City girl - Monday March 15th

Jag visste inte ens att jag saknade Tokyo förrän tanken på staden fick mig att brista i gråt.

I didn't even knew I missed Tokyo so much until the thought of the city made me cry.

Walking in a winter wonderland

Den årliga, och 60e i ordningen, snöfestivalen i Sapporo är visserligen över, men som vanligt slog skulpturerna alla rekord i "oooh"-ande och "aaah"-ande. Jag är hopplöst trött på kyla nu, men måste instämma lite i beundrarkörerna ändå. Tänk vad man kan!
Snöfestivalen lockar två miljoner besökare varje år. Om man kanske själv vill delta något år, finns det hyfsat utförliga instruktioner på hemsidan om hur man gör en snöskulptur. Jag tror dock inte att jag skulle klara av något mästerverk trots det...

Visst ni att man i det gamla Japan...

... var övertygad om att själen fanns i människans mage? Det är hemligheten bakom att samurajerna tog sitt liv genom seppuko eller harakiri. När samurajen stack svärdet i magen öppnades det hölje som är kroppen och själen fick frihet. På så vis kunde samurajen be om förlåtelse och sona sina synder. Jag som har min examen i religionsvetenskap med en major i filosofi borde ju onekligen känna till det här själv, men är det någon som vet hur västerlandet började placera själen i hjärtat? Eller om det är nånstans i hjärnan?

Testosteronstinna japaner?

Till skillnad från många andra har jag inte bott åratal i Japan, men varit där hel del. Vad jag gör här i bloggen är att delge mina erfarenheter utifrån den tiden. No more, no less. Vad jag upplevt under den tiden är extremt låga nivåer av testosteron som lika med "manlig" gruffighet. Jag märker inte av någon machoattityd. Jag tycker att det är otroligt intressant att Japan är ett av världens mest progressiva länder och att det samtidigt kan vara så otroligt lågt ned på jämställdhetsskalan.

Men något våld har jag aldrig sett, varken mellan män eller mellan män och kvinnor. Inte ens på TV. Japanska vänner instämmer också ofta i att Tokyo är en av de tryggaste städer du kan leva i, att det är helt ok att gå i en mörk gränd som ensam tjej och att det inte sker den typen av överfall, våldtäkter och utbrott av misshandel som är så vanligt i vår del av världen. Japanska mäns manlighet tycks helt enkelt mätas i något helt annat.

Jag inser att det ändå sker. Johanna skrev till mig för ett tag sedan att det blir mer och mer vanligt med våld i hemmet i Japan, den bild av samhället som Natsuo Kirino målar upp i sina böcker är allt annat än vän och vänlig och ingenting är så bra som dess svagaste beståndsdelar.

Ändå kan jag inte bli annat än chockad när jag läser i Rims blogg, i två väldigt gamla inlägg visserligen, om hur hon sett japanska killar öppet bruka våld på sina flickvänner. Hur en kille sparkar sin flickvän i sidan och hur han sedan springer i fatt henne och drar omkull henne genom att slita henne i håret. Hur en annan kille drar i sin flickvän och tar ett nacksving på henne som får henne att gny "Sluta, sluta!". Det spelar ingen roll vilken kultur sådan skit händer i, jag blir illamående och börjar kallsvettas. (Och all heder till Rim som vid båda tillfällen ingrep!)

Är det någon som har koll på hur vanligt det här är?

Japan vs Sverige - eller: Även Solen Har Sina Fläckar

Jag får många gånger frågan "varför är du så intresserad av Japan, Linda?" och vet inte riktigt vad jag ska svara. Jag älskar Japan och Tokyo, men den här bloggen hade egentligen lika gärna kunnat handla om New York, Paris eller Stockholm. Jag jobbar med reseskrivande och ser hela världen som min arbetsplats. Många är platserna jag har en alldeles särskild relation till. Att bloggens primära fokus är Tokyo, tja, det råkade det mest bara bli. Faktiskt. Jag kan mycket om platsen, det är en evig källa till inspiration och som världens största stad finns det dagligen tusental spännande upptäckter för fötterna som i stort sett alla vill silas genom min penna. Men dock, det råkade mest bli så. För många år sedan ville jag resa till den japanska huvudstaden för att den kändes som galenskapens moder, men när jag väl hamnade i fjärran österns yttersta post var det mer av en slump än som ett enträget mål. Och jag trivdes inte alls till att börja med. Och alla platser har en vardag, även de med de glassigaste förpackningarna. Och så galet är det inte efter ett tag heller.

Jag orkar inte gå in på några djuplodade politiska diskussioner, så för att hålla mig till "ytan":

Jag tycker om kontrasten mellan det nya och det gamla, att trilla över de mest meditativa små helgedomar mitt bland plåt, stål och gudsföraktande skyskrapor. Jag tycker om att det är tryggt och säkert och inte finns någon machoattityd på trottoaren. Jag tycker om att se unga tjejer i höga klackar och pyttesmå kjolar som inte en enda man vänder sig om efter. Jag tycker om att människor är galet trevliga, artiga och hjälpsamma. Att det är prisvärt att gå ut, billigt att äta och billigt att ta sig runt. Jag tycker om att kollektivtrafiken är smidig och punktlig. Jag tycker om att hälsas välkommen med ett tjutande "irrashaimasse!" av alla anställda i en butik när jag kliver in och få lika många "arigato gozaimashita!" ropade efter mig när jag går ut, även om jag inte handlat en endaste pinal. Jag tycker om att taxibilarnas dörrar öppnas och stängs helt automatiskt, att de inte sällan är intredda med vit spets liksom att chaufförerna har vita handskar på sig. Jag tycker om att det är så rent. Jag tycker om att det finns ett utbud som har allt. Listan är lång.

Naturligtvis finns det saker jag inte tycker om också. Som sommarhettan, kråkorna, jämställdhetsproblematiken, att husdjur ses som accessoarer snarare än levande varelser, att det är svårt att källsortera ordentligt, att shinkansen är alldeles för dyrt, en tillåtande sexindustri där åldern på tjejerna allt som oftast är aaalldeles för flytande nedåt, den sjuka hierarkin och auktoritetstron, stadsdelen Roppongi...

Desto äldre jag blir inser jag dock också att mitt bespottade hemland Sverige har en hel del att erbjuda också. Vad jag saknar med Sverige när jag inte är där (på sommaren) är Ljuset och Luften; de evighetslånga sommarkvällarnas bleka himlavalv och doften av skog, t.o.m. inne i Stockholm, som fyller den klara, torra luften.
Jag saknar också Den Vegetariska Maten (dock måste jag säga att ingen stans är det så löjligt lätt med vegomat som i London).

Vad har hänt med min arm?

När vi var i Nikkō kände jag plötsligt hur det sved till på armen, ungefär som ett myggbett. "Fan, inte fler!" tänkte jag, bara för att inse att det var inte alls det någon mygga som satt på min arm, det var någon konstig stor insekt som tydligen (genom min tröja!) fått för sig att jag såg smaskig ut. Jag blåste bort tingesten och upptäckte att jag hade två små sår som blödde. Sedan dess har det hela blivit först ett litet blåmärke för att sedan bli en svullnad som kliar. Jag har inte den blekaste aning om vad som hänt och det är nog inte alls farligt, men lite läskigt känns det allt... Insekter står inte högt i rang på min dagordning.

Nikkō (som ligger si så där två timmar norr om Tokyo, är ett av de främsta inhemska turistmålen för japaner och vars tempel och helgedomar med omgivningar sedan 1999 finns med på UNESCO World Heritage List) var för övrigt väldigt vackert, men det får ni läsa mer om i När & Fjärran senare i år...

Liljor på riktigt!

På tal om könsroller i Japan...

