"Jag trodde aldrig att jag skulle säga det, men..." - just nu är jag evinnerligt trött på att vara på resande fot, att ständigt vara på väg, att allt som just nu händer händer på en annan ort, om det så är i Lund, London eller Amsterdam. Jag är less på att gå genom säkerhetskontroller, packa och packa upp, hålla reda på mitt pass och komma ihåg vilka kvitton jag ska redovisa för i vilken bokföring. Nya namn snurrar i huvudet. Vem var nu Patrice från Paris och Alessandra från Milano? Vad var det nu för nytt jag fick lära mig av Chris Innes från UNHCR i Rom och av Alfredo Botti från Greenpeace i Argentina? När ska jag ha tid att smälta allt och omsätta det i praktisk handling?Jag är egentligen bara lite för trött , men det hade varit skönt att ha mer än en vecka i sin egen säng. Att ha tid för lite lek, kärlek, sovmorgon, fotoutställningar, promenader med rostfärgat lövprassel.
Och samtidigt som jag sitter här och gnäller loss om att tiden inte räcker till tackade jag ja till att göra en intervju med A Place To Bury Strangers i Stockholm i november. Once an over-achiever, always an over-achiever.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar