Truck.
”See ya tomorrow!” hälsar Phil behind the counter efter att ha gett oss en vägbeskrivning till Castro; han insisterar på att en taxi är bäst men vi européer vill hellre promenera.

Så möter vi slutligen upp med Spaz, eller Jarrad som han egentligen heter. Vi bondar direkt över Neil Gaiman-filmatiseringen Coraline som snart har USA-premiär och det faktum att Spaz uppträtt som Tori Amos. ”Once I did ’Precious Things’, but I did it like Sméagol from Lord of the Rings, you know?”
Jag klappar händerna av förtjusning.

Spaz släpar runt oss på otaliga gayhak i Castro innan han lämnar oss för att åka till en klubb i SoMa där han uppträder som Marilyn Monroe och dansar gogo på lördagarna. Vid det laget är vi lagom bubbliga av pitchers och Jägermeister-shottar.
Jag har nog aldrig pratat med så mycket främmande män under en kväll; alla vill höra våra roadtrip-historier och jag vill veta allt om livet i San Francisco.

Lite senare tar vi en taxi till klubben i SoMa och dansar till underliga hiphopmixar. Det slinker väl ner än och annan drink till. Johanna plockar fram gamla, gamla moves och vi blir nästan ensamma på dansgolvet där vi snurrar runt till stället stänger.

Natten avrundas i Spazs helt fantastiska lägenhet som han delar med några killar från Tjeckien. Jag går runt mellan rummen och ”oooh”-ar och ”aaah”-ar mig som en hel japan. Tänk, att vara inne i en riktig San Francisco-lägenhet med allt vad det innebär av unika arkitektoniska detaljer. Allt är liksom välvt och fantastiskt.

I den allmänna villan vill Spaz förbereda sitt Nina-gig och skriva listor med oss på vilka låtar som han bara "muuust do for you guys". Vilken present att få! Det här är civilisation, mina vänner.

Och här kan ni se ett av resultatet.
Meine Damen und Herren: I give you Nina Hagen and supporting act Johanna.

Sierra Nevada är ju bara en liten bergskedja

Sierra Nevada

You got to know when to hold ‘em
know when to fold ‘em,
Know when to walk away
and know when to run
You never count your money
when you’re sittin’ at the table
There’ll be time enough for countin’
when the dealin’s done

Kenny Rogers fyller bilen då vi susar fram i mörkret. Joel har plockat fram sin Las Vegas-skiva som vi aldrig hann lyssna på i Las Vegas. Han har till och med gjort ett tillhörande musikkryss men det får vi göra när vi når vårt mål.
Vi har alla flertalet gånger reagerat på det faktum att det saknas gatulampor i USA; såväl mitt inne på Los Angeles monster till freeways som här ute på landsbygden i Nevada, på väg mellan Carson City och Reno. Nu är det bara vi, vägen, mörkret och Kenny.

Och något skakiga nerver. I morse när vi lämnade Bishop bakom oss trodde vi att det värsta var över, men vi hade fel. Vi borde aldrig ha andats ut i Carson City och suttit så där länge på Mama’s and Papa’s Diner och ätit en sen lunch. Borde aldrig ha gått över till puben mitt emot och druckit pints med den trevlige barntendern som lät oss få smaka alldeles för goda drinkar enbart för dricksen och undrade varför i hela världen vi konstiga svenskar hamnat i Carson City av alla ställen.
”Don’t get me wrong, I love this place, but there’s really not much to see here, guys.” Nej, vi är bara glada att vara tillbaka i något som liknar civilisation, att vi ska nå San Francisco i kväll och känna liv, puls, gemenskap.

Vi ska bara över Sierra Nevada först, bara över en liten bergskedja. Ja, det ska vi.

Nej, det ska vi inte alls. Efter maten och ölen går vi in i en antikvitetsbutik där jag ser en affisch som jag bara måste ha (fram till jag ser prislappen, jag har inga 15 000 kronor som ligger och skräpar). Kvinnan bakom disken ger Johanna en ugglebrosch och upplyser oss om att det inte finns en chans att vi kan ta oss över Sierra Nevada nu.
Så här dags? Mörkret är ju på väg. Med en hyrbil utan fyrhjulsdrift och med sommardäck? Ni har ju inte ens kedjor i bakluckan. Ni vet väl att det man alltid borde ha kedjor? Att när skyltarna längs vägarna blinkar är det ett tvång att sätta på dem? Ni kommer att vara tvungna att vända om, eller i värsta fall fastna uppe på berget. ”You do know that there’s a storm coming as we speak, don’t you?”

