07 januari 2008

Sjuk i en evighet

Det händer inte mycket när man är sjuk.

Man äter Tikacillin, Rinexin, Mucoangin och Ipren som om det vore godis.
Man tycker jävligt synd om sig själv.
Man blir ledsen för att man inte kan gå på Nöjesguidens årliga fest som man får en glassig inbjudan till.
Man sträck-ser säsong 1 och 2 av Nip/Tuck (för vilken gång i ordning minns jag inte längre) och inser hur bra mycket bättre den serien var i början; mörk, etiskt och moraliskt utmanande och med ett både djupare och samtidigt subtilare karaktärsgalleri.
Man nojar som tusan för att det värsta av sjukdomen som man lyckats sova och medicinera av sig ska komma tillbaka with a vengeance när man flyger till Paris på torsdag.
Man kan inte sova för man är så täppt i näsan att man vaknar stup i kvarten av andnöd.
Man får panik av allt jobb man inte hinner göra.
Man lyckas släpa sig upp till ett musikalbesök som är riktigt, riktigt bra, men som vore ännu bättre om man inte hostade och snörvlade så mycket.
Man tackar sin lyckliga stjärna för att man har en så bra man som pysslar om en, lagar mat, springer ärenden och ger en fina julklappar som man kan roa sig med (för närvarande Nikki Sixxs The Heroin Diaries, A Year in the Life of a Shattered Rockstar - vad vore livet utan intressanta självbiografier signerade idoler?)

Det här är ju inte klokt. Nu måste det bli ändring. Hur kan man vara så sjuk? Och fortsätta vara det även efter att man har fått medicin?
Idag flyttar två av mina bästa vänner till en ort mycket nära mig. Det är så härligt att jag kommer att bli sjuk av lycka, åtminstone om jag någonsin slutar vara sjuk av sjuka.

2 kommentarer:

Sarah sa...

Varför äter du så mycket mediciner? Verkar nästan ohälsosamt i sig.

Martin J Frid sa...

Begreppet att bränna ljuset från bägge ändarna får plötsligt en ny, personlig innebörd. Krya på dig...