Sedan har vi siktet inställt på favvisen Vampire Café. Vi var där många gånger för två år sedan och var på väg utan att hitta det lika många. Som ni kanske känner till kan det vara notoriskt svårt att hitta ställen i den här staden. Att ha en adress betyder verkligen ingenting. Adressystemet är så ineffektivt att inte ens japanerna själva alltid förstår sig på det och med restauranger, barer och klubbar tätt, tätt inpå varandra på varje våningsplan (både under och över marken) är det emellanåt löjligt lätt att gå vilse. Speciellt för oss som inte läser japanska och bara kan tolka skyltarna som närmast rinner ned för husväggarna som... Tja, som vacker konst, snarare än information och upplysningar. När vi sist var på väg till Vampire Café med Tomomi lyckades vi inte hitta dit. Det gjorde vi däremot nu och nu kommer vi alltid att hitta det igen (det gäller att lägga kännetecken på minnet... och inte vara för alkoholpåverkad).Det var precis lika bra som vanligt! Härligt kitschigt med röd sammet och svart spets överallt, spindlar och fladdermöss i tunga lampor, barockmusik i högtalarna, en ingång formad som en kista, en riktig kista med levande ljus på i ett av rummen, dödskallar, rosor... Som hämtat ur Interview with the Vampire; precis som ett vampyrkafé ska se ut! (Nu är Vampire Café dock inte så mycket ett kafé som en restaurang och bar).
Vi drack ett gäng original cocktails med härliga namn som Nostalgia, Dark och Bloody Bloody Mary.
"I am Japanese vampire!" utbröt vår kypare. Helt sant! Förväxla däremot inte Vampire Café med Tokyos många rollspelshak; de kvinnliga servitriserna må vara klädda i french maid-klänningar men det är ingenting annat än en seriös touch av temat som känns igen på kedjan Diamond Dinings (som Vampire Café ingår i) andra restauranger, som Alice (stöpt efter Alice i Underlandet) och Princess Heart (efter Snövit och de sju dvärgarna).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar