Det negativa med Japan - del 1?

När jag bad er läsare ställa frågor, vilka som helst, skrev Sandra ett mail och undrade om jag hade några åsikter om "det negativa med Japan, Tokyo... Klasskillnader, jämställdhet, vardagen... Lite sådant."

Jag har klurat länge och väl på vad jag ska svara och än inte nått någon egentlig slutsats. Det är lätt att skriva om vad man tycker är bra och positivt, desto svårare att skriva om det man upplever som negativt. Det är farligt att skriva något som låter förstå-sig-på:igt om andra kulturer eftersom det tenderar tangera okunskap, i värsta fall "rasism".
Men nu läste jag just ett långt inlägg hos Maria och kände att det kanske var dags att ta bladet från min egen mun också. Maria har bott och jobbat i Tokyo i ett år nu och skriver i sin blogg om den japanska främlingsfientligheten. De högerextrema kampanjbussarna som kör runt och propagerar mot utlänningarna som hon skriver om känner jag till och har stött på, men jag har däremot aldrig varit med om att japaner har flyttat sig från mig när jag åkt tunnelbana. Jag har ganska många japanska vänner som alla har ett genuint intresse för andra kulturer (vännen Tomomi älskar Stockholm på samma sätt som jag älskar Tokyo och vännen Ryu ville inget annat än flytta tillbaka till USA då han återvände efter ett år i New York), de flesta vi stött på i både formella och informella sammanhang har varit intresserade, hjälpsamma och otroligt nyfikna.
Därmed inte sagt att det inte finns andra strömningar, därmed inte sagt att våra vänner utgör ett undantag från normen.

Trots att man inte ska dra alla över en kam kan man alltid generalisera. Inte ens empirin överlever utan det; ingen socialantropologisk eller genusanalytisk studie i världen hade hållit måttet om det inte fanns möjligheter till - väldokumenterad förvisso - generalisering.
Trots att jag inte helt delar Marias personliga erfarenheter tänker jag därför inte skriva något annat. Jag har också hört talas om och läst mycket om den japanska rasismen, även om jag inte upplevt den själv. Den är minst sagt en svart skugga över ett land som i övrigt hyser några av de mest positiva kulturyttringarna jag har sett på vår runda jord.

Över huvud taget är det mycket negativt med det japanska samhället som jag personligen inte är bekant med, bara känner till via studier och media. Ska jag kommentera allt skulle jag kunna skriva ett evighetslångt inlägg så jag får nog försöka dela upp det i delar, men något som jag definitivt reagerat på länge är homofobin. Återigen är det inte något jag själv erfarit - jag lever trots allt i en sån där så-kallad heterosexull relation även om jag inte identifierar mig ett dugg som "heterosexuell", i min värld finns knappt begreppet ens - och mina bristande språkkunskaper hindrar mig från att uppleva det i den japanska vardagen.

Många västerlänningar tror att Japan är ett "homovänligt" land. Kabuki-teatern är full av cross-dressing, japanska män och pojkar klär sig och uppträder efter koder som i väst uppfattas som feminina, det finns subkategorier inom anime och manga som berör homosexualitet på olika vis... Men liksom i övriga Asien är Japan ett extremt konformt samhälle där t.ex. sådant som giftermål står högt på dagordningen - homosexuella har ingen möjlighet att gifta sig. Homosexualitet uppfattas överlag helt enkelt inte vara "äkta". Japan dras även med några av de mest konservativa kvarvarorna av ojämställdhet mellan män och kvinnor som existerar i den "moderna" världen, vilket fullkomligt naturligt också spiller över i sexualiteten.

Enligt historiens efterlämningar har homosexualitet existerat i Japan sedan urminnes tider, ibland på ett liknande sett som i den grekiska kulturen, d.v.s. att kärleken mellan två män är den renaste kärleken av alla. Traditionellt har homosexualitet, till skillnad från i många västerländska kulturer, aldrig varit en synd i det japanska samhället. Enligt vissa historier är den moderna, negativa synen på homosexualitet ett resultat av att de japanska gränserna öppnades och landet ville uppfattas som mer "civiliserat".
I städer som Tokyo och Osaka kan man idag prata om en öppen gayscen, men många vågar inte erkänna sin seuxalitet och gifter sig helt enkelt med någon av samma kön för att slippa bli diskriminerade. I populärkulturella sammanhang dyker visserligen homosexuella karaktärer upp, men de är stereotypiserade á la läderbögen Hard Gay Razor Ramon som blev populär när han dök upp i i tv-programmet Bakushō Mondai no Bakuten!, spelad av komikern Masaki Sumitani.

Eftersom manligt och kvinnligt är ett ämne som jag är djupt intresserad av och har pluggat på olika sätt i flera år har jag svårt att skriva om det/sexualitet (det är trots allt så pass förknippat med vartannat att det är begrepp som inte överlever utan varandra) utan att dra in något akademiskt. Jag har svårt att skriva något utan att börja vrida på begrepp, kulturella tolkningar och om jag som vit, svensk tjej i en heterosexuell relation alls kan uttala mig om homofobi i Japan. Det finns en t.ex. en teoretisk term, myntad 1978 av Adrienne Rich; the lesbian continuum. I enkla ordalag innebär det "a range of woman-identified experiences, such as psychological support, [that] is absent of sexual genital desire" - och det får mig osökt att tänka på de patriarkala strukturer i Japan som "tvingar" män att umgås mer med andra män än sina familjer och på så vis skapa starka, starka band till varandra som defintivit skulle kunna analyseras vara av homoerotisk karaktär.

Men så där kan jag hålla på i evigheter... Det är tur att det finns uppsatsutlopp för sådana tankar. Under tiden kan det mest konstateras att Japan är ett ambivalent samhälle och att majoriteten av de homosexuella i landet upplever sig socialt diskriminerade, även om de inte är det i någon lagtext.

Jag skrev en gång i tiden om Japan som positivt, som ett kulturellt mellanrum för oss som inte är japaner, det inlägget hittar ni om ni klickar här.