In the desert, no one can hear you scream

När man kör i Nevada-öknen och är ett gäng glatt skräckfilmsälskande personer går tankarna osökt till en mängd klassiska filmer, som Wes Cravens The hills have eyes, i vilken tematiken i grund och botten är den sociala och kulturella krocken mellan storstad och landsbygd och de vanföreställningar om andra människors livsstil som präglar invånarna i respektive miljö.

(När vi berättade om våra äventyr i small-town America för våra amerikanska vänner i San Francisco fick vi om och om igen banjotrudelutten från Deliverence (John Boorman, 1972) nynnade för oss, eller det lite råare "Squuuueeeel lika a pig, boy!" från våldtäktsscenen i densamma).

Vi börjar berätta läskiga historier för varandra, scener från filmer och otäcka och oförklarliga saker som man själv, eller någon man känner, har varit med om. Med våra färska minnen från en helt galen (i bokstavlig och bildlig mening) utflykt till Mulholland Drive i Los Angeles i färskt minne börjar det efter ett tag nästan bli lite obehagligt.

Bland sanddynerna dyker plötsligt en rosa bensinmack upp. "Vi bara måste stanna här!" utropar Johanna och vi svänger in på Nevada Joe's mitt ute i ingenstans. Inte en människa syns till och så långt ögat kan nå är vi omringade av en isande blå himmel och gult, gult, gult.

Vi parkerar på baksidan av huset och upptäcker att den delen av huset är en bordell. Cherry Patch Ranch II, House of prostitution står det med röda bokstäver på en vit skylt. Öppet dygnet runt, det går bra att betala med både MasterCard och VISA-kort. Husets vita plankor är slitna, det finns inga fönster. En stark känsla av förundran drar upp genom ryggraden. En lite halt och tjock hund springer omkring på parkeringen, nosar på skylten där det står "Adult Entertainment" och pissar lite anspråkslöst på den.

Inne på macken är hyllorna nästan utplockade, men vi hittar kasettband. Mitt öga går osökt till "Door to door" med The Cars från 1987 - wow! Vi som till och med har deras Drive på vår blandskiva med fistclenchers i bilen. Det visar sig att vi är i närheten av Area 51, den amerikanska topphemliga militäranläggningen som är belägen vid Groom Lake, utan att vara medvetna om det. Det är bilder på aliens över allt.

Personalen känns nästan som aliens också. Kvinnan i kassan ser garanterat äldre ut än vad hon är. Hennes hud är läderlik och tatueringarna på de tunga brösten har tappat färg, linjerna lösts upp. Jag kan inte hjälpa att börja fundera över hennes livshistoria; har hon kanske själv arbetat på bordellen en stor del av sitt liv och nu, "på äldre dagar", hamnat bakom kassan inne på macken?

Vi vill alla ha kaffe och Andreas frågar henne om priserna. Hon tittar på oss med tom blick. "Well, the green one is... $1 dollar. The..." Hon blir tyst och stirrar på den lite större blå muggen. "...purple one... is $1,29". Jag möter hundens blick. Han fnyser.

Med varsin kaffe i handen, och Joel med en stor badhanduk med texten "I believe" på under armen ("jag ska ge den till min pappa i julklapp!"), strosar vi omkring lite på parkeringen på macken. Fotograferar det mäktiga ökenlandskapet och sneglar på bordellen. En lastbilschaufför som spelar munspel kommer strosande.

Innan vi kör vidare norrut - siktet är inställt på Death Valley och vi vill gärna komma dit en bra stund innan solen går ned - sitter vi i bilen. Rutorna är nedvevade och vi dricker vårt kaffe för $1,29. En ung kille kör in bredvid oss. Kepsen är neddragen över ögonen, tyget i hans jersey och överdimensionerade shorts glansigt. Bekymmersfritt strosar han fram till ingången till Cherry Patch Ranch II, ringer på klockan och blir strax insläppt. Ingen av oss vet vad vi ska säga riktigt.

Jag börjar tro att jag befinner mig i en film.