Socker

Kan inte någon bjuda mig på de här? När jag var inne på Mique senast hittade jag kakformar som var leopard- och zebrarandiga. My God. Jag vill köpa dem bara för att. Jag bakar aldrig, men nu skulle jag plötsligt vilja. Bara för att kunna göra fina cupcakes som den här i fina fina kakformar. Sedan skulle jag inte äta upp dem utan dekorera med dem. Jag äter för mycket socker ändå.

Alternativ jul- och/eller Halloween-hälsning?

Vi har en så intensiv dag på kontoret att vi måste ladda ur genom att skicka roliga mail till varandra.

I do not want to live to archive my own life...

Det är inte första gången det har hänt, men samtidigt känns det annorlunda; att jag inte bloggat frekvent på väldigt länge och att jag under den tiden heller inte läst en endaste annan blogg (till skillnad från många andra läser jag ytterst få bloggar och då i stort sett bara vänners/bekantas/människor-jag-på-ett-eller-annat-sätt-har-en-konkret-koppling-till).

Att jag "lämnat" bloggvärlden beror på många saker. Tidsbrist är en, tankar kring vad bloggande fyller för funktion en annan. Jag vill inte låta pretentiös, men jag vill verkligen inte skriva för någon annans skull än min egen; jag vill inte fastna i den där fällan där ens värde mäts i hur andra kan "se" en. Jag känner mig själv; med jämna mellanrum tappar jag fokus och får glitter i ögonen av verkliget själadödande orsaker och livet känns för kort för att inte levas på mina egna villkor.

Jaja, här kan jag blajja på i ett evighetsinlägg med mer eller mindre kryptiska ordval som alla ändå begriper betyder något annat än jag verkligen vill skriva svart på vitt.
Kontentan är hur som helst densamma; jag vet inte om jag borde blåsa liv i bloggen igen eller inte och i.s.f. om den borde behålla sin nuvarande form. Det har hänt otroligt mycket livsomvälvande saker den senaste tiden - och att jag just landat efter en veckas kaotiskt och kreativt berusat rus hos nära vänner i London sätter förstås extra spinn på tankarna. Vad är ett liv egentligen och hur mäter man dess värde...?

(När Madonna rev loss upphottade versioner av sina underbara klassiker Borderline, Into the Groove och Like a Prayer på fullsatta Wembley i torsdags insåg jag och Joel att vi faktiskt var med om något stort, haha).

"We could talk on and on about The Male Gaze, post-feminism, narcissistic personality disorders and so forth, but the truth remains simple. For some people, life is lived to be shown more than lived. I pray every day that I don't fall victim to this in perpetuity, it would completely suck."

Vi får se vad det blir av det här, mina vänner.

Inte riktigt närvarande

Jag har huvudet fullt av cement, öronen fulla av bomull, halsen är som ett rivhjärn och rösten är nästan tappad. Jaja, ska man bli sjuk ska man väl bli det rejält. Jag orkar inte sitta vid en dator, har tvingat mig att jobba från sängen i två dagar och nu orkar jag inte mer. Håll till godo, mina vänner. Jag kompenserar med dubbelt så många blogginlägg nästa vecka!

YouTube

Jag har massor med saker jag vill skriva om, illustrerat av YouTube. Men hur jag än försöker lyckas jag inte posta några länkar. Grr, varför vill det inte fungera??

Tvättproblem

Vad är det med tvättmaskinerna i det här landet? Varför blir ingenting aldrig riktigt rent och varför luktar kläderna fortfarande illa när man plockar ur dem ur maskinen? Det är inte kul att behöva ta på sig kläder som känns urläskigt ofräscha, även sedan att man tvättat dem, efter att man använt dem i den här hettan en hel dag. Buu!

I dag har vi varit en stor del av dagen med Maria i Harajuku, ätit mycket härlig veganlunch på Brown Rice Café och druckit en massa kaffe, och trots att man då mest bara suttit ned (och det varit lite svalare i dag i.o.m. risken för regn och de grå skyarna) är man liksom mest som ett klibbigt paket ändå. Man vill bara duscha jämt och tvätta jämt, men det hjälper inte.