... så läser jag just nu Natsuo Kirinos Auto. För en gaijin som mig, som jobbar med kvinnors rättigheter och vars nihongo inte är mer än på glos- och beställningsfrasstadiet, är det otroligt intressant att läsa en kvinnlig japansk författarinna som skriver om hur jävligt Japan kan arta sig för kvinnor och invandrare. Jag har fått många tankar som jag behöver formulera lite bättre i längre blogginlägg, men det är informativt innifrån, realistiska gräsrotsskildringar av människor som är fast i arbetarträsket, som utan pengar och utan framtidstro i ett samhälle som är styrt av män och konsumtion till slut inte ser annat än mycket drastiska lösningar för att komma loss ur strypsnaran som är deras liv. Superintressant och välskrivet. Kommer tveklöst att fortsätta läsa Natsuo.

Söta som dockor

Kan någon förklara för mig hur de gör, japanskorna? Jag har undrat det i flera år och begriper fortfarande ingenting. Ja, smink. Ja, löshår. Ja, akryl på både finger- och tånaglar. Ja, skinny av naturen. Men allt det där kan oerhört mången västerländsk brud också skriva under på och inte ser de (för jag är definitivt inte inräknad i den kategorin) ut som ultrasöta dockor för det. Inte ens sanslöst vackra kvinnor som Angelina Jolie och Scarlett Johansson ser ut som dockor. Vad är hemligheten?!

Äh, jag får väl dra till med det gamla vanliga svaret på allt: "det måste vara något socialt och kulturellt".

Jag tar tillbaka det!

Ja, jag tar tillbaka allt jag sagt om att det är lätt att vara vegetarian i Tokyo (Japan) för det är det minsann inte. Eller tja, jag baserar det på att jag för två år sedan hade ett vardagsliv här som innebär att vi i åtta fall av tio lagade mat hemma och då vi väl gick ut var det ofta i sällskap med japanska vänner som kunde lusläsa menyn och hjälpa oss beställa. Den här omgången, då vi ätit ute åtta gånger av tio, har det varit en helt annan historia. Japanska vänner är förstås fortfarande en guldgruva för att hitta bra mat (izakayors tofu-utbud är ofta riktigt bra faktiskt, i.a.f. enligt min erfarenhet), liksom de lite poshiga ställena i typ Harajuku och Aoyama som serverar ekologiskt, veganskt och liknande, men varken det ena eller det andra är ju något man står bi varenda dag.

I dag testade vi t.ex. att gå tillbaka till ett ställe vi för två år sedan åt supergod rissoppa och friterad tofu på, bara för att upptäcka att menyn uppenbarligen ändrats sedan sist. Sådana här (se bilden nedan) räliga (översatt från skånska: typ äckliga) små vattenvarelser är strösslat både över det ena och det andra. Jag vill inte HA krill (eller vad fasiken det nu är) i min mat, tack! De har ju ÖGON! Buu, jag ryser i hela kroppen av tanken på att äta något som har rört på sig, som levt. Det är inte primärt riktigt därför jag är vegetarian, men på senare år kan jag inte hjälpa att tänka mer och mer på det, jag ser liksom inte kött och liknande som mat alls längre, jag ser bara döda ting, muskler, senor, blod... Och FY, jag kan inte med det!

Gott med mat som tittar på dig?

Nam nam!

En kall öl.

Edamame.

Good to go!

And we're off

Nu är det inte många timmar kvar och jag är så trött att det känns som om jag ska somna stående. Vi sköt upp packningen alldeles för länge för att ha ännu en god tur-middag med Johanna och Daniel följt av att vi tillsammans strosade till thaikrogen intill och drack öl med Ylva, Oskar och Pär. Dumt förstås, men behövligt och trevligt. Johanna och Daniel var söta: Johanna gav oss Haruki Murakamis After the quake och Daniel densammes Norweigan Wood och ett USB-minne med fyra ljudböcker, bl.a. James van der Beeks läsning av Bret Easton Ellis Lunar Park. Så fint!
Nu har Andreas hoppat in i duschen och det är meningen att jag ska packa det sista... När ska vi sova? När vi sitter på Heathrow och väntar på vår transfer? När vi flyger? Jag kommer att ha kortslutning i hjärnan när vi landar på Narita fredagmorgon lokal tid. Men men, hej hopp, vi hörs från andra sidan klotet!

