Don't talk to me about work

Juni, en intensiv produktionsfas. Just nu: nyhetsbrev för ActionAid och två Cypern-rep till När & Fjärran. Nästa vecka: jobb för MatHem och ett stort antal artiklar om Stockholm. Roligt och konstruktivt spånmöte med fotografen Karin Skoog häromdagen. Medan de flesta nu börjar gå in i dvala inför industrisemester känner jag mig på årets topp.

För övrigt: värme, vin och vänner.

June’s here and it’s a very intense period. I am doing several jobs for ActionAid, När & Fjärran, MatHem and Spotted by Locals. I’ve also had a fruitful meeting with photographer Karin Skoog. No vacation in sight – and I like it!

Other than that? It’s summer; I drink wine and hang out with friends.

Put a bird on it!

Just nu: Portland on my mind. Och med 11 000 tecken till mitt förfogande. Det är kärlek att intervjua musiker och kulturpersonligheter som verkar i en av mina favoritstäder på uppdrag av kulturtidskrift.

Right now: Portland on my mind. One of my favourite cities.

Foto: Miles Hochstein, Portland Ground, pictures of Portland Oregon, www.portlandground.com

Venice Beach, LA - December 26th 2008

♥

Tales of love from San Francisco

Det tar lång tid för Spaz att svara på Joels mail.
"Han mår nog inte så bra...," försöker Joel diplomatiskt förklara utan att använda för många ord. Vi kan inte låta bli att vara lite besvikna för att vi inte kommer att få träffa denne exentriske dragqueen och f.d. London-bo som vi hört så mycket historier om under resans gång.

Men det kommer ett svar till slut; att vi självklart måste träffas och att vi ska ringa när vi är tillbaka i San Francisco. Spaz har till och med bestämt sig för att sätta upp en Nina Hagen dragshow på klubben Truck, bara för vår skull.

Ett par dagar senare har vi efter många om och men lyckats nå San Francisco. Johanna har aldrig varit satt sin fot i staden tidigare och vi spenderar vår första gemensamma eftermiddag i Haight-Ashbury för att äta och shoppa.

Inne i en underbart charmig prylbutik samlar vi på oss allehanda sista minuten-presenter, som spelkort med Elvis på och Jesus-tejp. Bakom kassan står en jämnårig kille i blont ruffs och rockigt ormskinnstighta svarta kläder. Vi småpratar lite. Han berättar att han nyligen sett Låt den rätte komma in (”it was really just a wonderful love story”) och undrar om Sverige är ett kommunistiskt land. ("Unfortunately not", känner sig Johanna tvungen att svara).

Joel slår Spaz en signal. Han vill möta upp med oss i Castro, San Franciscos berömda gaykvarter. ”Talk to Phil, the guy behind the counter, he'll tell you where to go,” hälsar Spaz och vi inser att ”Phil behind the counter” är den blonde rocksnubben – som också visar sig vara bartender på Truck.
”See ya tomorrow!” hälsar Phil behind the counter efter att ha gett oss en vägbeskrivning till Castro; han insisterar på att en taxi är bäst men vi européer vill hellre promenera.

Så möter vi slutligen upp med Spaz, eller Jarrad som han egentligen heter. Vi bondar direkt över Neil Gaiman-filmatiseringen Coraline som snart har USA-premiär och det faktum att Spaz uppträtt som Tori Amos. ”Once I did ’Precious Things’, but I did it like Sméagol from Lord of the Rings, you know?”
Jag klappar händerna av förtjusning.

Spaz släpar runt oss på otaliga gayhak i Castro innan han lämnar oss för att åka till en klubb i SoMa där han uppträder som Marilyn Monroe och dansar gogo på lördagarna. Vid det laget är vi lagom bubbliga av pitchers och Jägermeister-shottar.
Jag har nog aldrig pratat med så mycket främmande män under en kväll; alla vill höra våra roadtrip-historier och jag vill veta allt om livet i San Francisco.