Jag vill minnas att jag hört talas om att man bara tvättar med kallvatten i Japan och då är det ju inte så konstigt att det inte blir riktigt rent (tyvärr, för det är väl säkerligen betydligt bättre för miljön). Men jag har ingen aning om det stämmer.

Dåligt med tid

Ah, jag är ju urusel på att blogga, men det finns helt enkelt inte tid! I kväll har vi haft vår första hemmakväll (linssoppa, tvätt och TV) och jag trodde att jag skulle kunna "blogga ikapp", men icke... Det får väl helt enkelt komma när det kommer. Staden där utanför fönstret kräver rätt mycket uppmärksamhet.

Nattliga nöjen av olika slag

I går gjorde jag och Andreas en nattlig avstickare till Donki i Roppongi (eller Don Quijote Discount Amusement (ドン キホーテ) som det fullständiga namnet lyder). Det är ungefär precis vad det låter som. En gigantisk butik med mer eller mindre galna galenskaper - kläder, mat, elektronik, prylar, accessoarer och tja, det mesta annat, ofta till låga priser.

Den första Donki-butiken i Tokyo öppnade i Suginami under namnet Just Co. 1980. I dag finns det 123 butiker runtom i Japan och fyra stycken på Hawaii (om det beror på att det är hit väldigt många japaner väljer att förlägga sin semester vet jag inte, men det låter väl rimligt på sitt sätt).

Butiken i Roppongi är, med sina åtta våningar, en av de största. Som så mycket annat i denna underbara världens-största-stad är den konstant öppen, men på taket finns sedan 2006 också en bergochdalbana (något långt ifrån alla hus har även om man skulle kunna tro det), men p.g.a. att de många invånarna i stadsdelen som höjt sina röster mot spektaklet har den aldrig använts. Den bara står där, som ett kusligt, tyst nöjesskelett mitt i en av Tokyos mest hysteriska stadsdelar (som f.ö. fortfarande har precis samma osköna stämning, ingenting har uppenbarligen förändrats på den fronten de senaste två åren).

Vi kom dock aldrig så långt. I stället strosade vi bara omkring i vårt område, där Hiroo, Azabu-Juban och Roppongi möts. En perfekt sommarnatt. Det är verkligen en enorm skillnad mot Sverige, att efter 23 en vanlig måndagskväll kunna gå förbi kaféer vars hela uteserveringar är fullsatta, människor i rörelse överallt, dygent runt-öppna butiker i varje gathörn, restauranger med öppna dörrar med samtal och musik som spiller ut på gatan. Och mellan hus, träd och gator sticker resten av staden upp näsan i form av höga byggnader och skyskrapor så långt ögat kan nå.

Det är så förföriskt att jag blir snurrig i huvudet. Jag älskar den här staden, hela vägen ut i fingerspetsarna, t.o.m. när jag promenerar omkring en natt i utkanten av Roppongi.

Adresserna till alla Donkis finns här.
Den i Roppongi har adress 3-14-10 Roppongi, Minato-ku.

Söndag, regn, fika och cykel

I dag har vi fått en smak av regnperioden. Det har med jämna mellanrum öst ned hela dagen. Det har vi dock inte låtit avskräcka oss. Med gott mod tog vi oss tidigare i dag ut på stan för att möta upp med Tomomi-san på Coldstone Creamery vid Roppongi Hills. Det var egentligen en annan glassbar, med italiensk himmelsk glass som Chie-san tog oss till för två år sedan, som var vårt mål, men Coldstone fungerade utmärkt. Jag och Andreas åt chokladglass av storleken "I love it", men det hade definitivt räckt med "I like it". Det blev som en hel middag.

Vi rundade av med en långfika på Tully's. Verkligen jättekul att umgås med Tomomi-san igen! Jag och Andreas traskade sedan ned till Azabu-juban för att möta upp med Karen och köpa en cykel av henne. Hon och hennes pojkvän har bott i Tokyo i 2,5 år men är nu p.g.a. sina jobb på väg ut på nya äventyr och skulle därför sälja en del av sina ägodelar.
Vi fick cykeln för ynka ¥2 000 (typ 115 SEK) eftersom den var begagnad redan när de köpte den och även hade punka på framdäcket. Vi gick därför direkt till en cykelreparatör längre ned på huvudgatan och fick det fixat för ytterligare ¥840. Totalt en mycket bra deal som kommer att ge oss väldigt mycket frihet. Visst har Tokyo ett av de bäst utbyggda kollektivsystemen i världen, men jag står fast vid att cykel är det bästa sättet att ta sig runt i stan och även lära känna den mer på djupet. Nere i tunnelbanan ser man ju absolut ingenting av staden ovanför och hur stadsdelarna hänger ihop förblir på så sätt mycket av ett mysterium. I morgon ska vi komplettera köpet med ytterligare en cykel, det blir lite väl svårt att dela på denna enda...

Nu är vi hemma i Hiroo igen, ska äta middag och koppla av en stund. Jag är skakig av allt kaffe jag har druckit i dag och kan förhoppningsvis även använda den energin till att jobba en stund.

Bad for you

I vårt hyreskontrakt finns det en paragraf med vad som är förbjudet att göra i lägenheten. Att riva väggar, spela för hög musik och att ställa sopor ute i trapphuset känns förstås logiskt. Men varför får man inte spela mahjong? Är det något kulturellt som jag har missat?

"Welcome to Japan!"

Inget regn, det får vi se som ett varmt välkomnande! Det har varit en väldigt lång resa och den blev nästan längst när vi väl nått Tokyo. När man är väldigt, väldigt trött är det inte direkt enkelt att släpa allt sitt tunga bagage mellan en massa olika tunnelbanestationer utan rulltrappa i het fuktig värme. Efter att ha skrivit på hyreskontraktet i Gotanda (Yuri bjöd oss på iskallt grönt te, heja Japan!) lyckades vi så slutligen lokalisera vårt hus i Hiroo och börja pusta ut. Att resa i över ett dygn är verkligen inte rekommenderat - men å andra sidan får man ju en massa annat bra, som att vara i Tokyo, på köpet!

Uppkopplingen i lägenheten fungerar inte som den ska (d.v.s. inte alls), men det ska komma hit någon tekniker från NTT på måndag. Vi har en vaktmästare i huset (han pratar bara några få ord engelska och försöker ihärdigt få oss att förstå vad han menar genom att upprepa vad han säger på japanska om och om igen) men han är otroligt hjälpsam på alla sätt och vis. Vi får hoppas att det löser sig!

Finns mycket att berätta och skriva om, men just nu är vi på väg ut på stan och senare ikväll vankas middagsparty med vänner i Shibuya. Den som väntar på något gott...

Snart back in business

Förlåt att jag är så urusel på att blogga. Ska jag vara ärlig tänker jag i normala fall faktiskt inte på att någon läser vad jag skriver här. Det är snarare en outlet för allehanda tankar som jag misstänker att en del vänner av olika slag då och då tar del av. Men när jag kollar av statistiken på Susnet blir jag nästan förskräckt. Är ni verkligen så många som kikar in här för att läsa som jag försummar på det här viset? Sorry!

Blogguppehållet beror på att bästa vännen från London har varit på besök i över en vecka. Vi har intagit Stockholmsnatten med en fart och ambition som jag aldrig varit med om annat än i... Tja, London. Som jag skrev tidigare känner jag mig ganska fet, fattig och lycklig. Vi har klubbat, barhoppat, druckit alldeles för mycket rum n ginger ale, tittat på favoritvideos, legat i parken, sprunigt på Michael Monroe, sett världens roligaste fotbollsmatch, dansat och sjungit till George Michaels Freedom i ett främmande vardagsrum klockan sju på morgonen med fulla roséglas i händerna, dansat runt en palm på Stockholms kanske galnaste gayklubb, haft halva inne på Michaela de la Cour och Jean-Pierre Barda och egentligen mer därtill på Markus Mustonen, hängt med H&M:s print designers och en massa andra nya bekantskaper, lyssnat på världens sämsta musik på Motborgarmusiken 2008 och varit bakfulla som synden.
Nu väntar ytterligare en galen helg. Sedan kanske jag hinner vara människa ett litet, litet tag innan det är dags för en ännu galnare tid i Tokyo. Där vi för övrigt har bestämt oss för en lägenhet i Hiroo.

Sommaren har börjat bra, om man säger så.

Hurra!

Det händer väldigt mycket bra saker just nu så om någon vill bjuda mig på en sådan här färgsprakande rock n'roll-fest till tårta är det fritt fram! Hurra!

Det händer FÖR mycket!

BUHU, jag är så ledsen att jag missade det här :(

Lägesrapport från Japans HBT-barrikader

På tisdag 25 mars får Hallongrottan internationellt besök av aktivisten Yoshihiro Takahashi från Osaka i Japan. Han menar att den västerländska, paradisiska bilden av HBT-Japan präglad av Yaoi (bögserier av och för straighta tjejer), mode och annan queer subkultur inte alls ger någon rättvis bild av hur faktiska HBT-personer har det. T ex finns ingen lagstiftning mot diskriminering eller hatbrott och inget juridiskt sätt att registrera samkönade relationer. Inte heller finns någon nationell organisation som kämpar för HBT-personers rättigheter och många lever hela sina liv i garderoben. Yoshihiro är engagerad i den Osakabaserade HBT-aktivistgruppen QWRC och kommer att berätta om deras erfarenheter, strategier och framtidsvisioner. Därefter följer en ömsesidig frågestund och med möjlighet till internationell queerkonspiration och samarbeten över kontinenterna. Samtalet kommer att hållas på engelska. Gratis inträde och billigt fika.

Jag trodde aldrig att jag skulle säga det, men ibland händer det liksom för mycket här i Stockholm. Jag hinner inte med. Det trillar in inbjudningar till både höger och vänster till jag vet inte allt och allt som oftast måste jag tacka nej, men då och då känns det verkligen jättetråkigt att man har missat något.

Inspiration

Jag brukar inte titta på Oprah men fastnade häromdagen. En av gästerna, Kris Carr, var så inspirerande att jag fortfarande känner mig upplyft.
På sin blogg beskriver hon sig själv som "founder of the holistic social network my.crazysexylife.com, a groovy wellness playground dedicated to health, happiness, spiritual sanity and all things that praise & protect red hot mama earth. My wake-up call came in 2003 when I was diagnosed with a rare and incurable cancer. I thought my life was over, I had no idea it was just getting started! I immediately began to educate myself, change my diet and lifestyle and turned my shit into champagne so to speak. Join the revolution and live like you mean it!"

Hon är så härligt inspirerande, jag läser hennes blogg med stigande entusiasm och förundras över hur jag ännu en gång - sist var det underbara Bob Flanagan - hittar en förebild i någon som är döende på ett betydligt mer konkret sätt än resten av oss.

Onödigt skryt

Att se Rufus Wainwright i Stockholm är lite som att skapa x antal varianter av sin egen version av illustratören Jesper Walderstens fantastiska "onödigt skryt"-strip. För där står visst Fredrik Strage och sippar champagne i baren. Och där hänger Peter Jöback med sin pojkvän i foajén. I toalettkön står visst Marie Göranzon. Lite längre bak sitter Marie Fredriksson. Nog är det Gustav Skarsgård och Torkel Pettersson som precis trängde sig förbi för att sitta på samma rad som vi och sist in i salongen rusar visst Jonas Karlsson med andan i halsen. (I New York ställer sig Jake Gyllenhaal på scen för att läsa spoken word-delen av Between My Legs och under Judy Garland-spelningen i London är Ian McKellen bara en av otalet internationella storheter i publiken).
När allt kommer omkring är det väl heller inte för inte som Sydsvenskans nöjes- och kulturredaktion har norpat åt sig si så där hälften av biljetterna till Rufus utsålda spelning på Ystads opera imorgon, mig inkluderat. För mannen med den stora rösten och det teatrala uttrycket lockar uppenbarligen kulturpersonligheter av alla de slag.

Varför vet jag inte. För att han är så dramatiskt och sensuell? För att han i titel av "popstjärna" kan stå kväller i rad på Dramatens scen utan att det blir pinsamt? För att han har själ, elegans och begåvning i en närmast unik kombination? För att han ständigt sjunger om New York och får oss alla att drömma om en annan värld, en bättre värld som glittrar och är full av män som läser modemagasin.
Jag vet inte.

