Jag kan inte för mitt liv begripa hur Elin Lindqvist har haft tid att resa så mycket i sitt liv, och samtidigt kunna studera, skriva två böcker och få arbetslivserfarenheter. Tjejen är född 1982 och har redan levt mer än i stort sett de flesta kommer att hinna med. Hur?
Är jag avundsjuk eller avundsjuk? Synd att jag inte tycker att Elin Lindqvist är en bra skribent/författare, då är jag övertygad om att hon varit min hjältinna framför de flesta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
17 kommentarer:
Jag läste också boken när jag var i Tokyo, men tyckte att den var väldigt långt från min värld. Men det var kul att läsa om miljöerna när man var på plats!
Åsa, jag håller med dig: jag läste om boken under mina första veckor i Japan och det var en annan upplevelse än den första, i.o.m. att man plötsligt kunde sätta reella, visuella bilder från sitt eget liv till texten. Men mer än så gav det mig tyvärr inte...
Jag är absolut inte för någon jantelag, jag tycker att det Elin Lindqvist verkar leva världens häftigaste liv och jag hoppas att hon är stolt och glad över det - men hennes skrivande säger mig absolut ingenting. Har visserligen inte läst "Tre röda näckrosor", den kanske är bättre? Vill dock minnas att den fick väldigt sval kritik, t.ex. av DN.
Jag har läst båda Elins böcker och instämmer i att hon är en medioker författare. Jag ogillar henne inte på något sätt men tycker att hon är ganska ointressant. Kan inte säga att jag rekommenderar Tre röda näckrosor om du inte läst den , inte bättre än den första. Nästan t.o.m sämre tror jag.
Håller med om att hon verkar levt ett häftigt liv när jag läser ditt inlägg. Kan tänka mig att hennes pappa som är ganska tät har sponsrat mycket av resorna och studierna.
Jag har faktiskt träffat henne. Vi pratade om Indien dr vi båda varit. Hon verkade trevlig men sm sagt hennes författarskap säger mig väldigt lite.
Thérèse, jag gissar att jag kommer att plocka upp hennes senaste nästa gång jag har vägarna förbi ett bibliotek, mest för att jag är nyfiken. Den utspelar sig väl delvis i Tokyo den med, om jag inte är helt ute och cyklar.
Min mamma påpekade ungefär det som du påpekar: "men snälla Linda, hade du också haft miljonärer till föräldrar gissar jag att du gjort minst detsamma m.t.p. dina intressen" (d.v.s. ungefär vad Elin gjort: att resa, skriva och jobba med utvecklingsfrågor - om nu någon kunnat missa det ;P)
Vore spännande att veta var, när och hur du träffade fröken Lindqvist!
Linda - Ja det är riktigt att delar av den utspelar sig i Tokyo. Hon skriver om en japanska i Tokyo men i och med att hon använder jagform om japanskan som sen är ute och backpackar och lever ganska västerländskt känns det inte särskilt trovärdigt. Blir konstigt.
På bokmässan i Göteborg när hon precis hade gett ut Tre röda näckrosor var jag och nästan ingen annan och lyssnade på henne när hon pratade om boken. Alltså blev det mer lite av en diskussion eftersom vi inte var nåt folk. Eftersom jag just då varit i Indien och nämnde det och hon också varit i Indien satt vi kvar och pratade Indien (och franska språket och dykning tror jag också kom upp eftersom det är en stor hobby för mig )lite grann efteråt. Hon verkade rar och trevlig som person men som jag redan sagt hennes författarskap tilltalar inte mig.
Vilket fantastiskt liv- en del av mig blir grön av avund och börjar undra vad jag har sysslat med egentligen?! Men tyvärr måste jag också hålla med dig om Tokyo Natt (den enda bok jag har läst av henne). Den var platt och jag kände mig mest oengagerad. Den gav mig ingenting.
jag blir nästan irriterad över att det har skrivits och givits ut en intetsägande bok om tokyos natt. ;-)
jag är aldrig ute att förminska en människas bedrifter här i världen men jag värdesätter att bakgrunden, i detta fallet föräldrarpengar, kommer fram så att var och en får bilda sig en egen uppfattning om förutsättningar för att lyckas med något dylikt.
Det må låta vackert att alla har samma chans och det är upp till en själv och bara pengar räcker inte, men att få hjälp av pengar ger möjligheter som kanske inte annars skulle ha funnits.
jag har aldrig läst någon av böckerna, jag har aldrig träffat personen och jag inser självfallet att hon kan ha betalat allting själv, men inlägget förde in mig på en generell diskussion.
Thérèse, tack för att du berättade. Det var spännande att höra :) Jag har själv aldrig varit på bokmässan i Göteborg, även om mina föräldrar varit inbjudna där x antal ggr (de har jobbat bl.a. som översättare från estniska till svenska).
Maria, jag tror att vad t.ex. du och jag sysslat med är att skaffa oss egna pengar... :P
För det är nog ett ofrånkomligt faktum då det kommer till Elin Lindqvist: utan sina föräldrar, utan att heta Lindqvist i efternamn, hade hon varken kunnat leva i stort sett i hela världen och inte få ge ut några böcker/jobba som skribent heller (eftersom det verkar vara en enig både kritiker- och läsarkår som tycker att hon är intetsägande). Nu känns det som om jag "snackar skit" om någon, det är inte min mening egentligen... Fröken Lindqvist är säkert jättetrevlig och som sagt, jag hade säkert inte tackat nej en sekund själv om jag var i hennes skor...