Nej, det vet vi inte. Vi inser att vi inte vet någonting. Vi inser att vi betett oss som värsta sortens turister som inte läst på ordentligt alls i förväg. Som inte visste att 120:an över Yosemite National Park, som över huvud taget är skälet till att vi kört så här långt norrut från början, är stängd över vintern på grund av svårframkomlighet. Som inte vet att bergen, som reser på raggen längs 650 kilometer av östra Kalifornien och delar av västra Nevada, gradvis ökar i höjd allt längre norrut man kör. Som inte inser att vintern här kan vara lika mycket vinter som i norra Europa, ännu mer så uppe på 8 000 fot. På väg tillbaka till bilen börjar snöflingorna yra om oss och blöta upp våra Converse.

På macken vi kör till kan ingen hjälpa oss. Kedjorna har sålt slut och de vet ingenting om någon storm. Vi bestämmer oss för att försöka köra över berget ändå. När vi nått 7 000 fot ser vi bara vitt utanför fönstret och asfalten börjar gömmas i is. När vi inte hittar någon plats att vända och köra tillbaka på börjar paniken komma smygande. Vi slår in närmaste mack på GPS:en, som leder oss till en tom jordplätt där det kanske en gång i tiden funnits en Mobil men nu bara finns snödrivor. Landskapet börjar bli blått när solen sakna går ned.

Hur många gånger ska vi hamna mitt ute i ingenstans? Hur många gånger ska målet visa sig vara gamla spöken? Hur många gånger ska det gå fel? Ska det nu gå så fel att vi fastnar i en snöstorm uppe på ett berg?

Det råder meningsskiljaktigheter i bilen. Andreas har en åsikt, jag och Johanna en annan, gemensam, och Joel har återigen blivit likblek och tyst. Serpentinvägarna tar andan ur honom och den här gången kommer vi inte åt vodkaflaskan i bakluckan eftersom vi inte ens har en vägkant att stanna intill. Jag får ur mig något i stil med att ”efter all skit vi har varit med om tänker jag i alla fall inte jag dö uppe på något jävla berg.”

Till slut lyckas vi vända. Den blå skymningen börjar bli svart. Tillbaka i Carson City hittar vi fram till en Sheriff’s Station och kan äntligen få hjälp, få ställa alla våra dumma frågor och få riktiga svar.
”You could never make it over the mountains with that car of yours. I’m sure you’re used to worse wether living in Sweden, but the storm that’s coming tonight is pretty serious.” Männen på stationen rekommenderar oss i stället att köra ännu längre norrut längs 395:an till Reno. ”Around ten tomorrow you could start driving down south to San Francisco along I-80. The mountain rangers should’ve cleaned up the worst mess by that time…”

Reno. Ok. Andreas har skämtat om att han vill åka dit, Joel vägrat. Men Reno, ok. Vi säger väl det. Efteråt är vi så lättade att vi glömmer allting annat och i stället börjar prata om vad skillnaden mellan en sheriff och en polis egentligen är.

And the night got deathly quiet
and his face lost all expression
Said, “If you’re gonna play the game
Boy, ya gotta learn to play it right”

Nu är det över. Vi är på väg mot Reno, bilen fullastad med ny hummus, nya bagels och nya groddar, ny Canada Dry Tonic. Ett rum har bokats på Sands Regency Hotel & Casino i våra namn. Reno ska ju vara lite som ett mini-Las Vegas, eller hur?
Det blir ju kul! Vi kan gå till Circus-Circus, se några gratis cirkusuppträdanden, spela lite och dricka färgglada cocktails. Kanske får jag och Andreas en ny chans att gänga oss på ett drive-thru chapel med en Elvis-präst? Skratt och lättnad. Nu är det över och ingen snö så långt ögat kan nå.

Sedan leder GPS:en oss fel igen. Och det blir bara turkos ögonskugga, haltande ben, vindögdhet och hockeyfrillor resten av natten.

You got to know when to hold ‘em
know when to fold ‘em,
Know when to walk away
and know when to run

I värsta fall har vi i.a.f. varandra.

Tompa, vår leopardmönstrade maskot, är en skyddsamulett.

"Objects in mirror are closer than they appear."

Snö.

Ett land är inte alltid ett land

På en diner, mitt i natten i centrala San Francisco, berättar vår vän Karis att han som amerikan absolut inte upplever att USA är ett land.

"I don't feel any connection to most of the other states. It's like going to many different countries with different cultures, when you're travelling to different states. We may speak the same language, but mostly we have nothing in common and don't even understand each other."

Jag har länge haft en populärkulturell uppfattning om att fallet skulle vara så här, och då jag reser omkring i olika stater i USA fyller jag på den uppfattningen med en stor dos anekdotisk kunskap. Att Karis och de andra vännerna runt bordet bekräftar det cementerar det hela ännu lite ytterligare. Det måste vara... underligt, att vara ett land och ändå inte alls.
Kvällen innan, på gaybaren Mixer, har en hel drös med killar intygat något liknande, när de säger till oss, att har vi haft en del halvt skräckinjagande upplevelser på landsbygden i Nevada är det "noooothing in comparison to what you'll experience if you chose to do a cross-country roadtrip". Desto djupare in, desto mer... Tja, vad? Det är här alla börjar nynna banjoduellen från Deliverence.

Självklart gör det mig bara ännu mer nyfiken och peppad på att ge mig av inåt landet. Nu har jag gjort en roadtrip längs västkusten, en längs östkusten och ett par gånger satt foten i älskade, älskade New York. Det är dags för "resten".

Karis kommer för övrigt till Stockholm nästa vecka för att uppträda på burleskklubben Hootchy Kootchy Clubs alla hjärtans-dag fest Animal Amore. Det är ett måste att gå dit om man är i stan!


Karis är en spännande person. Vid sidan om att vara grym på att dansa med rockringar i Los Angeles-baserade sällskapet Lucha Va Voom har han sytt kläder till bland andra Marilyn Manson och Britney Spears, gjort koreografi till bland andra Madonnas dansare och i år kommer filmen The Hooping Life som han under två år blivit filmad för.

"Vi har fått höra följande, att det finns en man nere i Fisherman's Wharf..."

I går lyckades jag bli skrämd av den berömda (?) buskmannen nere i Fisherman's Wharf, som en del av er kanske känner igen från 100 Höjdare - Världens skönaste land eftersom Filip och Fredrik mötte honom i ett av avsnitten.

När vi intet ont anande promenerade nere i Fisherman's Wharf efter att ha sett både Alcatraz och Golden Gate underifrån (?) undrade jag plötsligt varför det stod så mycket folk på trottoaren en bit framför oss, en med en kamera riktad mot oss. Jag var så fokuserad på att klura ut varför någon skulle vilja fotografera oss, att jag därför blev fullständigt livrädd när en stor buske flög upp i ansiktet på mig med ett tillhörande högt, gutturalt "RRWHOOAAARR!". Och där fick jag mitt svar på varför någon ville fotografera mig, mitt vettskrämda ansikte har härmed förevigat någons fotoalbum.



Nåja, roligt var det (precis som ni kan se i klippet ovan). Och sedan kunde jag naturligtvis inte sluta skratta (precis som ni också kan se i klippet ovan). Det lustiga är att jag, just i går av alla dagar vi varit här, frågade Andreas om det inte är i San Francisco "den där mannen bakom granen" håller hus.

San Francisco houses

Krokigaste gatan i landet

Jag undrar hur det känns att bo på en av världens mest kända gator, Lombard Street, närmare bestämt längs den bit som är utnämnd till "the crookedest street in the United States" (vilket tydligen inte stämmer, Vermont Street mellan 20:e och 22:e gatan är tydligen ännu krokigare - men inte lika pittoresk och fotovänlig). Den ungefär 400 meter långa biten på Russian Hill, mellan Leavenworth Street och Hyde Street, har åtta skarpa hårnålskurvor, kantade av färgglada hus och blommor.

Känns det igen? Crooked street längs Lombard Street har figurerat i otalet filmer och finns med i Grand Theft Auto: San Andreas som "Windy Windy Windy Windy Street".

Det måste vara underligt att krocka med otalet turister och deras kameror varenda gång man ska gå in genom sin ytterdörr. Vid sidan om hur det känns, undrar jag vad det måste kosta...

Utsikten från balkongen högst upp till vänster måste vara fa-aabulös.

The gorgeous little city by the bay

"The fog, the skyline, the bridges, the bay..." Det här lever verkligen upp till förväntningarna.

Staden San Francisco är faktiskt inte större än Stockholm, det vill säga har runt 800 000 invånare. Men då Storstockholm inte uppgår i högre tal än 2 miljoner omges staden av The Bay Areas dryga sju miljoner invånare. The Bay Area utgörs av nio distrikt, counties, och numera är San Francisco varken störst (det är San José) eller ekonomiskt viktigast (det är Silicon Valley). Men kanske vackrast?

Ikonisk upplevelse

Man kan bara se en sak första gången en enda gång. Och jag kan faktiskt inte minnas att jag någonsin reagerat så starkt på att första gången se något, som då vi i dag plötsligt fick syn på Golden Gate-bron när vår promenad längs Larkin Street korsade berömt branta Lombard Street som i bråddjup öppnade sig över bukten och visade de röda pylonerna i fjärran. Jag vet inte riktigt vad eller varför det slog an en sådan ton i mig, men det var verkligen speciellt. Och det känns speciellt att det verkligen var så specielt. Kanske för att bilden av bron är så ikonsik, någonting man burit med sig inom sig så länge man kan minnas via filmer, vykort och listor på "måste"-upplevelser.

Så här nära har vi inte hunnit komma än, men i morgon. De tre kilometrarna måste ju traskas, både fram och tillbaka.

Tankar för dagen

Det är ju faktiskt blå himmel ute, men ganska kyligt. Fåglarna är väldigt kaxiga. På jakt efter en GPS och aldrig trodde jag väl att jag skulle googla Wal-mart. Det är dags att boka boende i Monterey och Santa Barbara i dag, ska vi kanske stanna i Santa Barbara två nätter och köra direkt till LAX därifrån när Joel och Johanna kommer? Det är dags att hitta vingårdar att besöka, undrar om man kan hitta någon man känner till sedan tidigare. Det ryker från poolen, undrar hur många grader det är ute? Magen är full av bagels, cream cheese och grönt Buddha-te och det känns lite som en sten. Nu är vi på väg mot Chinatown och Russian Hill. Jag är in awe över att det finns en stadsdel som faktiskt heter Twin Peaks här, tänk att ha bott där! Jag undrar om man kommer att märka av någon smugness och om jag i.s.f. kommer att gilla det. Får vi se några sjölejon i dag?

California, but I won't stay in bed

California, California
You're such a wonder that I think I'll stay in bed
Big time rollers, part time models
So much to plunder that I think I'll sleep instead

Nja, jag känner mig inte så mycket som käre Rufus gjorde då han bodde i Los Angeles och gick ned sig i ett redan eskalerande missbruk, men hans "California" har ringt i öronen i över ett dygn nu. Efter en resa som totalt tog över ett dygn har vi nu också spenderat över ett dygn här, i San Francisco, och loving every minute of it. Det regnar visserligen, men då har man ju en ursäkt att gå och skräpa på varuhus som Macy's och Nieman Marcus halva dagen och titta på alla extrema julskyltningar. Jag blir lika förvånad varje gång jag kommer till USA, över hur stort allting faktiskt är - bilarna, vägarna, husen, människorna, maten, möblerna, sängarna... Jag blir också förvånad över hur en så bajsnödigt politiskt korrekt människa som jag kan vara så förtjust i detta stora land.

Nu hoppas vi på att det slutar regna snart, för det känns inte alls lika spännande att promenera över Golden Gate, åka till Alcatraz, utforska The Heights, The Castro och North Beach och alla de andra spännande stadsdelarna om man ska bli dyngsur samtidigt.

Vi bor förresten precis i utkanten av stadsdelen The Tenderloin (som i sin tur ligger precis intill Union Square, något av stadens hjärta - eller kanske snarare turisters utgångspunkt) som enligt ryktet ska vara "a bruise that never seems to heal", en plats för de socialt utsatta, missanpassade och ovilliga. Luke i receptionen skrattade visserligen när han berättade om det och förklarade att "I've lived here a year now, I walk there every day and it's not as bad as everyone says, but you should know that it's a bit rougher". Jag kan inte påstå att vi märker av det direkt. Förutom att det kanske är lite väl mycket sexklubbar och otuktiga massagestudior här i närheten.