Jag vet bara att jag älskar honom ut i fingerspetsarna, så mycket att det gränsar till att vara löjligt, och att jag älskade varje sekund av spelningen på Dramaten i lördags.
Jag älskar att han, trots sin stora rutin, är så nervös att han kommer av sig mitt i Nobody's off the Hook för att Dramaten "is such a beautiful theatre that I'm just feeling stupid".
Jag älskar att tårarna rinner ned för hans kinder när han sjunger hjärtslitande Not Ready to Love.
Jag älskar att han spelar personliga favoriter som Grey Gardens (jag vill också hänga så där över pianot, alldeles ensam! Och när man ser ett sådant framträdande blir man nästan lite ledsen att den käre Rufus är den mesta bög man kan hitta inom musikvärlden i dag), The Maker Makes, 11:11 och The Art Teacher (den låt som fick mig att ursprungligen bli hals över huvud kär i Rufus och den låt som kanske fortfarande gör mig mest gråtfärdig av allt i hans sagolika repertoar).
Jag älskar att han mitt i spelningen oplanerat bestämmer sig för att spela Greek Song ("another gay song; you know, gay as in happy" efter underbara Sanssouci) och avbryter sig själv mitt i den för att upplysa oss om att han tycker att texten låter precis som svenska.
Jag älskar att han spelar California och skrattandes själv sjunger det som egentligen är ett solo på elgitarr.

Och jag kommer att älska varje sekund av spelningen i Ystad i morgon, så mycket att jag redan nu nästan är ledsen att det kommer att vara över när det är över. "Du är inte rädd att det kommer att bli för mycket?" undrar mamma lite försynt när jag efter spelningen i lördags sms:ar henne att jag svävar på moln och att tisdagen kommer att bli fantastisk. Men nej, det är jag inte. Inte ett dugg. Jag vet inte varför, men det kan inte bli för mycket av Rufus. Han är ju trots allt inte bara min Store Idol - han är som en hjälte i en saga, en vän som alltid är där, en tröst som även får tårarna att rinna.

När Rufus Wainwright står ensam på Dramatens scen5 april 2008 fyller han varje millimeter av den.
© Petter Brandt, rockfoto.se

Så här tycker Expressens Anders Dahlbom.
Så här tycker Aftonbladets Håkan Steen.
Så här tycker DN:s Johanna Paulsson.

No blogg for you!

Min dator har kraschat. Igen. Inget nät = inget bloggande.

Glad påsk

Jag tänker att jag inte ska kolla min mail över ledigheten för att det bara kommer att göra mig stressad, men någonting säger mig att det kanske ändå skulle vara bra. Och när jag öppnar min inkorg hittar jag ett mail från redaktören på en av Sveriges största resetidningar som meddelar att de vill köpa in minst två reportage av mig! Vilken påskpresent!
Nu är jag alldeles glad och stirrig, som om jag druckit för mycket kaffe (eller så är det den stora mängden alkohol från igår som spökar, att börja med Bloody Mary's klockan två på natten efter x antal öl är ingen god idé - åtminstone inte så här dagen efter).
Jag bara vet att den här påsken kommer att bli strålande! Det innebär också en liten bloggpaus då jag och maken åker söderut för att träffa min familj och se hans nyfunna kompisar i det där bandet Kent som ni kanske känner till. Glad påsk!

Hur ska det här sluta?

USA-peppen fortsätter. Men hur ska det egentligen gå med de här fyra tokstollarna under samma tak och instuvade i samma bil i tre veckor...? Galet, that's how!

Shopping for (a) change

Jag är inte den som brukar trösta mig genom att shoppa, men idag har jag gjort det. På förmiddagen lanserade H&M sin kollektion Fashion Against AIDS och jag har köpt linnet som är designat av älsklings-Rufus Wainwright. Självklart i 100% ekologisk bomull. Jag försöker generellt att konsumera så lite som möjligt, men shoppingen jag gjort idag är åtminstone för en gångs skull for a good cause. Jag jobbar själv med hiv/aids nästan varje dag och i H&M:s kollektion, som görs tillsammans med Designers Against AIDS som i sin tur samarbetar med UNAIDS, går 25% av försäljningspriset (kunde gott varit mer) till förebyggande hiv/aids-projekt runt om i världen.


Sen såg jag min notis om den nyöppnade ekologiska klädbutiken Fiber Fin i tidningen. Det kändes lite bättre då. Fast bara en liten stund.