If I can make it here, I can make it anywhere

I dag går min playlist med bara New York-relaterade låtar extra varm eftersom jag snart ska åka dit för att göra en hel hög jobb. Något jag också ska göra från Boston. Och från en massa platser runtom i New England. Efter veckor av hårt arbete för att få allt att gå ihop händer ketchupeffekten. Världens bästa stad ligger för våra fötter. New York, concrete jungle where dreams are made of. There’s nothing you can’t do now you’re in New York. These streets will make you feel brand new, big lights will inspire you. Let's hear it for New York!

Put a bird on it!

Just nu: Portland on my mind. Och med 11 000 tecken till mitt förfogande. Det är kärlek att intervjua musiker och kulturpersonligheter som verkar i en av mina favoritstäder på uppdrag av kulturtidskrift.

Right now: Portland on my mind. One of my favourite cities.

Foto: Miles Hochstein, Portland Ground, pictures of Portland Oregon, www.portlandground.com

Venice Beach, LA - December 26th 2008

♥

Tales of love from San Francisco

Det tar lång tid för Spaz att svara på Joels mail.
"Han mår nog inte så bra...," försöker Joel diplomatiskt förklara utan att använda för många ord. Vi kan inte låta bli att vara lite besvikna för att vi inte kommer att få träffa denne exentriske dragqueen och f.d. London-bo som vi hört så mycket historier om under resans gång.

Men det kommer ett svar till slut; att vi självklart måste träffas och att vi ska ringa när vi är tillbaka i San Francisco. Spaz har till och med bestämt sig för att sätta upp en Nina Hagen dragshow på klubben Truck, bara för vår skull.

Ett par dagar senare har vi efter många om och men lyckats nå San Francisco. Johanna har aldrig varit satt sin fot i staden tidigare och vi spenderar vår första gemensamma eftermiddag i Haight-Ashbury för att äta och shoppa.

Inne i en underbart charmig prylbutik samlar vi på oss allehanda sista minuten-presenter, som spelkort med Elvis på och Jesus-tejp. Bakom kassan står en jämnårig kille i blont ruffs och rockigt ormskinnstighta svarta kläder. Vi småpratar lite. Han berättar att han nyligen sett Låt den rätte komma in (”it was really just a wonderful love story”) och undrar om Sverige är ett kommunistiskt land. ("Unfortunately not", känner sig Johanna tvungen att svara).

Joel slår Spaz en signal. Han vill möta upp med oss i Castro, San Franciscos berömda gaykvarter. ”Talk to Phil, the guy behind the counter, he'll tell you where to go,” hälsar Spaz och vi inser att ”Phil behind the counter” är den blonde rocksnubben – som också visar sig vara bartender på Truck.
”See ya tomorrow!” hälsar Phil behind the counter efter att ha gett oss en vägbeskrivning till Castro; han insisterar på att en taxi är bäst men vi européer vill hellre promenera.

Så möter vi slutligen upp med Spaz, eller Jarrad som han egentligen heter. Vi bondar direkt över Neil Gaiman-filmatiseringen Coraline som snart har USA-premiär och det faktum att Spaz uppträtt som Tori Amos. ”Once I did ’Precious Things’, but I did it like Sméagol from Lord of the Rings, you know?”
Jag klappar händerna av förtjusning.

Spaz släpar runt oss på otaliga gayhak i Castro innan han lämnar oss för att åka till en klubb i SoMa där han uppträder som Marilyn Monroe och dansar gogo på lördagarna. Vid det laget är vi lagom bubbliga av pitchers och Jägermeister-shottar.
Jag har nog aldrig pratat med så mycket främmande män under en kväll; alla vill höra våra roadtrip-historier och jag vill veta allt om livet i San Francisco.

Lite senare tar vi en taxi till klubben i SoMa och dansar till underliga hiphopmixar. Det slinker väl ner än och annan drink till. Johanna plockar fram gamla, gamla moves och vi blir nästan ensamma på dansgolvet där vi snurrar runt till stället stänger.

Natten avrundas i Spazs helt fantastiska lägenhet som han delar med några killar från Tjeckien. Jag går runt mellan rummen och ”oooh”-ar och ”aaah”-ar mig som en hel japan. Tänk, att vara inne i en riktig San Francisco-lägenhet med allt vad det innebär av unika arkitektoniska detaljer. Allt är liksom välvt och fantastiskt.