Japansk skräck på riktigt

Ok, det här är old news men kanske det läskigaste (i alla tänkbara bemärkelser) jag hört på länge. När J berättade om det för mig fick jag gåshud över hela kroppen, det är helt i klass med den sjukt obehagliga vandringssägnen "Människor kan också slicka" som Bengt af Klintberg återgav i sin Råttan i Pizzan eller Marie Hermanssons "Mannen under trappan".

I den japanska staden Fukuoka har det uppdagats att en hemlös kvinna levt i en främmande mans garderob utan att han visste om det. Intrånget uppdagades när mannen blev misstänksam över att mat tycktes försvinna, installerade övervakningskameror i sin lägenhet och kvinnan blev fångad på bild. Polisen tog sig in i den låsta lägenheten och kunde först inte hitta någon men upptäckte till slut kvinnan hoprullad i en dold lucka i mannens garderob. Där hade hon bott i ett helt år (!) och smugit ut i lägenheten när mannen var på jobbet, duschat och ätit av hans mat.

Åh, jag tycker att det är så ruskigt att jag får gåshud nu igen! Fyyy! Tänk att helt ovetandes ha en annan människa levandes så tätt inpå, det är såå rysligt. Jag är fortfarande barnsligt rädd för mörker, monster under sängen och kan inte för mitt liv sova om det finns en glipa i någon dörr någonstans. Att då ha en livs levande människa som bor dolt I MITT HEM utan att jag vet om det... Det måste vara höjden av förskräckelse.

Eller det här är kanske också bara en modern myt som smugit sig in bland BBCs, CNNs och diverse andra tyngre källors nyheter...?

Schyffert kör vidare på Japan

Som alla andra tidningar och bloggare måste jag ju kommentera att Henrik Schyfferts nya tv-projekt för TV6 med två okända svenskar som ska göra karriär i Japan. Allt enligt Schyfferts devis att skiter sig karriären kan man alltid bli stor i Japan, något hustrun Bea en gång i tiden ställt sig skeptisk till och som Shyffert nu, inför hela Sverige, en gång för alla ska försöka bevisa.
En månad har okända Sebastian Hedin och Jens Sjögren på sig. Till DN säger Schyffert att de tu nu är hans "labbråttor[, m]ed sig får de pengar och möjligheter via en agent".
Kriterierna att uppfylla är att få in en artikel i en större rikstäckande japansk tidning, medverka i ett större tv-program och i ett radioprogram. Minst tio fans ska också uppge att Jens och Sebastian är deras idoler.

Jag är, som bekant, väldigt förtjust i Schyffert (hans Svenskt Närlingsliv-sketcher är helt geniala), men hur det här ska sluta kan man ju fråga sig...

Körsbärsblommans dag

Det är ju ingenting i jämförelse med att gå i den blomsteryra som drabbar Japan vid den här tiden på året. Men imorgon, 19 april, är det Körsbärsblommans dag i Stockholm till följd av att blommorna på de 63 körsbärsträden i Kungsträdgården har slagit ut.

Programmet ser ut som följer:
13:00 - Traditionellt trumspel med Taiko Kai.
13.30 "Körsbärsblom och Trädgårdar" - Onita Wass, biträdande museichef Östasiatiska muséet.
13.40 Anette Stridh och Angela Wannbäck sjunger ur Madame Butterfly m fl operor. Pianist: Ann-Sofi Klingberg.
14.10 Parkarkitekt Bodil Hammarberg, Trafikkontoret, berättar om Kungsträdgårdens körsbärsträd.
14.15 Kimonouppvisning till musik av det japanska stränginstrumentet KOTO.
14.35 Sakura, japansk damkör.
14.45 Lars Göran Carlson läser Haikudikter.
15.10 Kenshou ger en uppvisning i KYUDO - japanskt bågskytte.

En smaklös ode till Japan - del 3

Vi fasar in bloggen mot det japanska igen genom att fortsätta kopplingen mellan populärkultur och landet där solen stiger upp. Andreas ger oss härmed den tredje smaklösa oden till Japan.

