Den vackraste svenska som finns

Kan man säga att det finns en Jocke Berg-svenska? I.s.f. är den, vid sidan om Christine Falkenland och möjligtvis Åsa Ericsdotter, i mina ögon (i min kropp) den finaste svenskan som finns i vårt avlånga land.
Det bor en djup längtan i hans språk; en fingertoppskänsla för den svenska melankolin och drömmen om någonting annat - en bättre tid, en bättre plats, ett bättre liv. Det är bitterljuv balsam för själen att läsa, att lyssna på.

Jag är född i en tid
precis när dammet lagt sig ner
En meningslös tid
exakt en tusendel försent
Och visst bor det ett skrik
någonstans i ditt lugna tysta liv
En vild fantasi
som dränkts i lådvinsnostalgi

Men när natten är ljus
i ditt sjuttiotalshus
och du är ånga, spår av ett moln
i en dröm om att fly
till någonting nytt

Och du håller så hårt
Och när längtan blir svår
så är jag din din din att ta med
Att ta ut, att ta in
i någonting nytt

När jag kommer hem till Stockholm är det första jag hör på tunnelbanan japanska. Och i Pushing Daisies börjar det plötsligt också talas japanska. Och jag tänker att trots att jag inte kan språket kan jag tillräckligt många små, små bitar för att med jämna mellanrum höra ord jag förstår. Det känns onekligen häftigt.

Turning Japanese

"What’s stopping you from moving Japanese a little higher on that to-do list?" undras det i en artikel i senaste Metropolis. Tja, förutom att knappt ha tid att sova för att jag, återigen, jobbar så mycket...?
Att lära mig japanska är högt på min to-do list. När jag kom till Japan, och som mest kunde säga "konnichiwa" och "moshi moshi", befann jag mig i en isolerad bubbla av sällan skådat slag. Att japaner inte pratar engelska är inte bara en fördom, många (de flesta du möter på gatan eller i vardagssituationer) gör det inte alls. Med tiden lärde jag mig en del värdefulla (och mindre värdefulla) glosor och ett gäng fraser, men att påstå att jag pratar ens basic vardagsjapansk är löjligt. Men att påstå att man kan bo i Japan och verkligen förstå samhället utan att kunna japanska, är precis lika löjligt. Vi förlitade oss på kroppsspråk, parlör och engelskspråkiga japanska vänner. Vilket går, men du är evigt utesluten från mängder av nyanser och situationer. En svensk tjej som pluggade japanska påpekade t.ex. en del attityder bland japanerna som jag aldrig skulle ens ha gissat mig till. Eftersom jag själv planerar att både bo och jobba i Japan kommer det med tiden att vara helt oundvikligt för mig att lära mig japanska för att klara mig.
Visst kan man bo i Japan och klara sig utan att prata japanska. Frågan är vilken tillvaro det är man egentligen lever i? Bortkopplad från stora delar av samhället, bortkopplad från att få en djupare förståelse av det land man lever i, bortkopplad från potentiella vänner och kontakter och jobbmöjligheter...
Mycket riktigt påpekar många yrkesverksamma gaijiner i Metropolis artikel, att språket mer och mer blir en nödvändighet. "The Japanese language is the key to the Japanese culture and business world", menar Gunnar Abelmann som är läkare. "By not knowing Japanese one is limited to meeting only those Japanese who can speak English. Knowing Japanese gives me the opportunity to meet more Japanese and to communicate more freely." Ganska självklart, förstås. Fler och fler japanska företag förväntar sig också numera att deras utländska medarbetare ska kunna prata japanska från början, inte att det ska vara någonting de lär sig efterhand under anställningen.
Ett språk är naturligtvis alltid lättast att lära sig på plats, där man är "tvingad" att kunna, men det är nog hög tid för mig att börja ta upp japanskan...