I den allmänna villan vill Spaz förbereda sitt Nina-gig och skriva listor med oss på vilka låtar som han bara "muuust do for you guys". Vilken present att få! Det här är civilisation, mina vänner.

Och här kan ni se ett av resultatet.
Meine Damen und Herren: I give you Nina Hagen and supporting act Johanna.

George Crewdson

American suburbia through the lens of George Crewdson.

"Continuing his tradition of photographing cinematically staged and darkened realities of suburban life, Crewdson presents characters who exist in a world where American Beauty meets The X-Files. Twilight; in that zone between the certainty of day and fear of the dark, Crewdson sets his eerie, enigmatic photographs. Created as elaborately staged tableaux, this series of images suggests the bizarre yet beautiful surrealities behind deceptively familiar suburban facades."

Den med ögon med sig ser kopplingarna till den här bilden, liksom till den här.

Laissez les bon temps roulez!

Det är en sorg att aldrig ha fått uppleva New Orleans. Ödeläggelsen efter Katrina är fortfarande uppenbar, med hela distrikt av staden förvandlade till trasiga spökstäder. En bortglömd befolkning, en vattensjuk stad utan grön medicin. Att åka dit nu kommer aldrig att vara att ha åkt dit förr. Inte för att mina spruckna turistdrömmar spelar någon som helst roll i sammanhanget egentligen, men ändå.

Jag har närt en dröm om New Orleans sedan de allra mest gotiska tonåren. För att hela staden levandegör Southern Gothic. För att det subtropiska klimatet och de cajunska och kreolska influenserna har skapat en egen kulturell ficka. För att musikgenrer som swamp blues, swamp pop och zydeco uppstått här. För att Anne Rices bodde där och för att hennes Vampyrkrönika utspelar sig där. För att Trent Reznor bodde där i 15 år. För att min vän Scott under två år bodde i squats och spådde i tarotkort i parkerna där för att försörja sig. För att kyrkogårdarna sjunker när Louisianas träskmarker sakta äter upp dem.

När vi nu planerar ännu en cross-country roadtrip i USA är New Orleans ett givet stopp på vägen, liksom sumpmarkerna i Bayouområdet, kulturhistoriskt spännande Mississippi Blues Trail och perfekt manikyrerade Savannah. Över huvud taget kommer den amerikanska södern att behöva en hel del tid, det finns nog få platser på jorden som jag är lika nyfiken på. Just nu har jag bara träsk, cicador, tungomålstal och pick-ups i huvudet. Och kyrkogårdar.

Det cajunska uttrycket laissez les bon temps roulez betyder på engelska ungefär let the good times roll. Formuleringen är i sin tur en variant av joie de vivre (ungefär livsgnista) som i sin tur är väldigt förknippat med just New Orleans.

Supreme master of magic

Jag har aldrig velat ha en affisch så mycket som den här, vilken vi såg i en antikvitetsbutik i Carson City. Bara $1500? Coming up...

Sierra Nevada är ju bara en liten bergskedja

Sierra Nevada

You got to know when to hold ‘em
know when to fold ‘em,
Know when to walk away
and know when to run
You never count your money
when you’re sittin’ at the table
There’ll be time enough for countin’
when the dealin’s done

Kenny Rogers fyller bilen då vi susar fram i mörkret. Joel har plockat fram sin Las Vegas-skiva som vi aldrig hann lyssna på i Las Vegas. Han har till och med gjort ett tillhörande musikkryss men det får vi göra när vi når vårt mål.
Vi har alla flertalet gånger reagerat på det faktum att det saknas gatulampor i USA; såväl mitt inne på Los Angeles monster till freeways som här ute på landsbygden i Nevada, på väg mellan Carson City och Reno. Nu är det bara vi, vägen, mörkret och Kenny.

Och något skakiga nerver. I morse när vi lämnade Bishop bakom oss trodde vi att det värsta var över, men vi hade fel. Vi borde aldrig ha andats ut i Carson City och suttit så där länge på Mama’s and Papa’s Diner och ätit en sen lunch. Borde aldrig ha gått över till puben mitt emot och druckit pints med den trevlige barntendern som lät oss få smaka alldeles för goda drinkar enbart för dricksen och undrade varför i hela världen vi konstiga svenskar hamnat i Carson City av alla ställen.
”Don’t get me wrong, I love this place, but there’s really not much to see here, guys.” Nej, vi är bara glada att vara tillbaka i något som liknar civilisation, att vi ska nå San Francisco i kväll och känna liv, puls, gemenskap.

Vi ska bara över Sierra Nevada först, bara över en liten bergskedja. Ja, det ska vi.

Nej, det ska vi inte alls. Efter maten och ölen går vi in i en antikvitetsbutik där jag ser en affisch som jag bara måste ha (fram till jag ser prislappen, jag har inga 15 000 kronor som ligger och skräpar). Kvinnan bakom disken ger Johanna en ugglebrosch och upplyser oss om att det inte finns en chans att vi kan ta oss över Sierra Nevada nu.
Så här dags? Mörkret är ju på väg. Med en hyrbil utan fyrhjulsdrift och med sommardäck? Ni har ju inte ens kedjor i bakluckan. Ni vet väl att det man alltid borde ha kedjor? Att när skyltarna längs vägarna blinkar är det ett tvång att sätta på dem? Ni kommer att vara tvungna att vända om, eller i värsta fall fastna uppe på berget. ”You do know that there’s a storm coming as we speak, don’t you?”

Nej, det vet vi inte. Vi inser att vi inte vet någonting. Vi inser att vi betett oss som värsta sortens turister som inte läst på ordentligt alls i förväg. Som inte visste att 120:an över Yosemite National Park, som över huvud taget är skälet till att vi kört så här långt norrut från början, är stängd över vintern på grund av svårframkomlighet. Som inte vet att bergen, som reser på raggen längs 650 kilometer av östra Kalifornien och delar av västra Nevada, gradvis ökar i höjd allt längre norrut man kör. Som inte inser att vintern här kan vara lika mycket vinter som i norra Europa, ännu mer så uppe på 8 000 fot. På väg tillbaka till bilen börjar snöflingorna yra om oss och blöta upp våra Converse.

På macken vi kör till kan ingen hjälpa oss. Kedjorna har sålt slut och de vet ingenting om någon storm. Vi bestämmer oss för att försöka köra över berget ändå. När vi nått 7 000 fot ser vi bara vitt utanför fönstret och asfalten börjar gömmas i is. När vi inte hittar någon plats att vända och köra tillbaka på börjar paniken komma smygande. Vi slår in närmaste mack på GPS:en, som leder oss till en tom jordplätt där det kanske en gång i tiden funnits en Mobil men nu bara finns snödrivor. Landskapet börjar bli blått när solen sakna går ned.

Hur många gånger ska vi hamna mitt ute i ingenstans? Hur många gånger ska målet visa sig vara gamla spöken? Hur många gånger ska det gå fel? Ska det nu gå så fel att vi fastnar i en snöstorm uppe på ett berg?

Det råder meningsskiljaktigheter i bilen. Andreas har en åsikt, jag och Johanna en annan, gemensam, och Joel har återigen blivit likblek och tyst. Serpentinvägarna tar andan ur honom och den här gången kommer vi inte åt vodkaflaskan i bakluckan eftersom vi inte ens har en vägkant att stanna intill. Jag får ur mig något i stil med att ”efter all skit vi har varit med om tänker jag i alla fall inte jag dö uppe på något jävla berg.”

Till slut lyckas vi vända. Den blå skymningen börjar bli svart. Tillbaka i Carson City hittar vi fram till en Sheriff’s Station och kan äntligen få hjälp, få ställa alla våra dumma frågor och få riktiga svar.
”You could never make it over the mountains with that car of yours. I’m sure you’re used to worse wether living in Sweden, but the storm that’s coming tonight is pretty serious.” Männen på stationen rekommenderar oss i stället att köra ännu längre norrut längs 395:an till Reno. ”Around ten tomorrow you could start driving down south to San Francisco along I-80. The mountain rangers should’ve cleaned up the worst mess by that time…”

Reno. Ok. Andreas har skämtat om att han vill åka dit, Joel vägrat. Men Reno, ok. Vi säger väl det. Efteråt är vi så lättade att vi glömmer allting annat och i stället börjar prata om vad skillnaden mellan en sheriff och en polis egentligen är.

And the night got deathly quiet
and his face lost all expression
Said, “If you’re gonna play the game
Boy, ya gotta learn to play it right”

Nu är det över. Vi är på väg mot Reno, bilen fullastad med ny hummus, nya bagels och nya groddar, ny Canada Dry Tonic. Ett rum har bokats på Sands Regency Hotel & Casino i våra namn. Reno ska ju vara lite som ett mini-Las Vegas, eller hur?
Det blir ju kul! Vi kan gå till Circus-Circus, se några gratis cirkusuppträdanden, spela lite och dricka färgglada cocktails. Kanske får jag och Andreas en ny chans att gänga oss på ett drive-thru chapel med en Elvis-präst? Skratt och lättnad. Nu är det över och ingen snö så långt ögat kan nå.

Sedan leder GPS:en oss fel igen. Och det blir bara turkos ögonskugga, haltande ben, vindögdhet och hockeyfrillor resten av natten.

You got to know when to hold ‘em
know when to fold ‘em,
Know when to walk away
and know when to run

I värsta fall har vi i.a.f. varandra.

Tompa, vår leopardmönstrade maskot, är en skyddsamulett.

"Objects in mirror are closer than they appear."

Snö.

Än här, än där

Från USA bär jag särskilt med mig tre vänner och tre inspirations-
källor. Världen krymper när man reser och lär känna människor från alla dess hörn. Men avstånden blir också större när man inser att det kan gå åratal mellan gångerna man har möjlighet att ses.

Tack för att ni ville dela vår resa med oss; för minnena och de framtida planerna.

Malakai.

Karis.

Jarrad (Spaz).

Fler mäktiga skylines

Det är inte bara de skylines som ligger som tio-i-topp som är mäktiga. Upp till 20 finns ett gäng till som faller mig mycket i smaken.

12. Seoul

13. Sydney

14. San Francisco

16. Sao Paolo

17. Pittsburgh

18. Dallas

Personlig bubblare: Vancouver.

Mina drömmar om att åka dit och även ut i naturen i B.C. är febriga!

Som på månen

Mono Lake är för övrigt, liksom så mycket annat i Kalifornien, helt obegripligt vacker och ser inte ut som någonting som riktigt hör hemma på den här jorden.
"Unearthly gorgeous" som amerikanerna själva uttrycker det.

Guld!

Ser ni, vi hittade the end of the rainbow! Den låg där, alldeles vid Mono Lakes vattenbryn.

Ett land är inte alltid ett land

På en diner, mitt i natten i centrala San Francisco, berättar vår vän Karis att han som amerikan absolut inte upplever att USA är ett land.

"I don't feel any connection to most of the other states. It's like going to many different countries with different cultures, when you're travelling to different states. We may speak the same language, but mostly we have nothing in common and don't even understand each other."

Jag har länge haft en populärkulturell uppfattning om att fallet skulle vara så här, och då jag reser omkring i olika stater i USA fyller jag på den uppfattningen med en stor dos anekdotisk kunskap. Att Karis och de andra vännerna runt bordet bekräftar det cementerar det hela ännu lite ytterligare. Det måste vara... underligt, att vara ett land och ändå inte alls.
Kvällen innan, på gaybaren Mixer, har en hel drös med killar intygat något liknande, när de säger till oss, att har vi haft en del halvt skräckinjagande upplevelser på landsbygden i Nevada är det "noooothing in comparison to what you'll experience if you chose to do a cross-country roadtrip". Desto djupare in, desto mer... Tja, vad? Det är här alla börjar nynna banjoduellen från Deliverence.

Självklart gör det mig bara ännu mer nyfiken och peppad på att ge mig av inåt landet. Nu har jag gjort en roadtrip längs västkusten, en längs östkusten och ett par gånger satt foten i älskade, älskade New York. Det är dags för "resten".

Karis kommer för övrigt till Stockholm nästa vecka för att uppträda på burleskklubben Hootchy Kootchy Clubs alla hjärtans-dag fest Animal Amore. Det är ett måste att gå dit om man är i stan!


Karis är en spännande person. Vid sidan om att vara grym på att dansa med rockringar i Los Angeles-baserade sällskapet Lucha Va Voom har han sytt kläder till bland andra Marilyn Manson och Britney Spears, gjort koreografi till bland andra Madonnas dansare och i år kommer filmen The Hooping Life som han under två år blivit filmad för.

