The saints of LA

Här är vi: julens höjdpunkt no 3 - eller no 5 - eller no 1 - allt beroende på vem som frågar... Hur som helst, här är vi, på Hollywood Boulevard, och här ska vi stanna ett tag. Detta efter en lång rutt söderut, längs den (kanske - troligen) vackraste vägen i världen, Highway 1 (PCH). Vi får återkomma inom kort om det fantastiska äventyret.

Nu är vi i Los Angeles och ska stanna här ett bra tag. Joel och Johanna har också kommit hit i dag. Supersnygga Johanna har redan lyckats bli vän med "Tom Cruise" för vi bor visst grannar här på Hollywood Blvd.
Vi har redan gjort Tiny's, The Beauty Bar, Tequila Sunrise, Thoughts.

Alvin från Kentucky som vi mötte på Thoghts har i härdigt försökt få mig och Johanna att "be help" på hans nystartade mexikanska restaurang, ett stenkast bort. Kan han fixa Green Card till oss vet man ju aldrig hur länge man får för sig att faktiskt stanna...

Anyway, vi har det jättebra.
Solen skiner.
Vägarna är breda och uttrycket "Angelitos live and die by their Freeways" är så sant att det är löjligt. Jag har aldrig hört min man svära så högt och så fult som innan i dag då vi försökte hitta hit till vår lägenhet.
Men... Havet är lika löjligt nära som dessa otaliga freeways, så nu klagar vi inte längre. Särskilt inte sedan Joel och Johanna packat upp sin färdost från London.

Snart kör vi till San Diego och Mexico, bara för att man kan.

Hollywood Blvd is the shit.

Att hitta "hem"

Vissa saker ligger uppenbarligen i ryggmärgen på en. När vi kör ned för Highway 1, Kaliforniens välkända kuststräcka, kommer jag på mig själv med att känna igen mig, utan att kunna sätta fingret på varför. Är det alla filmer och bilder jag har sett som gör att det känns så bekant? Det är ett å ena sidan kuperat landskap (Kaliforniens inland) och å andra sidan en overkligt vidsträckt evighet (Stilla Havet) som omger oss så långt ögat kan nå; gång på gång utbrister vi "whhooa" och "oooj" av utsikten. Det är vackert så att det känns ned i tårna.

Så slår det mig plötsligt. Det är ju så här landskapet i The Lost Boys (Joel Schumacher, 1987), en av de filmer jag sett allra flest gånger och än i dag en av de bästa, ser ut (01:00)! Det är därför jag känner igen mig. Och då sjunker det också långsamt in, att det är till just Santa Cruz vi är på väg, staden som agerade som fiktiva Santa Carla, alla vampyrers favvishood och "the murder capital of the world", i filmen (01:50).

Sedan dess har jag varit alldeles till mig. Särskilt när vi tidigare i kväll gick längs med The Santa Cruz Boardwalk, nöjesfältet som en stor del av The Lost Boys utspelar sig på.

The Santa Cruz Boardwalks anor går så långt tillbaka i tiden som 1865, men har funnits i sin nuvarande form sedan 1907. Numera är det det enda riktiga nöjesfältet vid havet som finns kvar längs den amerikanska västkusten. (Sedan Coney Island utanför New York stängt igen måste det vara den enda i landet). Jag är löjligt förtjust i gamla nöjesfält, känslan av vintage, cirkus och freakiness som fortfarande ligger i luften. Allt från de gamla typsnitten till de siande trollkarlsmaskinerna till de mer moderna inslagen av flipperspel och blinkande arkadhallar slår an en sträng i mitt inre som ljuder länge, länge.



Se bara, hur läckert som helst! Och människorna ser ungefär likadana ut än i dag (02:00).

Tyvärr är attraktionerna, marknadsstånden och butikerna längs The Santa Cruz Boardwalk bara öppna dagligen över sommarhalvåret; under vintern endast på helgerna. Det svider lite att inte få ta en tur med träberg-och-dal-banan The Giant Dipper eller den orgelspelande merry-go-round (00:45) som snart är 100 år gammal. Men man ska alltid ha skäl att återvända till en plats.

Voted world's best seaside amusement park.

"Vi har fått höra följande, att det finns en man nere i Fisherman's Wharf..."

I går lyckades jag bli skrämd av den berömda (?) buskmannen nere i Fisherman's Wharf, som en del av er kanske känner igen från 100 Höjdare - Världens skönaste land eftersom Filip och Fredrik mötte honom i ett av avsnitten.

När vi intet ont anande promenerade nere i Fisherman's Wharf efter att ha sett både Alcatraz och Golden Gate underifrån (?) undrade jag plötsligt varför det stod så mycket folk på trottoaren en bit framför oss, en med en kamera riktad mot oss. Jag var så fokuserad på att klura ut varför någon skulle vilja fotografera oss, att jag därför blev fullständigt livrädd när en stor buske flög upp i ansiktet på mig med ett tillhörande högt, gutturalt "RRWHOOAAARR!". Och där fick jag mitt svar på varför någon ville fotografera mig, mitt vettskrämda ansikte har härmed förevigat någons fotoalbum.



Nåja, roligt var det (precis som ni kan se i klippet ovan). Och sedan kunde jag naturligtvis inte sluta skratta (precis som ni också kan se i klippet ovan). Det lustiga är att jag, just i går av alla dagar vi varit här, frågade Andreas om det inte är i San Francisco "den där mannen bakom granen" håller hus.

Intakta dekorationer

Det här är en ovanlig syn i Sverige. En kväll när vi cyklade hem från Harajuku passerade vi den här lilla gatan i Akasaka där ett enormt drinkglass är fastklistrat på gatan utanför för att locka gäster. Mycket stämningsfullt och snyggt!
Det hade varit vandaliserat alternativt sönderslaget innan den första natten var över i Stockholm, eller i stort sett överallt i Sverige för den delen. Men icke i Japan. Mer av sådant, tack!