Till exempel känns det ständigt, trots att det bor så galet många miljoner människor här, som att vara i ett rent bostadsområde. Det finns ingen känsla av att befinna sig i en metropol, ens en större stad. Nej, i stället är det ett fullständigt oripbart suburbia-gytter. Vägar, vägar, vägar kantade av hus, hus, hus. Och sällan några människor. Bilar, ja, i ett osannolikt överflöd, men aldrig människor. Kaféerna är tomma, restaurangerna är tomma, Hollywood Boulevard och Melrose Avenue ekar och visar mest upp galler och mörka fönster eftersom var och varannan affär är stängd. Självklart är här människor, men det känns många gånger folktommare än Stockholm city en sen söndagkväll.
Kanske är det the holidays (det spelar säkerligen in), men Joel har berättat att det var likadant då han var här en bra mycket längre period mitt i högsommaren. Det är nästan lite eerie hur en plats på en och samma gång kan vara så gigaaantisk i form av breda, breda gatar och trögflytande trafik och samtidigt gapa tom på gatorna mot en.
Men men...
Tidigare i kväll, då vi gick längs höglänta Sunset Strip på väg till House of Blues, öppnade sig staden nedanför oss och jag insåg mer av vidden, fick den där underbara stadskänslan som dessvärre hittills har saknats. Trots att vi fastnat i allt från car carnage till gått, bokstavligt talat, flera mil om dagen.
Lustigt ställe, det här.
Den här kvällen har för övrigt varit bra. Räkna in ett stulet Visa-kort, upprepade strömavbrott, evigt långt köande som var helt förgäves då vi saknade rätt biljetter för att komma in på klubbspelningen och därefter ännu en förlorad köplats då det visar sig att kedjor (vilket vi sjä-äälvklart alla hade på oss, i en eller annan variant) inte var tillåtet. Toppa av det med kyliga stormvindar och en seriöst på-liv-och-död-allvarlig allergisk reaktion på Rainbow Bar and Grill och - ta-daa! - you've got yourself a winner. It's been maaad!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar