Jambo!

Min första dag i Kenya har snart nått sitt slut. Laptopen bränner på magen där jag ligger i sängen och utanför fönstret sjunger cicadorna, ett säkert tecken på hur långt hemifrån jag är. Snö i Stockholm? Minns det knappt.

Cicadornas sång har av någon anledning alltid varit betryggande. Jag minns min första resa till Thailand, en tidig morgon vid fyra, ensam ute på balkongen med en cigarett. Nedanför smattrande mopeder och så cicadorna outtröttliga läten, alltid sömnlösa. Det var som att komma hem. Så känns det fortfarande varje gång.

I Amsterdam mötte jag upp med Xanthe och James som kom från Dublin respektive Bristol, och ungefär tolv timmar senare hade vi stuvat in oss i en taxi med destination Limuru. Xanthe berättade att hon sett soluppgången över Mount Kenya någon timme innan vi landade.

"When you want, do u fancy a tour of our prison compound? Sorry, I mean conference centre..." sms:ade James framåt lunch, efter att vi alla stupat i säng och sovit hela förmiddagen. Det ligger onekligen något i det. Konferenshotellet som vi bor på ligger 26 kilometer från Nairobi och här finns inte mycket att göra.

Men kanske är det bra. Kanske behöver hjärtat bara lugnet, oförmågan att göra något annat än sakta ta hand om kroppen när den sträcker ut sig i gräset med en bok. Från och med i morgon drar kommunikationsutbildningen i gång, från morgon till kväll i fyra dagar.

Nu har vi bara lyssnat på fåglar som kvittar melodier jag aldrig har hört förr och hotellpersonal som sjunger när de städar. Träffat kollegor från Kenya, Uganda, Somalia, Etiopien, Malawi, Zambia och Tanzania som med jämna mellanrum droppat in under dagen.

Magen är full av pulverkaffe på varm mjölk, linsgryta och potatismos. Och solvarm mango som smält på tungan, precis som mango ska och aldrig gör om man köper den i Sverige. Kenya är hittills grönt och blomstrande, men också röddammigt. Vägarna kantade av skjul med grönsaker, skönhetsprodukter, däck och oändliga rader av människor på väg. Och så Jesus, han är med överallt. Allestädes närvarande så där som guds son ska vara.

Sierra Nevada är ju bara en liten bergskedja

Sierra Nevada

You got to know when to hold ‘em
know when to fold ‘em,
Know when to walk away
and know when to run
You never count your money
when you’re sittin’ at the table
There’ll be time enough for countin’
when the dealin’s done

Kenny Rogers fyller bilen då vi susar fram i mörkret. Joel har plockat fram sin Las Vegas-skiva som vi aldrig hann lyssna på i Las Vegas. Han har till och med gjort ett tillhörande musikkryss men det får vi göra när vi når vårt mål.
Vi har alla flertalet gånger reagerat på det faktum att det saknas gatulampor i USA; såväl mitt inne på Los Angeles monster till freeways som här ute på landsbygden i Nevada, på väg mellan Carson City och Reno. Nu är det bara vi, vägen, mörkret och Kenny.

Och något skakiga nerver. I morse när vi lämnade Bishop bakom oss trodde vi att det värsta var över, men vi hade fel. Vi borde aldrig ha andats ut i Carson City och suttit så där länge på Mama’s and Papa’s Diner och ätit en sen lunch. Borde aldrig ha gått över till puben mitt emot och druckit pints med den trevlige barntendern som lät oss få smaka alldeles för goda drinkar enbart för dricksen och undrade varför i hela världen vi konstiga svenskar hamnat i Carson City av alla ställen.
”Don’t get me wrong, I love this place, but there’s really not much to see here, guys.” Nej, vi är bara glada att vara tillbaka i något som liknar civilisation, att vi ska nå San Francisco i kväll och känna liv, puls, gemenskap.

Vi ska bara över Sierra Nevada först, bara över en liten bergskedja. Ja, det ska vi.

Nej, det ska vi inte alls. Efter maten och ölen går vi in i en antikvitetsbutik där jag ser en affisch som jag bara måste ha (fram till jag ser prislappen, jag har inga 15 000 kronor som ligger och skräpar). Kvinnan bakom disken ger Johanna en ugglebrosch och upplyser oss om att det inte finns en chans att vi kan ta oss över Sierra Nevada nu.
Så här dags? Mörkret är ju på väg. Med en hyrbil utan fyrhjulsdrift och med sommardäck? Ni har ju inte ens kedjor i bakluckan. Ni vet väl att det man alltid borde ha kedjor? Att när skyltarna längs vägarna blinkar är det ett tvång att sätta på dem? Ni kommer att vara tvungna att vända om, eller i värsta fall fastna uppe på berget. ”You do know that there’s a storm coming as we speak, don’t you?”

Nej, det vet vi inte. Vi inser att vi inte vet någonting. Vi inser att vi betett oss som värsta sortens turister som inte läst på ordentligt alls i förväg. Som inte visste att 120:an över Yosemite National Park, som över huvud taget är skälet till att vi kört så här långt norrut från början, är stängd över vintern på grund av svårframkomlighet. Som inte vet att bergen, som reser på raggen längs 650 kilometer av östra Kalifornien och delar av västra Nevada, gradvis ökar i höjd allt längre norrut man kör. Som inte inser att vintern här kan vara lika mycket vinter som i norra Europa, ännu mer så uppe på 8 000 fot. På väg tillbaka till bilen börjar snöflingorna yra om oss och blöta upp våra Converse.

På macken vi kör till kan ingen hjälpa oss. Kedjorna har sålt slut och de vet ingenting om någon storm. Vi bestämmer oss för att försöka köra över berget ändå. När vi nått 7 000 fot ser vi bara vitt utanför fönstret och asfalten börjar gömmas i is. När vi inte hittar någon plats att vända och köra tillbaka på börjar paniken komma smygande. Vi slår in närmaste mack på GPS:en, som leder oss till en tom jordplätt där det kanske en gång i tiden funnits en Mobil men nu bara finns snödrivor. Landskapet börjar bli blått när solen sakna går ned.

Hur många gånger ska vi hamna mitt ute i ingenstans? Hur många gånger ska målet visa sig vara gamla spöken? Hur många gånger ska det gå fel? Ska det nu gå så fel att vi fastnar i en snöstorm uppe på ett berg?

Det råder meningsskiljaktigheter i bilen. Andreas har en åsikt, jag och Johanna en annan, gemensam, och Joel har återigen blivit likblek och tyst. Serpentinvägarna tar andan ur honom och den här gången kommer vi inte åt vodkaflaskan i bakluckan eftersom vi inte ens har en vägkant att stanna intill. Jag får ur mig något i stil med att ”efter all skit vi har varit med om tänker jag i alla fall inte jag dö uppe på något jävla berg.”

Till slut lyckas vi vända. Den blå skymningen börjar bli svart. Tillbaka i Carson City hittar vi fram till en Sheriff’s Station och kan äntligen få hjälp, få ställa alla våra dumma frågor och få riktiga svar.
”You could never make it over the mountains with that car of yours. I’m sure you’re used to worse wether living in Sweden, but the storm that’s coming tonight is pretty serious.” Männen på stationen rekommenderar oss i stället att köra ännu längre norrut längs 395:an till Reno. ”Around ten tomorrow you could start driving down south to San Francisco along I-80. The mountain rangers should’ve cleaned up the worst mess by that time…”

Reno. Ok. Andreas har skämtat om att han vill åka dit, Joel vägrat. Men Reno, ok. Vi säger väl det. Efteråt är vi så lättade att vi glömmer allting annat och i stället börjar prata om vad skillnaden mellan en sheriff och en polis egentligen är.

And the night got deathly quiet
and his face lost all expression
Said, “If you’re gonna play the game
Boy, ya gotta learn to play it right”

Nu är det över. Vi är på väg mot Reno, bilen fullastad med ny hummus, nya bagels och nya groddar, ny Canada Dry Tonic. Ett rum har bokats på Sands Regency Hotel & Casino i våra namn. Reno ska ju vara lite som ett mini-Las Vegas, eller hur?
Det blir ju kul! Vi kan gå till Circus-Circus, se några gratis cirkusuppträdanden, spela lite och dricka färgglada cocktails. Kanske får jag och Andreas en ny chans att gänga oss på ett drive-thru chapel med en Elvis-präst? Skratt och lättnad. Nu är det över och ingen snö så långt ögat kan nå.

Sedan leder GPS:en oss fel igen. Och det blir bara turkos ögonskugga, haltande ben, vindögdhet och hockeyfrillor resten av natten.

You got to know when to hold ‘em
know when to fold ‘em,
Know when to walk away
and know when to run

I värsta fall har vi i.a.f. varandra.

Tompa, vår leopardmönstrade maskot, är en skyddsamulett.

"Objects in mirror are closer than they appear."

Snö.

Ett land är inte alltid ett land

På en diner, mitt i natten i centrala San Francisco, berättar vår vän Karis att han som amerikan absolut inte upplever att USA är ett land.

"I don't feel any connection to most of the other states. It's like going to many different countries with different cultures, when you're travelling to different states. We may speak the same language, but mostly we have nothing in common and don't even understand each other."

Jag har länge haft en populärkulturell uppfattning om att fallet skulle vara så här, och då jag reser omkring i olika stater i USA fyller jag på den uppfattningen med en stor dos anekdotisk kunskap. Att Karis och de andra vännerna runt bordet bekräftar det cementerar det hela ännu lite ytterligare. Det måste vara... underligt, att vara ett land och ändå inte alls.
Kvällen innan, på gaybaren Mixer, har en hel drös med killar intygat något liknande, när de säger till oss, att har vi haft en del halvt skräckinjagande upplevelser på landsbygden i Nevada är det "noooothing in comparison to what you'll experience if you chose to do a cross-country roadtrip". Desto djupare in, desto mer... Tja, vad? Det är här alla börjar nynna banjoduellen från Deliverence.

Självklart gör det mig bara ännu mer nyfiken och peppad på att ge mig av inåt landet. Nu har jag gjort en roadtrip längs västkusten, en längs östkusten och ett par gånger satt foten i älskade, älskade New York. Det är dags för "resten".

Karis kommer för övrigt till Stockholm nästa vecka för att uppträda på burleskklubben Hootchy Kootchy Clubs alla hjärtans-dag fest Animal Amore. Det är ett måste att gå dit om man är i stan!


Karis är en spännande person. Vid sidan om att vara grym på att dansa med rockringar i Los Angeles-baserade sällskapet Lucha Va Voom har han sytt kläder till bland andra Marilyn Manson och Britney Spears, gjort koreografi till bland andra Madonnas dansare och i år kommer filmen The Hooping Life som han under två år blivit filmad för.

In the desert, no one can hear you scream

När man kör i Nevada-öknen och är ett gäng glatt skräckfilmsälskande personer går tankarna osökt till en mängd klassiska filmer, som Wes Cravens The hills have eyes, i vilken tematiken i grund och botten är den sociala och kulturella krocken mellan storstad och landsbygd och de vanföreställningar om andra människors livsstil som präglar invånarna i respektive miljö.

(När vi berättade om våra äventyr i small-town America för våra amerikanska vänner i San Francisco fick vi om och om igen banjotrudelutten från Deliverence (John Boorman, 1972) nynnade för oss, eller det lite råare "Squuuueeeel lika a pig, boy!" från våldtäktsscenen i densamma).

Vi börjar berätta läskiga historier för varandra, scener från filmer och otäcka och oförklarliga saker som man själv, eller någon man känner, har varit med om. Med våra färska minnen från en helt galen (i bokstavlig och bildlig mening) utflykt till Mulholland Drive i Los Angeles i färskt minne börjar det efter ett tag nästan bli lite obehagligt.

Bland sanddynerna dyker plötsligt en rosa bensinmack upp. "Vi bara måste stanna här!" utropar Johanna och vi svänger in på Nevada Joe's mitt ute i ingenstans. Inte en människa syns till och så långt ögat kan nå är vi omringade av en isande blå himmel och gult, gult, gult.

Vi parkerar på baksidan av huset och upptäcker att den delen av huset är en bordell. Cherry Patch Ranch II, House of prostitution står det med röda bokstäver på en vit skylt. Öppet dygnet runt, det går bra att betala med både MasterCard och VISA-kort. Husets vita plankor är slitna, det finns inga fönster. En stark känsla av förundran drar upp genom ryggraden. En lite halt och tjock hund springer omkring på parkeringen, nosar på skylten där det står "Adult Entertainment" och pissar lite anspråkslöst på den.

Inne på macken är hyllorna nästan utplockade, men vi hittar kasettband. Mitt öga går osökt till "Door to door" med The Cars från 1987 - wow! Vi som till och med har deras Drive på vår blandskiva med fistclenchers i bilen. Det visar sig att vi är i närheten av Area 51, den amerikanska topphemliga militäranläggningen som är belägen vid Groom Lake, utan att vara medvetna om det. Det är bilder på aliens över allt.

Personalen känns nästan som aliens också. Kvinnan i kassan ser garanterat äldre ut än vad hon är. Hennes hud är läderlik och tatueringarna på de tunga brösten har tappat färg, linjerna lösts upp. Jag kan inte hjälpa att börja fundera över hennes livshistoria; har hon kanske själv arbetat på bordellen en stor del av sitt liv och nu, "på äldre dagar", hamnat bakom kassan inne på macken?

Vi vill alla ha kaffe och Andreas frågar henne om priserna. Hon tittar på oss med tom blick. "Well, the green one is... $1 dollar. The..." Hon blir tyst och stirrar på den lite större blå muggen. "...purple one... is $1,29". Jag möter hundens blick. Han fnyser.

Med varsin kaffe i handen, och Joel med en stor badhanduk med texten "I believe" på under armen ("jag ska ge den till min pappa i julklapp!"), strosar vi omkring lite på parkeringen på macken. Fotograferar det mäktiga ökenlandskapet och sneglar på bordellen. En lastbilschaufför som spelar munspel kommer strosande.

Innan vi kör vidare norrut - siktet är inställt på Death Valley och vi vill gärna komma dit en bra stund innan solen går ned - sitter vi i bilen. Rutorna är nedvevade och vi dricker vårt kaffe för $1,29. En ung kille kör in bredvid oss. Kepsen är neddragen över ögonen, tyget i hans jersey och överdimensionerade shorts glansigt. Bekymmersfritt strosar han fram till ingången till Cherry Patch Ranch II, ringer på klockan och blir strax insläppt. Ingen av oss vet vad vi ska säga riktigt.

Jag börjar tro att jag befinner mig i en film.