Det spökar i AC:n

Trots att jag emellanåt blir så rädd att jag mår direkt fysiskt dåligt kan jag inte låta bli att älska asiatisk skräckfilm. Jag har inte tid att gå in på någon filmanalytisk förklaring (den finns dock :P), men det kan sägas så mycket som så att det INTE är roligt när det börjar låta underliga läten i lägenheten mitt i natten.

Sömnproblem har jag haft sedan urminnes tider (det spelar ingen roll hur trött jag är, somna kan jag inte; värst är det om jag vet att jag MÅSTE gå upp dagen efter, då ligger jag klarvaken hela natten) och de blir knappast bättre av att det kommer knastrande, knarriga ljud ur AC:n med jämna mellanrum. Tänk er bara hur spökena låter i japanska skräckisen Juon av Takashi Shimizu och ni är right on. Fy!

Ingenting blir förstås bättre av att något det första Andreas stjälpte ur sig, när vi precis flyttat in i vårt hus - som är ett stort komplex med 300 lägenheter -, att de långa, grå, förvillande lika korridorerna på de olika våningsplanen var som hämtade ur Stanley Kubricks The Shining - perfekta för att stå öga mot öga med ett litet tvillingpar som håller hand eller en enorm våg av blod när man rundar ett hörn.

USCH, min fantasi har inga gränser när det kommer till vad som döljer sig i mörkret. Eller inte ens i mörkret, värst är ju det som finns där hela tiden.



Det här är ju det värsta, att hitta spöket I SÄNGEN. Det är ju liksom täcket som är tryggheten, att ha hela kroppen dold av det = nothing can get me. Åh fy åh fy åh fy!