Lite senare tar vi en taxi till klubben i SoMa och dansar till underliga hiphopmixar. Det slinker väl ner än och annan drink till. Johanna plockar fram gamla, gamla moves och vi blir nästan ensamma på dansgolvet där vi snurrar runt till stället stänger.

Natten avrundas i Spazs helt fantastiska lägenhet som han delar med några killar från Tjeckien. Jag går runt mellan rummen och ”oooh”-ar och ”aaah”-ar mig som en hel japan. Tänk, att vara inne i en riktig San Francisco-lägenhet med allt vad det innebär av unika arkitektoniska detaljer. Allt är liksom välvt och fantastiskt.

I den allmänna villan vill Spaz förbereda sitt Nina-gig och skriva listor med oss på vilka låtar som han bara "muuust do for you guys". Vilken present att få! Det här är civilisation, mina vänner.

Och här kan ni se ett av resultatet.
Meine Damen und Herren: I give you Nina Hagen and supporting act Johanna.

Sierra Nevada är ju bara en liten bergskedja

Sierra Nevada

You got to know when to hold ‘em
know when to fold ‘em,
Know when to walk away
and know when to run
You never count your money
when you’re sittin’ at the table
There’ll be time enough for countin’
when the dealin’s done

Kenny Rogers fyller bilen då vi susar fram i mörkret. Joel har plockat fram sin Las Vegas-skiva som vi aldrig hann lyssna på i Las Vegas. Han har till och med gjort ett tillhörande musikkryss men det får vi göra när vi når vårt mål.
Vi har alla flertalet gånger reagerat på det faktum att det saknas gatulampor i USA; såväl mitt inne på Los Angeles monster till freeways som här ute på landsbygden i Nevada, på väg mellan Carson City och Reno. Nu är det bara vi, vägen, mörkret och Kenny.

Och något skakiga nerver. I morse när vi lämnade Bishop bakom oss trodde vi att det värsta var över, men vi hade fel. Vi borde aldrig ha andats ut i Carson City och suttit så där länge på Mama’s and Papa’s Diner och ätit en sen lunch. Borde aldrig ha gått över till puben mitt emot och druckit pints med den trevlige barntendern som lät oss få smaka alldeles för goda drinkar enbart för dricksen och undrade varför i hela världen vi konstiga svenskar hamnat i Carson City av alla ställen.
”Don’t get me wrong, I love this place, but there’s really not much to see here, guys.” Nej, vi är bara glada att vara tillbaka i något som liknar civilisation, att vi ska nå San Francisco i kväll och känna liv, puls, gemenskap.

Vi ska bara över Sierra Nevada först, bara över en liten bergskedja. Ja, det ska vi.

Nej, det ska vi inte alls. Efter maten och ölen går vi in i en antikvitetsbutik där jag ser en affisch som jag bara måste ha (fram till jag ser prislappen, jag har inga 15 000 kronor som ligger och skräpar). Kvinnan bakom disken ger Johanna en ugglebrosch och upplyser oss om att det inte finns en chans att vi kan ta oss över Sierra Nevada nu.
Så här dags? Mörkret är ju på väg. Med en hyrbil utan fyrhjulsdrift och med sommardäck? Ni har ju inte ens kedjor i bakluckan. Ni vet väl att det man alltid borde ha kedjor? Att när skyltarna längs vägarna blinkar är det ett tvång att sätta på dem? Ni kommer att vara tvungna att vända om, eller i värsta fall fastna uppe på berget. ”You do know that there’s a storm coming as we speak, don’t you?”

Nej, det vet vi inte. Vi inser att vi inte vet någonting. Vi inser att vi betett oss som värsta sortens turister som inte läst på ordentligt alls i förväg. Som inte visste att 120:an över Yosemite National Park, som över huvud taget är skälet till att vi kört så här långt norrut från början, är stängd över vintern på grund av svårframkomlighet. Som inte vet att bergen, som reser på raggen längs 650 kilometer av östra Kalifornien och delar av västra Nevada, gradvis ökar i höjd allt längre norrut man kör. Som inte inser att vintern här kan vara lika mycket vinter som i norra Europa, ännu mer så uppe på 8 000 fot. På väg tillbaka till bilen börjar snöflingorna yra om oss och blöta upp våra Converse.

På macken vi kör till kan ingen hjälpa oss. Kedjorna har sålt slut och de vet ingenting om någon storm. Vi bestämmer oss för att försöka köra över berget ändå. När vi nått 7 000 fot ser vi bara vitt utanför fönstret och asfalten börjar gömmas i is. När vi inte hittar någon plats att vända och köra tillbaka på börjar paniken komma smygande. Vi slår in närmaste mack på GPS:en, som leder oss till en tom jordplätt där det kanske en gång i tiden funnits en Mobil men nu bara finns snödrivor. Landskapet börjar bli blått när solen sakna går ned.

Hur många gånger ska vi hamna mitt ute i ingenstans? Hur många gånger ska målet visa sig vara gamla spöken? Hur många gånger ska det gå fel? Ska det nu gå så fel att vi fastnar i en snöstorm uppe på ett berg?

Det råder meningsskiljaktigheter i bilen. Andreas har en åsikt, jag och Johanna en annan, gemensam, och Joel har återigen blivit likblek och tyst. Serpentinvägarna tar andan ur honom och den här gången kommer vi inte åt vodkaflaskan i bakluckan eftersom vi inte ens har en vägkant att stanna intill. Jag får ur mig något i stil med att ”efter all skit vi har varit med om tänker jag i alla fall inte jag dö uppe på något jävla berg.”

Till slut lyckas vi vända. Den blå skymningen börjar bli svart. Tillbaka i Carson City hittar vi fram till en Sheriff’s Station och kan äntligen få hjälp, få ställa alla våra dumma frågor och få riktiga svar.
”You could never make it over the mountains with that car of yours. I’m sure you’re used to worse wether living in Sweden, but the storm that’s coming tonight is pretty serious.” Männen på stationen rekommenderar oss i stället att köra ännu längre norrut längs 395:an till Reno. ”Around ten tomorrow you could start driving down south to San Francisco along I-80. The mountain rangers should’ve cleaned up the worst mess by that time…”

Reno. Ok. Andreas har skämtat om att han vill åka dit, Joel vägrat. Men Reno, ok. Vi säger väl det. Efteråt är vi så lättade att vi glömmer allting annat och i stället börjar prata om vad skillnaden mellan en sheriff och en polis egentligen är.

And the night got deathly quiet
and his face lost all expression
Said, “If you’re gonna play the game
Boy, ya gotta learn to play it right”

Nu är det över. Vi är på väg mot Reno, bilen fullastad med ny hummus, nya bagels och nya groddar, ny Canada Dry Tonic. Ett rum har bokats på Sands Regency Hotel & Casino i våra namn. Reno ska ju vara lite som ett mini-Las Vegas, eller hur?
Det blir ju kul! Vi kan gå till Circus-Circus, se några gratis cirkusuppträdanden, spela lite och dricka färgglada cocktails. Kanske får jag och Andreas en ny chans att gänga oss på ett drive-thru chapel med en Elvis-präst? Skratt och lättnad. Nu är det över och ingen snö så långt ögat kan nå.

Sedan leder GPS:en oss fel igen. Och det blir bara turkos ögonskugga, haltande ben, vindögdhet och hockeyfrillor resten av natten.

You got to know when to hold ‘em
know when to fold ‘em,
Know when to walk away
and know when to run

I värsta fall har vi i.a.f. varandra.

Tompa, vår leopardmönstrade maskot, är en skyddsamulett.

"Objects in mirror are closer than they appear."

Snö.

Billigt

Jag kan inte hjälpa att bli annat än förvånad när jag, med bara tre veckors varsel, bokar flyg från Stockholm till Kenya och det landar på nätta 6 000 kronor. Borde det inte rimligtvis vara dyrare?

Något känns helt off när jag samtidigt försöker boka en tågbiljett mellan Stockholm och Köpenhamn, ute ett halvår i förtid, och det kostar 2 000 kronor. Med studentkort.

Hur går det här ihop? Och att SJ skulle ta miljöfrågor på allvar, vilket skitsnack. Jag måste gå från mina principer helt i den här frågan och verkligen ställa mig bakom en privatisering. Konkurrens på järnvägen, tack!

Ett land är inte alltid ett land

På en diner, mitt i natten i centrala San Francisco, berättar vår vän Karis att han som amerikan absolut inte upplever att USA är ett land.

"I don't feel any connection to most of the other states. It's like going to many different countries with different cultures, when you're travelling to different states. We may speak the same language, but mostly we have nothing in common and don't even understand each other."

Jag har länge haft en populärkulturell uppfattning om att fallet skulle vara så här, och då jag reser omkring i olika stater i USA fyller jag på den uppfattningen med en stor dos anekdotisk kunskap. Att Karis och de andra vännerna runt bordet bekräftar det cementerar det hela ännu lite ytterligare. Det måste vara... underligt, att vara ett land och ändå inte alls.
Kvällen innan, på gaybaren Mixer, har en hel drös med killar intygat något liknande, när de säger till oss, att har vi haft en del halvt skräckinjagande upplevelser på landsbygden i Nevada är det "noooothing in comparison to what you'll experience if you chose to do a cross-country roadtrip". Desto djupare in, desto mer... Tja, vad? Det är här alla börjar nynna banjoduellen från Deliverence.

Självklart gör det mig bara ännu mer nyfiken och peppad på att ge mig av inåt landet. Nu har jag gjort en roadtrip längs västkusten, en längs östkusten och ett par gånger satt foten i älskade, älskade New York. Det är dags för "resten".

Karis kommer för övrigt till Stockholm nästa vecka för att uppträda på burleskklubben Hootchy Kootchy Clubs alla hjärtans-dag fest Animal Amore. Det är ett måste att gå dit om man är i stan!


Karis är en spännande person. Vid sidan om att vara grym på att dansa med rockringar i Los Angeles-baserade sällskapet Lucha Va Voom har han sytt kläder till bland andra Marilyn Manson och Britney Spears, gjort koreografi till bland andra Madonnas dansare och i år kommer filmen The Hooping Life som han under två år blivit filmad för.

Kenyan Tidbits

Det blir visst en tripp till Kenya i mitten på mars. Galet kul, med tanke på att jag aldrig besökt ett enda land i Afrika. Can't wait!

Mount Kenya.

In the desert, no one can hear you scream

När man kör i Nevada-öknen och är ett gäng glatt skräckfilmsälskande personer går tankarna osökt till en mängd klassiska filmer, som Wes Cravens The hills have eyes, i vilken tematiken i grund och botten är den sociala och kulturella krocken mellan storstad och landsbygd och de vanföreställningar om andra människors livsstil som präglar invånarna i respektive miljö.

(När vi berättade om våra äventyr i small-town America för våra amerikanska vänner i San Francisco fick vi om och om igen banjotrudelutten från Deliverence (John Boorman, 1972) nynnade för oss, eller det lite råare "Squuuueeeel lika a pig, boy!" från våldtäktsscenen i densamma).

Vi börjar berätta läskiga historier för varandra, scener från filmer och otäcka och oförklarliga saker som man själv, eller någon man känner, har varit med om. Med våra färska minnen från en helt galen (i bokstavlig och bildlig mening) utflykt till Mulholland Drive i Los Angeles i färskt minne börjar det efter ett tag nästan bli lite obehagligt.

Bland sanddynerna dyker plötsligt en rosa bensinmack upp. "Vi bara måste stanna här!" utropar Johanna och vi svänger in på Nevada Joe's mitt ute i ingenstans. Inte en människa syns till och så långt ögat kan nå är vi omringade av en isande blå himmel och gult, gult, gult.

Vi parkerar på baksidan av huset och upptäcker att den delen av huset är en bordell. Cherry Patch Ranch II, House of prostitution står det med röda bokstäver på en vit skylt. Öppet dygnet runt, det går bra att betala med både MasterCard och VISA-kort. Husets vita plankor är slitna, det finns inga fönster. En stark känsla av förundran drar upp genom ryggraden. En lite halt och tjock hund springer omkring på parkeringen, nosar på skylten där det står "Adult Entertainment" och pissar lite anspråkslöst på den.

Inne på macken är hyllorna nästan utplockade, men vi hittar kasettband. Mitt öga går osökt till "Door to door" med The Cars från 1987 - wow! Vi som till och med har deras Drive på vår blandskiva med fistclenchers i bilen. Det visar sig att vi är i närheten av Area 51, den amerikanska topphemliga militäranläggningen som är belägen vid Groom Lake, utan att vara medvetna om det. Det är bilder på aliens över allt.

Personalen känns nästan som aliens också. Kvinnan i kassan ser garanterat äldre ut än vad hon är. Hennes hud är läderlik och tatueringarna på de tunga brösten har tappat färg, linjerna lösts upp. Jag kan inte hjälpa att börja fundera över hennes livshistoria; har hon kanske själv arbetat på bordellen en stor del av sitt liv och nu, "på äldre dagar", hamnat bakom kassan inne på macken?

Vi vill alla ha kaffe och Andreas frågar henne om priserna. Hon tittar på oss med tom blick. "Well, the green one is... $1 dollar. The..." Hon blir tyst och stirrar på den lite större blå muggen. "...purple one... is $1,29". Jag möter hundens blick. Han fnyser.

Med varsin kaffe i handen, och Joel med en stor badhanduk med texten "I believe" på under armen ("jag ska ge den till min pappa i julklapp!"), strosar vi omkring lite på parkeringen på macken. Fotograferar det mäktiga ökenlandskapet och sneglar på bordellen. En lastbilschaufför som spelar munspel kommer strosande.

Innan vi kör vidare norrut - siktet är inställt på Death Valley och vi vill gärna komma dit en bra stund innan solen går ned - sitter vi i bilen. Rutorna är nedvevade och vi dricker vårt kaffe för $1,29. En ung kille kör in bredvid oss. Kepsen är neddragen över ögonen, tyget i hans jersey och överdimensionerade shorts glansigt. Bekymmersfritt strosar han fram till ingången till Cherry Patch Ranch II, ringer på klockan och blir strax insläppt. Ingen av oss vet vad vi ska säga riktigt.

Jag börjar tro att jag befinner mig i en film.

Always with that London

När jag sätter mig på planet till London härnäst kommer det att vara fredagen den 13:e. Och med ett lågprisbolag. Och min flygrädsla (som jag aldrig lidit av förr, thank you very much, tanke-
verksamheten) blir större för varje gång. Jag tippar på psykbryt.

Nej tack.

View from the car

Sämre kan man ha det, tror jag.

Det är förresten närmast löjligt hur väl amerikansk västkustrock passar att lyssna på när man kör längs amerikanska väsktkusten.

The hotel with butt naked people

Här kvartar vi förresten på Phoenix Hotel. Jag fastnade för det när jag läste om det "being San Francisco's world-renowned rock 'n roll hotel. Funky, irreverent, and young-at-heart", ett renoverat motell från 50-talet som är "crash and launching pad" för bland andra Joan Jett, The Killers, Bloc Party, Red Hot Chili Peppers och Pearl Jam. Vi trivs! Det är charmigt, färgglatt och som utlovat fullt av långhåriga, tatuerade, prat- och festglada typer.

Vid poolen i morse fick vi till och med "nöjet" att se ett naket par hänga på sitt rum, så hög (eller låg?) är laidback-nivån här. "Did you see that?! They were butt naked! That was hilarious!" utropade en av de många amerikanerna som bor här, Lisa, efter att de tu ogenerat öppnat sin dörr ett par gånger, för att i sin tur se hur det kom sig att något turnerande band slängt sig i poolen med sin frukost.

Jag har en känsla av att det bara kommer att gå utför härifrån. As in something positive, that is.

California, but I won't stay in bed

California, California
You're such a wonder that I think I'll stay in bed
Big time rollers, part time models
So much to plunder that I think I'll sleep instead

Nja, jag känner mig inte så mycket som käre Rufus gjorde då han bodde i Los Angeles och gick ned sig i ett redan eskalerande missbruk, men hans "California" har ringt i öronen i över ett dygn nu. Efter en resa som totalt tog över ett dygn har vi nu också spenderat över ett dygn här, i San Francisco, och loving every minute of it. Det regnar visserligen, men då har man ju en ursäkt att gå och skräpa på varuhus som Macy's och Nieman Marcus halva dagen och titta på alla extrema julskyltningar. Jag blir lika förvånad varje gång jag kommer till USA, över hur stort allting faktiskt är - bilarna, vägarna, husen, människorna, maten, möblerna, sängarna... Jag blir också förvånad över hur en så bajsnödigt politiskt korrekt människa som jag kan vara så förtjust i detta stora land.

Nu hoppas vi på att det slutar regna snart, för det känns inte alls lika spännande att promenera över Golden Gate, åka till Alcatraz, utforska The Heights, The Castro och North Beach och alla de andra spännande stadsdelarna om man ska bli dyngsur samtidigt.

Vi bor förresten precis i utkanten av stadsdelen The Tenderloin (som i sin tur ligger precis intill Union Square, något av stadens hjärta - eller kanske snarare turisters utgångspunkt) som enligt ryktet ska vara "a bruise that never seems to heal", en plats för de socialt utsatta, missanpassade och ovilliga. Luke i receptionen skrattade visserligen när han berättade om det och förklarade att "I've lived here a year now, I walk there every day and it's not as bad as everyone says, but you should know that it's a bit rougher". Jag kan inte påstå att vi märker av det direkt. Förutom att det kanske är lite väl mycket sexklubbar och otuktiga massagestudior här i närheten.

5 x upplevelser

Fem upplevelser jag måste ha i bagaget innan jag checkar in hos gud är:

Transibiriska järnvägen, från Moskva till Peking. Självklart med stopp i Mongoliet.

En hemmasnickrad pilgrimsresa till (en salig blandninga av) religiöst viktiga och heliga platser runtom i Europa, som Lourdes, Canterbury, Taizé, Stonehenge och Vatikanen.

Besöka Mexico under Dia de los Muertos.

En superduperlyxhotellsemester under en eller två veckor, gärna på Cook Island; en sådan där semester där man bara slappar, blir omhändertagen, badar i overkligt azurblått hav och fullständigt glömmer bort att det finns en annan verklighet än den man kan köpa för pengar.

Spektakulärt firande av det kinesiska nyåret i Hong Kong - fyrverkerier och skyskrapeskyline, oslagbar kombo!

Det rör sig inte mycket mer än västkusten i USA i mitt huvud just nu. Skulle vilja besöka några av Gallo-familjens vingårdar, men de ligger norr om San Francisco och eftersom vi tyvärr inte kommer att köra ditåt blir det svårt... Sitter nu och försöker hitta intressanta alternativ söderut, på vägen mot Los Angeles. Med tanke på att det finns runt 800 vingårdar och mer än 200 000 vinodlingar i Kalifornien ska det inte vara något problem. Det ska tydligen ligga bra gårdar i Monterrey vilket vi ändå planerar passera. Om någon har konkreta tips är de varmt välkomna.

Naturen längs Pacific Coast Highway måste vara en av de vackraste platserna i världen.

Finfint

Jag och Andreas fastnade framför Lost in Translation härom veckan. "Inte så konstigt, det här är ju som porr för oss," kommenterade Andreas när vi satt och dreglade över alla fenomenala storstadsvyer stämningsfullt tonsatt av The Jesus and Mary Chain, My Bloody Valentine och Death in Vegas.

• Boende på New York New York Hotel & Casino i Las Vegas över nyår med guaranteed view of the strip - check! Fatta att stället har en helt egen bergochdalbana, whoho, paaarteeey!
  

Travelling makes you tired

"Jag trodde aldrig att jag skulle säga det, men..." - just nu är jag evinnerligt trött på att vara på resande fot, att ständigt vara på väg, att allt som just nu händer händer på en annan ort, om det så är i Lund, London eller Amsterdam. Jag är less på att gå genom säkerhetskontroller, packa och packa upp, hålla reda på mitt pass och komma ihåg vilka kvitton jag ska redovisa för i vilken bokföring. Nya namn snurrar i huvudet. Vem var nu Patrice från Paris och Alessandra från Milano? Vad var det nu för nytt jag fick lära mig av Chris Innes från UNHCR i Rom och av Alfredo Botti från Greenpeace i Argentina? När ska jag ha tid att smälta allt och omsätta det i praktisk handling?

Jag är egentligen bara lite för trött , men det hade varit skönt att ha mer än en vecka i sin egen säng. Att ha tid för lite lek, kärlek, sovmorgon, fotoutställningar, promenader med rostfärgat lövprassel.

Och samtidigt som jag sitter här och gnäller loss om att tiden inte räcker till tackade jag ja till att göra en intervju med A Place To Bury Strangers i Stockholm i november. Once an over-achiever, always an over-achiever.

Los Angeles, baby

Jag hade egentligen tänkt att inte börja blogga igen förrän jag gjort om bloggen, "startat om" och rensat ut. Men men. Eftersom resan till USA (och Mexico?) närmar sig med stormsteg ägnas det mycket tid åt planering och förberedelser inför ett par journalistuppdrag jag kommer att ha därborta. Jag slukar det mesta som har med Kalifornien och Nevada att göra just nu. Har beställt en 700 sidor tjock guidebok som jag hoppas landar i brevlådan mycket snart.

47 procent av invånarna i LA är av hispaniskt ursprung.
36 procent är födda utanför USA.
I 54 procent av hushållen pratar man inte engelska.
Det lär jag mig i dag när jag läser första delen av Göran Rosenbergs reportage om "Det nya USA" i DN, som handlar om nationens gränser. Otroligt intressant.

Vet någon förresten hur man mest effektivt använder sig av Twitter?

And we're off

Nu är det inte många timmar kvar och jag är så trött att det känns som om jag ska somna stående. Vi sköt upp packningen alldeles för länge för att ha ännu en god tur-middag med Johanna och Daniel följt av att vi tillsammans strosade till thaikrogen intill och drack öl med Ylva, Oskar och Pär. Dumt förstås, men behövligt och trevligt. Johanna och Daniel var söta: Johanna gav oss Haruki Murakamis After the quake och Daniel densammes Norweigan Wood och ett USB-minne med fyra ljudböcker, bl.a. James van der Beeks läsning av Bret Easton Ellis Lunar Park. Så fint!
Nu har Andreas hoppat in i duschen och det är meningen att jag ska packa det sista... När ska vi sova? När vi sitter på Heathrow och väntar på vår transfer? När vi flyger? Jag kommer att ha kortslutning i hjärnan när vi landar på Narita fredagmorgon lokal tid. Men men, hej hopp, vi hörs från andra sidan klotet!

Inställda flyg inte så pjåkigt

XXX Bokning
till: andreas@x.com, linda@x.com
datum : den 3 juni 2008 08:44
ämne : Order [XXX]
skickat från: bla.se

Hejsan Linda!

Nu har flygbolaget ställt in sitt flyg till Sverige på lördagar vilket innebär att inget plan går ut från Sverige på söndagar.

Min fråga är om ni kan acceptera att på åka lördagen istället, samma flightnummer och samma tid, dvs 13:35 från Arlanda. Ni landar i Atlanta 17:30.

Vänligen återkom med besked till oss.

Hälsningar Tommy

---
En extra natt i USA? Man tackar, man tackar!
I morgon kommer J från London för att skapa festligt kaos i våra liv i en och en halv vecka. Planen är att då också lyckas hitta en lägenhet i Los Angeles tillsammans. Om någon har tips på bra sajter för detsamma, bring 'em on!