The Presidents of the United States of America - Japan (1997)
Sjukt irriterande nonsensbandet Presidents of the USA rönte så pass stora framgångar i Japan att de kände att det var på sin plats att besjunga sina japanska fans. "Japan" är dock ingen hyllning, bara en muppig skildring av en Japanresa. Rimmet "20 tons of Sushi-loving fun - Yum yum" säger allt.

Alphaville - Big in Japan (1984)
Tyskarnas största hit, jämte högstadietryckarklassikern "Forever Young", handlar faktiskt inte om Japan. "Big in Japan" utspelar sig i stället i Berlin (det finns referenser till Berlins Zoo Station: "Shall I go to the zoo?") och handlar om ett ungt par som försöker kicka ett heroinmissbruk. Den numera ytterst välgödde sångaren Marian Gold har sagt att han starkt ogillar att se publiken lysa upp av glädje när de framför låten live, med tanke på dess mörka tema.
Lyssna på låten här.

Blondie - The Attack of the Giant Ants (1976)
Denna 50-talsskräckfilmsdoftande historia finns att hitta som sistaspår på de amerikanska New Wave-giganternas självbetitlade debutalbum. Debbie Harry, en av 70- och 80-talets största stilikoner och sexsymboler, sjunger om myror från yttre rymden som tar över jorden: "Giant ants from space snuff the human race/ Then they eat your face, never leave a trace". Apokalypsen når sedan Japan, vilket beskrivs med de lysande rimmen: "They shoot fire all around, Tokyo burns down/ Everybody drowns/ The moon falls on the ground".
Lyssna på låten här.

WASP - Tokyo's on Fire (1997)
Hårdrockens mest kobente sångare, Blackie Lawless, sjöng också om Tokyos undergång, när WASP återvände till metalscenen i slutet på 90-talet efter en längre periods tystnad. WASP var ett av de hårdare Los Angeles-banden när västkuststaden var ett metalmecka under 80-talet. Deras image, texter och till och med bandnamn (som beryktades vara en förkortning av We Are Satan’s People) blev ständigt en orsak till debatt i början av 80-talet. Moralpaniken nådde till och med lilla Sverige, där en upprörd, och inte särskilt opartisk, Siewert Öholm frågade ut en fjunig Anders Tegnér i Svar Direkt. Tegnér kontrade med argument som att det bara var på låtsas, att hårdrockare egentligen hör till de mest harmlösa människorna och att det faktiskt är lite häftigt att sjunga om djävulen, men inte att hylla honom.

Hur som helst, "Tokyo’s on Fire" är vare sig något lyriskt mästerverk eller särskilt upprörande, trots "kontroversiella" textrader som "There ain't nowhere to run, Tokyo's gonna burn".
Det låter snarare som Blackie drack for mycket sake när han besökte Japan: Your demon alcohol, My monster ain't got no control. Vilket även nästa korkade nödrim tyder på: "Itchi-Ban of sin, I'll be the night time king" (Itchi-Ban betyder nummer 1/mest).

Weezer - Across the Sea (1996)
Nerdrockens största, och tillika mest excentriska, superstar – Rivers Coumo – skrev "Across the Sea" som ett svar på ett beundrarbrev han fick från en japansk groupie. Weezer har gjort många powerpoppärlor i sina dagar, men detta är verkligen inte en av dem. Låten inleds med en asiatisk flöjttrudelutt, för att sätta stämningen. Texten som sedan följer är så pinsam att man skruvar på sig. Cuomo berättar inledningsvis att flickan i fråga är 18 år gammal, bor i en liten japansk stad och har hört honom sjunga på radio. Sedan luktar han och slickar (!) på japanskans kuvert, förbannar sig själv för att han bor på fel sida av havet och undrar: "Why are you so far away from me?, I need help and you're way across the sea, men tröstar sig med vetskapen om: 'I've got your letter, You've got my song".

Cuomo har prövat många olika meditationsmetoder i sina dagar (kuriosa 1: Cuomos föräldrar var hippies; kuriosa 2: hans bror heter Leaves), däribland Zen. Men, i denna text erkänner han att intentionerna inte var särskilt ädla: "And then I shaved my head and tried to be a monk
I thought the older women would like me if I did".
Lyssna på låten här.

En smaklös ode till Japan - del 2

Andreas fortsätter att göra ett uppskattat gästspel här i bloggen. Here we go, det underbara popkulturella nörderiet fortsätter!

Michael Cretu - Samurai
Rumänske Cretu är mest känd for sitt hemska etnopopband Enigma, som var stora i mitten av 90-talet. Ni kanske kommer ihåg "The return to innocence" och "Sadeness part I" (ej felstavat, den handlade om Marquis de Sade)? Innan Cretu började sampla franciskanmunkar hade han en rätt rejäl 80-talshit med "Samurai". Där sjunger han om den ensamma och jättehårda samurajen ("Nobody knows you/ No light shines in your eyes, no burning flame in your soul") och lyckas samtidigt klämma in lite kvasipacifism, som låg så rätt i tiden just då (i.o.m. Live Aid): "No consolation, no word of praise/ Your fight is over".
Lyssna på låten här (från den fantastiska svenska televisionen!).

Carola - Tokyo
Sveriges ledande löpsedelinnehaverska besjöng Tokyo på förstaalbumet Främling från 1983. Låten inleds med att Carola står i ett regnigt Stockholm och drömmer sig bort till Tokyo, något som skildras med det eminenta rimmet "Står vid Slussen/ Missar sista bussen".
Sedan växer pretentionerna. "I antiken stod du för mystiken/ Du behåller allt som var/ Din framtid lyser så klar".
Refrängen måste också citeras:"Tokyo, jag tänker på dig nu, jag tar steg för steg/ mot allt du har att ge mig, det bor en geisha i mig".
Kommentarer överflödiga.
Passande nog åkte Carola till Japan i början av sin karriär för att spela in en singel på japanska, som faktiskt nådde upp på de japanska hitlistorna. Det ni.
Lyssna på låten här.

Gyllene Tider/Roxette - Teaser Japanese
Per Gessle var tydligen så stolt över Teaser Japanese att han lät spela in den både med Gyllene Tider och till Roxettes debutalbum i mitten av 80-talet. Låten inleds med orientaliska instrument och den käcka temaupplysningen "Oriental! Hey-Ho!". Man kan undra hur stolt herr Gessle i dag är över att en gång ha skrivit textrader som "She's gonna be there climbing the stair, flag waving up in the air/ She's gonna be there, jungle somewhere". Definitionen av nödrim? Sedan fortsätter Mr. Mazarin med Polarpriskvalitativ lyrik som "Eyes of black meet eyes of blue/ Beast and Beauty, wave goodbye, Sayonara Moon up in the sky".
Lyssna på låten här (t.o.m. med äkta "exotiska" inslag!).


Europe - Ninja
På Sveriges största pudelrockexports succéalbum The Final Countdown från 1986 går det att hitta denna kampsportsromantiska hårdrockslåt: "If I were a noble ancient knight, I'd stand by your side to rule and fight/ It will always feel the same, when I call out your name".
Därefter blir Joey Tempest nästan enbart romantisk, när han sjunger till ninjan: "In dreams I walk by your side, with you there's no need to hide" och "For me to feel this way, I'd like to be near you, maybe for just one day".
Joey kanske sov på historielektionerna i skolan och blandar ihop ninjor med geishor?
Lyssna på låten här.


Gwen Stefani - Harajuku Girls
Gwen Stefani introducerade fenomenet Harajuku Girls för många västerländska mainstreamtjejer i låten med samma namn. På solodebuten Love. Angel. Music. Baby. har No Doubt-sångerskan rekryterat fyra (amerikanskfödda) japanskor som ett slags levande accessoarer, för att promota sitt poppiga album.
I otaliga intervjuer och uppträdanden har de fyra japanska tjejerna ständigt varit med i bakgrunden, fnittrandes och posandes.
Denna irriterande låts höjdpunkt är när Gwen oförklarligt ropar "irrashimase!" (vilket betyder ungefär "välkommen" och är vad japanska butiksbiträden ropar till kunder).
Lyssna på låten här.

En smaklös ode till Japan - del 1

Eftersom jag har väldigt mycket jobb och roliga uppdrag just nu men gärna skulle vilja blogga ändå tänkte jag ge maken lite plats här i bloggen. Populärkulturella junkies som vi båda är (jag måste skaffa läs-ex på Johan Kindes nya roman Någon Sorts Extas, den verkar så härligt 80-talsdekadent!) är Andreas en fullblodig musiknörd. Att hitta kopplingar till Japan i västerländsk musik blev därför en gång i tiden ett roligt tidsfördriv för honom som jag nu kommer att återuppliva. Eller vad säger ni om den här smaklösa oden till Japan?

"Västerländska populärmusiker har besjungit Japan mången gång. Om det är för att flirta med fans i Japan (världens näst mest musikkonsumerande nation) eller för att locka lyssnare i väst med japansk 'mystik' tåls att diskutera. Resultatet blir oavsett ofta enfaldigt stereotypt, men ack så roligt. Här kommer första delen i mitt icke rangordnade listande av några av de (i mitt tycke) mest smaklösa, mest skamlösa och mest oavsiktligt underhållande 'hyllningarna' till Nippon," skrev Andreas och musikfesten var igång!
Ack, det bor en liten och mycket duktig Fredrik Strage i min make!

Bee Gee's: Tokyo Nights
Falsettgubbarna skrev faktiskt denna skildring av en man som faller både for en japansk flicka/dam/kvinna och dennes hemland så sent som 1998. Innehåller fantastiska textrader som "I was lonely in Western days/ She took me away", "You're crossing the water for eastern delights" och "I was down in the rising sun".
Lyssna på låten här.

Ace of Base: Tokyo Girl
Spelades också in under nådens år 1998, av ett av svensk musikexports genom tiderna största skämt; de goa göteborgarna Ace of Base. Här kan man lära sig mycket om unga kvinnor från Tokyo: "She's got the face sweet as a baby/ Elegant taste and money to burn" och "Her 'yes' is 'no', ' no' is a maybe'/ Her language is so hard to learn". Beskåda Ace of Base revolutionerande kulturantropologiska analyser av Japan!
Lyssna på låten här.

Buck Owens: Made in Japan
I början av 1970-talet försökte den numera bortgångne countrynissen Buck Owens märkligt nog besjunga en tjej som var "made in Japan". Han verkar inte vara särskilt påläst, då han mest besitter insikter som "When it's night here over there it's a breaking day" och "My transistor radio comes from far away". Eh, om ens Japankunskaper sträcker sig till vilka elektronikprodukter man har i hemmet, borde man kanske välja ett annat tema till sitt textförfattande?
Lyssna på låten här.

Aneka: Japanese boy
Ännu en hjärndöd kärlekstext relaterad till Japan, denna gång i hemsk discoskrud a la tidigt 80-tal. Stackars skotskan Anekas (som egentligen heter Mary) stora japanska kärlek har packat väskorna och åkt tillbaka till sitt hemland, utan att meddela sin flickvän: "I woke up one morning and my love was gone". Detta orsakar givetvis problem for Aneka: "People ask about him every day/ Do not know what to tell them/ what can I say?". Smått desperat försöker hon fråga människor om de har sett pojkvännen och ger en detaljerad beskrivning: "Mister can you tell me where my love has gone?/ He's a Japanese boy".
Japanese Boy blev mirakulöst nog en superhit, men lyckligtvis nog den enda for Aneka.
Lyssna på låten här.

Styx: Mister Roboto
Finnes på superpretentiösa rockoperalbumet (alla rockoperaalbum är superpretentiösa) Kilroy Was Here, Styxs välkända futuristiska temaskiva från 1983. Innehåller den klassiska vokodersjungna refrängen "Domo arigato, Mister Roboto" ("Tack sa mycket, herr Robot"), som fortfarande spelas då och då som bakgrundsmusik i japansk tv. Cheesy är bara förnamnet.
Lyssna på låten här.

"Nikkō is Nippon"

Det är inte bara lägenhetsbokande som planeras, en hel massa annat också. När jag för ett tag sedan berättade för Chie att vi skulle dyka upp i Tokyo igen i sommar föreslog hon att vi skulle åka till någon annan plats i Japan tillsammans. Jag föreslog Nikkō och Chie har nu svarat "I really want to go to Nikkō with you!!!".
Det tolkar jag som ett ja på förslaget.

Jag skulle kunna åka nu! Chie berättar att det finns träd i Nikkō som är 300-400 år gamla, som har "a deep, calm and strong power". Är det något arbetsnarkomanen Linda (som bokstavligt talat är på väg att få hjärtstopp av sitt tempo) behöver, så är det en djup, lugnande och kraftfull makt som tar tag i mig. "I cannot wait for the summer!" ropar Chie från andra sidan jordklotet. Nej, inte jag heller.




Bilderna kommer från Nikkō vars turistorienterade slogans ofta fastställer detsamma: att staden är en av de absolut vackraste platserna i hela Japan med många enastående tempel och extraordinär naturlig skönhet. I flera århundraden har Nikkō varit centrum för shinto- och buddhistisk dyrkan av bergen. En resa dit från Tokyo tar ca 100 minuter och kostar ¥1320.

De japanska kvinnorna som vägrar vara tysta, snälla och kawaii

Jag är väldigt sugen på att läsa den japanska författarinnan Natsuo Kirinos (som egentligen heter Mariko Hashioka) bok Auto (eller Fri som den heter i den svenska översättningen). Kirinos böcker kallas för japansk feminist noir. Inte så konstigt när de sida upp och sida när är fyllda av våld, sex och död.
I Auto möter läsaren fyra kvinnor i Tokyo - varav en snart tröttnar på sin odrägliga karl och stryper honom. Av olika (mer eller mindre fördolda) skäl blandas dock samtliga in i mordet.

Det är ingen positiv bild av det japanska samhälle dess kvinnor lever i som målas upp i Kirinos böcker. I en intervju i DN nyligen förklarade författarinnan att:

"Jag tycker att brott och våld är ett uttryck för de problem vi brottas med i dag. Det speglar det absurda och förvrängda i vårt samhälle.

Kvinnans roll i Japan är under förändring, men inte nödvändigtvis till det bättre. Kvinnor i Japan är på väg i två motsatta riktningar - de som har allt och de som har nästan inget.
På landsbygden lever rester av det feodala systemet kvar, vilket är en av anledningarna till att kvinnor har slutat gifta sig med bönder. I städerna handlar problemet i stället om arbete och anställning. På grund av förändringar i industrisektorn, med sänkta anställningsskydd, får många kvinnor nöja sig med osäkra jobb och korttidsvikariat. Kvinnor är Japans låglöneslavar.

Något som lägger ytterligare sten på börda är att Japan är ett informationssamhälle - de japanska kvinnorna är medvetna om hur kvinnor i väst har det. Vi är upplysta och utbildade men saknar rörelsefrihet. Utan arbete kan vi inte ta oss någonstans.
Vårt samhälle blir alltmer simpelt och osofistikerat. Många fler människor lägger i dag större vikt vid sitt yttre framträdande än sina inre kvaliteter. Kvinnan görs till ännu en pryl att ha eller mista. Smarta kvinnor däremot beväpnar sig med intelligens."

Auto är även filmatiserad av Hirayama Hideyuki. Snart kommer en amerikansk re-make (suck) som ska signeras Ringu-regissören Hideo Nakata.

Världens godaste bönor

Trots att det precis varit lunch kan jag inte hjälpa att få aptit igen av den här bilden på japansk mat. Lima beans (eller butter beans - men vad heter de på svenska?), de stora, gröna bönorna i nedre vänstra hörnet är något av det godaste jag vet. I Japan äter man dem bl.a. som snacks till öl. Supergott!