In the desert, no one can hear you scream

När man kör i Nevada-öknen och är ett gäng glatt skräckfilmsälskande personer går tankarna osökt till en mängd klassiska filmer, som Wes Cravens The hills have eyes, i vilken tematiken i grund och botten är den sociala och kulturella krocken mellan storstad och landsbygd och de vanföreställningar om andra människors livsstil som präglar invånarna i respektive miljö.

(När vi berättade om våra äventyr i small-town America för våra amerikanska vänner i San Francisco fick vi om och om igen banjotrudelutten från Deliverence (John Boorman, 1972) nynnade för oss, eller det lite råare "Squuuueeeel lika a pig, boy!" från våldtäktsscenen i densamma).

Vi börjar berätta läskiga historier för varandra, scener från filmer och otäcka och oförklarliga saker som man själv, eller någon man känner, har varit med om. Med våra färska minnen från en helt galen (i bokstavlig och bildlig mening) utflykt till Mulholland Drive i Los Angeles i färskt minne börjar det efter ett tag nästan bli lite obehagligt.

Bland sanddynerna dyker plötsligt en rosa bensinmack upp. "Vi bara måste stanna här!" utropar Johanna och vi svänger in på Nevada Joe's mitt ute i ingenstans. Inte en människa syns till och så långt ögat kan nå är vi omringade av en isande blå himmel och gult, gult, gult.

Vi parkerar på baksidan av huset och upptäcker att den delen av huset är en bordell. Cherry Patch Ranch II, House of prostitution står det med röda bokstäver på en vit skylt. Öppet dygnet runt, det går bra att betala med både MasterCard och VISA-kort. Husets vita plankor är slitna, det finns inga fönster. En stark känsla av förundran drar upp genom ryggraden. En lite halt och tjock hund springer omkring på parkeringen, nosar på skylten där det står "Adult Entertainment" och pissar lite anspråkslöst på den.

Inne på macken är hyllorna nästan utplockade, men vi hittar kasettband. Mitt öga går osökt till "Door to door" med The Cars från 1987 - wow! Vi som till och med har deras Drive på vår blandskiva med fistclenchers i bilen. Det visar sig att vi är i närheten av Area 51, den amerikanska topphemliga militäranläggningen som är belägen vid Groom Lake, utan att vara medvetna om det. Det är bilder på aliens över allt.

Personalen känns nästan som aliens också. Kvinnan i kassan ser garanterat äldre ut än vad hon är. Hennes hud är läderlik och tatueringarna på de tunga brösten har tappat färg, linjerna lösts upp. Jag kan inte hjälpa att börja fundera över hennes livshistoria; har hon kanske själv arbetat på bordellen en stor del av sitt liv och nu, "på äldre dagar", hamnat bakom kassan inne på macken?

Vi vill alla ha kaffe och Andreas frågar henne om priserna. Hon tittar på oss med tom blick. "Well, the green one is... $1 dollar. The..." Hon blir tyst och stirrar på den lite större blå muggen. "...purple one... is $1,29". Jag möter hundens blick. Han fnyser.

Med varsin kaffe i handen, och Joel med en stor badhanduk med texten "I believe" på under armen ("jag ska ge den till min pappa i julklapp!"), strosar vi omkring lite på parkeringen på macken. Fotograferar det mäktiga ökenlandskapet och sneglar på bordellen. En lastbilschaufför som spelar munspel kommer strosande.

Innan vi kör vidare norrut - siktet är inställt på Death Valley och vi vill gärna komma dit en bra stund innan solen går ned - sitter vi i bilen. Rutorna är nedvevade och vi dricker vårt kaffe för $1,29. En ung kille kör in bredvid oss. Kepsen är neddragen över ögonen, tyget i hans jersey och överdimensionerade shorts glansigt. Bekymmersfritt strosar han fram till ingången till Cherry Patch Ranch II, ringer på klockan och blir strax insläppt. Ingen av oss vet vad vi ska säga riktigt.

Jag börjar tro att jag befinner mig i en film.

LA i bilder

Picknick i Venice Beach.

"Angelitos would die without their freeways."

Shopping på Hollywood Boulevard.

Älskade älskade Vildingar!

Lika mycket skam som W har genererat, genererar Obama stolthet.

Julaftonsdekorationer.

Maaaaad julklappsutdelning.

Det är skönt att ha ett eget kök.

Mad macks in the middle of the night.

LA in a nutshell.

Vår nye vän

Tompa är aldrig långt borta. Här ärade han oss t.ex. med att vara med på vår julmiddag.

Insikter

Jag måste erkänna att Los Angeles inte är som jag förväntade mig. Rent generellt har väl de flesta en love or hate-relation till staden, men jag trodde på riktigt att jag skulle bli positivt överraskad - något som jag nu efter en vecka här tyvärr inte har blivit. Det är däremot helt andra saker som jag är "besviken" över än vad jag eventuellt i förväg trodde att jag skulle reagera på och inte tycka om.

Till exempel känns det ständigt, trots att det bor så galet många miljoner människor här, som att vara i ett rent bostadsområde. Det finns ingen känsla av att befinna sig i en metropol, ens en större stad. Nej, i stället är det ett fullständigt oripbart suburbia-gytter. Vägar, vägar, vägar kantade av hus, hus, hus. Och sällan några människor. Bilar, ja, i ett osannolikt överflöd, men aldrig människor. Kaféerna är tomma, restaurangerna är tomma, Hollywood Boulevard och Melrose Avenue ekar och visar mest upp galler och mörka fönster eftersom var och varannan affär är stängd. Självklart är här människor, men det känns många gånger folktommare än Stockholm city en sen söndagkväll.

Kanske är det the holidays (det spelar säkerligen in), men Joel har berättat att det var likadant då han var här en bra mycket längre period mitt i högsommaren. Det är nästan lite eerie hur en plats på en och samma gång kan vara så gigaaantisk i form av breda, breda gatar och trögflytande trafik och samtidigt gapa tom på gatorna mot en.

Men men...
Tidigare i kväll, då vi gick längs höglänta Sunset Strip på väg till House of Blues, öppnade sig staden nedanför oss och jag insåg mer av vidden, fick den där underbara stadskänslan som dessvärre hittills har saknats. Trots att vi fastnat i allt från car carnage till gått, bokstavligt talat, flera mil om dagen.

Lustigt ställe, det här.


Den här kvällen har för övrigt varit bra. Räkna in ett stulet Visa-kort, upprepade strömavbrott, evigt långt köande som var helt förgäves då vi saknade rätt biljetter för att komma in på klubbspelningen och därefter ännu en förlorad köplats då det visar sig att kedjor (vilket vi sjä-äälvklart alla hade på oss, i en eller annan variant) inte var tillåtet. Toppa av det med kyliga stormvindar och en seriöst på-liv-och-död-allvarlig allergisk reaktion på Rainbow Bar and Grill och - ta-daa! - you've got yourself a winner. It's been maaad!

Maaad Christmas food shopping

Att handla julmat dagen innan Christmas Day är inte ett skämt här i LA. Det tog oss nästan sex timmar att ta oss igenom hela projektet, men då fick vi en helt full vagn med matvaror (som även tog upp all plats bagageluckan) och ett gäng julklappar till varandra.


Planen var också att inhandla en vegan whole turkey, en så-kallad tofurkey, men när det visade sig att den kostade $50 nöjde vi oss med att ta en bild på spektaklet...

Jag har aldrig ätit riktig kalkon så jag har ingen aning om hur det här skulle smaka i jämförelse, men det är ändå lite synd att den var så dyr. Det hade ju sett helt för over-the-top kul att ha den mitt på matbordet.

Bilder från vägen

Stranden i Santa Cruz.

Rocky Creek Bridge längs Highway 1.

Monterey.

Monterey.

The mission i Carmel-by-the-sea (som verkligen ser ut precis som någonting hämtat ur The Good, the Bad and the Ugly. För övrigt har Clint Eastwood varit borgmästare i just Carmel mellan 1986-1988).

The mission i Carmel-by-the-sea.

Carmel-by-the-sea (utan tvekan en av de vackraste platserna jag någonsin besökt, som en saga).

Strax norr om Big Sur längs Highway 1.

Längs den privata vägen 17 mile drive i Pebble Beach. Det kostar $9,25 per bil att köra in i Pebble Beach, men det är en struntsumma för vad man får för pengarna. Den vackraste biten är kuststräckan mellan norra entrén i Pacific Grove ned till Carmel-entrén, men det är väl spenderad tid att köra hela rutten.

Längs 17 mile drive i Pebble Beach.