Grön av avund, var ordet ;P
Erik, vad glad jag blir att se dig här igen! Dina kommentarer har lyst med sin frånvaro och det är härligt att du är tillbaka :D
Fröken Lindqvist verkar ha levt ett slags bohemiskt jetsetliv: det är inga konkreta lyxgrejer som hon har gjort, men inget av det är å andra sidan möjligt utan stora lass av pengar... Är väl ganska bra att hon har jobbat med gatubarn i Mexico och Indien dock, att hon inte bara lyxat omkring när hon har just ekonomiska möjlligheter att ställa upp för andra :P. Om jag har förstått det rätt arbetar hon också en del för kvinnofrågor och unga tjejers självkänsla. Också bra.
Så nej, "bara pengar räcker inte" - men de tar dig en BRA BIT på vägen. Tyvärr.
linda: jag är glad att vara här igen! jag har slagits verbalt med servicetekniker angående rätten till en problemfri dator på sistonde, och kanske skall fortsätta ett tag till.
Du är inte på det som jag tycker är så viktigt, att bakgrunden till personers göranden kommer fram, så att inte människor med samma mål och drömmar sitter och jämför sig med andra och känner sig besvikna över att inte lyckats jämfört med referenspersonen. Här i Sverige tycker jag att det är tyst om pengarnas roll, varpå det enbart är prestationen som det tas hänsyn till i bedömningen, inte bakgrunden och ens förutsättningar. Vad som är en självklar bedrift kan vara livets utmaning för en annan person i avseende på vilka hinder som måste passeras, men det står likväl samma bedrift skrivet i t.ex. ett CV.
Jag lovar skriva en sammanfattning om dig, Linda (eller säkert flera av er andra som läser och skriver i den här blogen), som skulle se rätt lik ut den du citerade om/av Elin L. Lite är det kanske fråga om hur man ser på sig själv? Hur man bedömer sina egna "insatser"... och hur man berättar om dem för andra? En del av oss är rätt bra på att tona ner det vi gjort... andra ännu bättre på att tona upp!
Det kan nog inte enbart vara en fördel att ha kändisar till föräldrar. Att alltid bli jämförd. Att alltid antas åka snålskjuts. Att kanske t o m läsas med mer kritisk blick än om man varit Elin Svensson från Tjottahejti.
birgitta: det kan vara lätt och bekvämt att se sig själv i en underdog-position, att intala sig själv att man har fått slå i underläge och därmed värdera sina bedrifter högre. Att då förminska andras upplevelser genom att hänvisa till t.e.x tillgång på pengar kan säkerligen vara ett sätt att mentalt placera sig i den här underdog-positionen.
Frågan är vad som är hårdast; att ha förväntningar på sig utifrån sin bakgrund och bli kritiskt granskad eller att inte ha förväntningar på sig? Vänd på det, om du har större tillgång på pengar så hävdar jag fortfarande att du har relativt större chans att lyckas med din önskade bedrift, allt annat lika, jfr med en person utan samma tillgång pengar. Då kan det kanske ses som en logisk följd att du skall granskas mer kritiskt? Om det inte är jämt på startlinjen, varför skall då samma klocka används mot alla på mållinjen? Det är gyllene regel att alla skall mätas mot samma måttstock, men få talar om att vissa personer föds på 15 centimeter medan andra kanske aldrig kommer in på stocken.
Erik - jag har inga som helst invändningar mot ditt resonemang; tvärtom, jag håller fullständigt med dig. Det ÄR viktigt att läsa av världen och människor i ett klass- och maktperspektiv. Och det ÄR skönt att det numera tycks i alla fall vara LITE mera accepterat att göra så.
Mitt lilla inlägg var avsett att ge Linda (m fl) lite bättre perspektiv på sina egna aktiviteter... och kanske lite bättre självkänsla. Jag misstänker nämligen starkt att många av oss som startade väldigt långt från måttstockens början trots s.k. intellektuell insikt fortfarande dras med komplex inför dom som, utan tillstymmelse till tveksamheter, brer ut sig om sina egna bedrifter.
(Och ovanstående skrivet utan tillstymmelse till kunskap om EL:s egentliga bevekelsegrunder. Hon kanske fnattar runt i världen som en skållad råtta för inte för att hon faktiskt vill och drömmer, utan för att hon saknar något speciellt ställe att vara på, resa ifrån, komma tillbaka till, ta ställning till. Men det är lite grann en annan diskussion. Eller?)
birgitta: jag håller med om att mitt inlägg har en ton som antyder att det var skrivet mot ditt tidigare inlägg, men det var aldrig meningen utan syftet var att utveckla de tankar som uppkom utifrån ditt föregående inlägg.
Härligt att ni diskuterar! :)
Jag har inte läst boken, men sprolla rolla, jag vart också superavis av allt hon har hunnit med!
Jag har nog blivit för gammal, för jag blir bara trött när jag hör allt det där :-)
Lite som Lennon och det där om att livet pågår medan man planer för annat.
Kul blogg Linda! Nu har jag vaknat till liv och hittat hit. Du ska inte vara med och skriva månadens inlägg?
Tolken, jag önskar att jag också blev trött av Elin Lindqvist ;)
Är gärna med och skriver månadens inlägg. Men hur funkar det...?
Skicka en kommentar