02 juli 2007

Hårt arbetande - nu utan hjärta

Livet som skribent/journalist är inte alltid jätteroligt. Det kräver enormt mycket självdiciplin, är för det mesta ganska dåligt betalt (för att inte tala om alla gratisgrejer för att alls arbeta sig upp, bli meriterad och skaffa kontaktnät), kräver att du stängigt på eget bevåg har koll på allt inom diverse genre och tvingar dig att behöva sälja dig själv som om dina idéer och ditt skrivande var någonting världen inte kommer att klara sig utan samtidigt som du ska vara ödmjuk och tillmötesgående. Si så där femtiotusen gånger om dagen drabbas jag ovanpå alltihop av skrivkramp, akut brist på självförtroende och känner mig som en total bluff.

Men så finns ju ljusglimtarna också. Att få betalt för att åka på festivaler. Att få skivor, DVD:er och böcker med den enda motprestationen att behöva göra det du älskar mest; att skriva om det. Att få springa runt en hel dag med block och penna och bara utforska någonting riktigt spännande. Att ständigt lära sig nya saker och träffa nya spännande människor med så många olika bakgrunder. Eller, som i lördags, att få vara någon meter ifrån en av de få riktiga idoler du har kvar. Rufus Wainwright stjäl mitt hjärta varenda gång jag hör hans röst, och att vara i närheten av honom får det att smälta. Extra mycket så när han senare, ensam på scen iförd vit morgonrock och svarta strumpbyxor, framför en hjärtslitande pianoversion av Leonard Cohens "Hallelujah" - följt av högklackat, läppstiftmålat Broadway-showande och kompromisslösa "Gay Messiah". Dramatiskt och teatraliskt, men jordnära och med resonans i vardagens trivialiteter.
"Why did you have to break all my heart?/ Couldn't you have saved a little piece of it?/ Damn you, I guess I'll have to get a new one..."



© Andreas Wiss.

9 kommentarer:

Marion Eleonora sa...

Åh, Rufus! Jag vill också se honom i morgonrock och strumpbyxor! Hade gärna åkt på Accelerator om plånboken tillåtit...Vad tyckte du om övriga band? Nåt att rekommendera?

Linda sa...

Han var vacker som en dag och "gay ända ut i polisongerna" som Maria på Sydsvenskan uttryckte det ;) Jag är sällan den som är den, men när Rufus är i krokarna förvandlas jag till en fånig 14-åring igen. Gud vad jag är kär i honom! :P
Min plånbok tillät inte heller Accelerator, men så är det ju det där med yrkesfördelarna som landade ett guldigt VIP-band på högra handleden. Låter förstås flashigare än vad det är, men när man lever för musik och allehanda kultur känns det inte fy skam :)
I övrigt måste jag ju säga att jag var ganska pinsamt dålig på att se speciellt mycket, men Interpol på fredagnatt gjorde mycket väl ifrån sig! Jag gillade TV on the Radios suggestiva rock på densamma eftermiddag också.
Men du såg ju för all del Antony, och DET lär ju ha varit helt otroligt, det med :)

Maria sa...

Jag håller med dig, även om jag inte är frilans så kan det vara lite ansträngande att producera från morgon till kväll varje dag också. Det är trots allt kreativt skapande och kreativ kan vara svårt att vara på beställning. Ändå lyckas man på något sätt:)

Men det är ju ett fantastiskt jobb med både frihet, chansen att få resa, hålla sig uppdaterad inom en mängd olika ämnen och att få träffa en massa sorters människor man aldrig fått göra annars. Hmm har inte en aning om varför I'm preaching to the choir, men jag ville väl bara säga att jag håller med dig.

Sen hade jag också väldigt gärna gått på Accelerator, du lyckliga människa!

Linda sa...

Maria, jag håller med till punkt och pricka! Samtidigt vet jag inte hur jag skulle klara mig om jag inte fick vara kreativ. Det värsta jag vet är att inte behöva tänka och använda huvudet... :S
Vi Skåne-traktstöser borde kanske slå ihop oss på något sätt? Om inte annat för en öl! :)

Linda sa...

Ja, på tal om det, en annan skribent-Maria kommer hem till Malmö i slutet på juli, varför inte ses över ett par glas vin och mycket trevliga samtal? :)

Anna Malaga sa...

Hehe, tack för det. Jag sitter här och ska peta ihop nâgot och det är sâ extremt jobbigt att börja...;-)
Hoppas att du fâr semester i alla fall?

Linda sa...

Anna, det är (för mig iaf.) alltid början som är värst, sedan brukar det börja lossna (annars hade man nog inte fortsatt).
Semester blir det förhoppningsvis vecka 30-31 och kanske lite i augusti. Annars är det nog mest full rulle, tyvärr. Har en känsla av att den här sommaren kommer att gå snabbare än någon annan någonsin :P

Maria sa...

Ja, monotont arbete där dagarna ser likadana ut är inget för mig heller. Det skulle kännas både frustrerande och meningslöst.

Det låter väldigt trevligt. Det gör jag gärna!

Linda sa...

Låter som en plan! Får dra i lite trådar snart :)